Jag har ganska länge varit fascinerad över tanken på att Stockholm, där jag bor, tidigare var omringad av tullar, som hade tullbommar. Där fanns de övervakade gränserna. Lite som att köa framför en biljettlucka till ett nöjesfält, när väl man var tullbesiktigad släpptes man in i den pulserande staden, och kanske in i äventyret, förhoppningsvis med lycklig utgång.
Jan Berggren har skrivit en faktaspäckad bok om Stockholms tullar, som även kan fungera som uppslagsbok. Den känns verkligen övergripande och fullständig, och ger en helhetsbild av det gamla systemet med landtull och miljöerna runt tullarna. Boken utgör en sammanslagning, med viss omarbetning och nyredigering, av två tidigare böcker av samma författare: Alla tiders tull i stan. Historia och händelser kring Stockholms tullar från 2000 och Tullsnok – öppna bommen! Carl Michael Bellman och Tullen från 2003; båda dessa böcker är slutsålda.
Boken är väldigt rikt och intressant illustrerad med gamla och nya fotografier (för att jämföra hur tullplatser såg ut förr och hur det ser ut på platsen idag). Det finns bl a porträttbilder av tulltjänstemän, kartor över exakt var i Stockholm tullhusen och tullplatserna låg (en kunskap som gått förlorad för allmänheten), gamla målningar över Stockholm och ritningar över tullhusen. Det hela känns väldigt täckande och komplett. Det går inte att sätta annat än högsta betyg. Det skulle, som komplement till boken, vara väldigt fint om det kunde göras en film. Det finns många intressanta berättelser kring tullportarna, tullen och dess verksamhet.
Författarens syfte har också varit att visa på de många författare som fått inkomst genom att arbeta för tullen. Han berättar om flera mer okända författare. Men de författare som är de allra mest kända är Carl Michael Bellman och Hjalmar Söderberg. Bellman skildrade sina kollegers öden i sina sångtexter. Det var när han arbetade för tullen, som ”det centrala i Bellmans lyrik kom till”, skriver Berggren. Bellman arbetade som tjänsteman för tullen med protokoll och skrivelser under åren 1767-1772. Hjalmar Söderberg skildrar sitt arbete som tjänsteman vid Tullpackhuset vid Skeppsbron 38 i sin roman Martin Bircks ungdom. Han arbetade där i några år omkring 1890. I romanen skildrar han bland annat hur det gick till när han fick sin anställning 1888, vid 19 års ålder. Tristess och monotoni präglade arbetet.
En tull i denna gedigna berättelse om Stockholms tullar, som intresserar mig särskilt, är Hornstull. Denna tull har jag passerat tusentals gånger. Hade jag levt i det gamla Stockholm, hade jag passerat en tullport belägen vid slutet av den gamla Liljeholmsbron. I och med att denna första Liljeholmsbro byggdes 1669, fick Stockholm en ny huvudinfart från söder, och tullen fick sin plats vid brofästet. Platsen för denna första bro och dess tull låg i den nuvarande korsningen Bergsundsstrand – Hornstullsstrand, alltså på en plats en bit nordväst om nuvarande Liljeholmsbron. Inga spår av bron eller tullen finns längre kvar på platsen.
Det första tullhuset var en tvåvåningsbyggnad av trä. Först 1777 uppfördes ett mer representativt tullhuskomplex i sten. Det bestod av två hus med sammanlagt nio rum och två kök, som var sammankopplade med ett portvalv, genom vilken trafiken passerade. När tullen senare drogs in (systemet med stadstullar upphörde 1810, bevakning av trafiken bibehölls till mitten av 1860-talet), fick husen stå kvar och trafiken gick fortfarande genom portvalvet, tills detta blev för trångt, och det revs 1905. Den gamla bron klarade naturligtvis inte heller trycket av den ökade trafiken och ersattes med en ny bro 1915, sydost om den gamla, som i sin tur ersattes av en ny bro 1928. De gamla tullhusen i sten stod kvar på den gamla platsen och förföll. De revs 1933. Synd att de inte bevarades; det var hus byggda 1777, stående på en plats sprängfylld med historia.
Publicerad: 2017-01-23 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-30 17:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera