Att låta tidigare tystade grupper komma till tals, det är och har varit en central del i modern historisk forskning. De som inte räknats, de som haft få möjligheter att göra några större avtryck, eller vars avtryck ingen brytt sig särskilt mycket om att bevara. Inspärrade är en sådan grupp, och just Inspärrad. Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850-1992 heter en nyutkommen antologi med detta tema.

I antologin berättar historiker, etnologer, idéhistoriker, genusvetare och litteraturvetare om människor i Sverige som suttit inspärrade, mer eller mindre av tvång, i fängelser, på uppfostringsanstalter, sinnessjukhus, alkoholistanstalter och sanatorier. Några av dem är namnkunniga, som i Karin Johannissons kapitel om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. De flesta är betydligt mindre uppmärksammade, människor som levt kortare perioder eller hela sina liv i institutionernas skugga.

Det dessa människor lämnat efter sig är inte sällan bestämt av institutionerna själva. Är det inte direkt formulerat av institutionen, som journaler och sådant, är det ofta meddelanden riktade till institutionen, till läkare eller andra med makt att tillåta utskrivning, permission eller liknande. Vad säger sådana meddelanden om den som skriver? Förmodligen framför allt vad personen tror att makthavarna vill höra.

Sådan är källmaterialets förbannelse. Det är svårt att nå människors verkliga tankar och känslor. Eller ”verkliga”, upplevelserna formades säkert också av institutionernas och tidens syn på vem den intagna var. Ofta kan man skymta någon sorts förhandling mellan intagen och läkare. Å ena sidan vill man kanske inte helt gå med på myndigheternas beskrivning av det egna tillståndet; å den andra har man få möjligheter att komma ut om man inte åtminstone delvis anammar deras problembeskrivning så att man kan peka på hur man förbättrats.

Att skriva fram detta handlingsutrymme är uppenbarligen en viktig utgångspunkt för de medverkande i antologin, och det är viktigt. Det är också en oerhört svår balans, en av samhälls- och historieforskningens eviga frågor: hur stort utrymme den enskilda individen egentligen har. Det kan förstås variera stort, men det finns en risk i att överbetona aktörskap och handlingsutrymme, att de som redan befinner sig i en väldigt utsatt situation också skuldbeläggs för att de inte lyckats hantera den med större kreativitet och motståndskraft.

Vi vill så gärna läsa och skriva om motståndskraft, om möjligheter. Inte formulera ”eländeshistoria”, fastna i det tröstlösa. Livet på institutioner har ibland erbjudit möjligheter, ett vilsamt undantag från den vanliga världen. Men ganska ofta har det också varit just eländigt. Tröstlöst, enformigt, begränsande och svårt att ta sig ur. Om detta minner också berättelserna i Inspärrad.