Sagor i nytappning är kanske inte precis något nytt koncept. Det har gjorts på många olika sätt, och inte minst för att vrida och vända på de ofta passiva prinsesstyperna eller de obligatoriska lyckliga sluten.
Det gör till exempel Stephen Sondheims fantastiska musikal Into the Woods, tv-serien Once Upon a Time och Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser. Bara häromdagen skrev Katze om Marissa Meyers nytolkning av den onda drottningen från Alice i Underlandet, och Gregory Maguire har gjort något liknande utifrån Trollkarlen från Oz i Wicked.
Ribban ligger med andra ord ganska högt, och frågan är om Lilian Bäckmans Tre feministiska sagor riktigt når upp dit.
Tre feministiska sagor är något så ovanligt som en bilderbok för unga vuxna, och omslaget lovar ganska gott. I grunden finns ett porträtt i olja som över det vitpudrade höga håret fått en Pippi Långstrump-peruk. En knuten näve med svart nagellack och feministtecken har ritats in med argsint tusch. Det är pubertalt och lite roligt.
Den pubertala energin håller i sig, men inte riktigt min välvilja, är jag rädd. De tre sagorna ”Brudarna Burr”, ”Rosa rosen” och ”Curl-Lock” – baserade på, i tur och ordning, ”Bockarna Bruse”, ”Törnrosa” och ”Guldlock och de tre björnarna” – får mig i bästa fall att fundera över vad feminism egentligen är, fast ärligt talat, det är inte precis några tankar jag aldrig tänkt förut.
Brudarna Burr ska ta sig över motorvägsbron för att köpa godis. Vid bron väntar en ”ful gubbe”, som för varje bild förvandlas alltmer från en normalsnygg snubbe till ett tornande hotfullt, rödlila och hårigt manligt könsorgan. Trots att de av någon anledning passerar en och en – idiotiskt redan i originalsagan – har brudarna knappast några problem att försvara sig. Stilettklack i ögat är bara förnamnet.
I Bäckmans Törnrosa-variation vaknar (efter rätt många underliga och delvis lösa trådar) prinsessan på egen hand och drar (det är teoretiskt sett en bra vändning, men ingen särskilt lockande berättelse) och i den sista sagan irrar prins Curl-Lock in i tre kulturtanters lilla stuga, hoppar sönder deras divaner, provar deras leopardmönstrade kjolar och kladdar ner med deras hemkokta sylt, tills tanterna dyker upp och med en kyss förvandlar den gnällige prinsen till en förnöjd groda.
Ja ursäkta, nu har jag avslöjat sluten, men det blir faktiskt inte så mycket roligare än så här. Det är knasiga idéer som oftast faller ganska platt, illustrerade hej vilt med bläck, tusch, kritor, en smula kollage och i bästa fall en sorts barnslig energiskhet. Ibland uppstår en viss mättnad i bilderna som jag gillar – den finns exempelvis i det sista uppslagets lyckliga grodgäng – men betydligt oftare känns stilen mest … ofärdigt slarvig och klottrig.
Sagor har en särskild kraft, och varje samhälle tycks berätta sina egna versioner av dem. Det betyder inte att alla lyckas fånga och beröra, och det betyder sannerligen inte att det är lätt att ge dem en ny, fräsch twist.
Publicerad: 2017-10-28 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-20 21:57
Inga kommentarer ännu
Kommentera