Det förvånade mig mycket när jag fick reda på att Karolina Ramqvist skulle komma med en fortsättning till Flickvännen. På något sätt kändes det som att svika huvudkaraktären Karin och ta tillbaka förtroendet om att hon kanske skulle kunna ta makten över sitt liv. Vilket såklart inte hindrade mig från att slänga mig över Den vita staden.

Karins liv som i Flickvännen bestod av att vara lyxhustru åt maffiabossen John och ett överflöd av all tänkbar konsumtion. I Den vita staden är John borta, kanske har han flytt, kanske är han död. Kvar hos Karin är räkningarna som hela tiden fortsätter att komma, skulderna och ett litet barn. Dream är strax över ett halvår och gör knappt något anspråk på Karins liv, samtidigt som allt kretsar kring henne. Karin har ingenting kvar, kronofogden kommer att ta huset och hon har verkligen inga pengar på väg in. Och hon är helt oförmögen att göra någonting åt det.

Det är samma stillestånd, samma passivitet i Den vita staden som i Flickvännen. Och Karin väntar nu liksom då på att någon ska komma och rädda henne, men denna någon kommer inte. Timmarna som passerar förbi i det stora kalla huset fylls av amning, blöjbyten och sömn. Karolina Ramqvist backar inte för sur bröstmjölk eller kladdigt barnbajs, och det förvånar mig att Karin inte gör det heller. Jag förväntar mig att hon ska tycka att det är äckligt, att det förstör hennes märkeskläder eller den svindyra soffan. På något sätt kan jag tycka att det är ännu värre att hon inte bryr sig mer om värdet på de materiella egendomen som hon faktiskt har kvar än att hon inte gör det. Att hon inte förstår att grejerna i hennes hus skulle kunna vara skillnaden mellan liv och död. Visst försöker hon sälja grejer, kimonos och märkesväskor, men ändå är min känsla att det egentligen kvittar mellan liv och död för Karin och Dream. Det har ändå inget att leva för.

Trots att situationen borde vara ångestdriven ligger det ett förrädiskt lugn över deras tillvaro. Kanske för att det inte går att förstå vidden av. Därför blir Den vita staden inte heller så drabbande som den skulle kunna bli genom någon annans blick. Karin är rädd om sitt barn, inser att det skulle vara svårt för henne att hjälpa Dream om hon t ex skulle råka hälla kokande vatten över henne. Karin funderar över hur man går till väga med att duscha barnet i kallt vatten och samtidigt ringa larmcentralen när man är själv. Hon tänker också på hur länge hennes egen kropp skulle fortsätta att producera bröstmjölk om hon dog – hur länge det är teoretiskt möjligt för barnet att överleva. Det känns som några av de få ”normala” tankar som Karin faktiskt tänker, som får mig att trots allt tro att hon inte är helt avskärmad.

Dream blir tillslut Karins räddning eftersom barnet tvingar henne att agera och be om hjälp. En situation som Karin är ovan att befinna sig i och det är här Karolina Ramqvist briljerar som mest. Karin vänder sig till Johns kriminella nätverk, men alla löften om att hjälpa varandra inom kretsen när något går fel är ogiltigförklarade och Karin har inget kvar att hämta. Inte ens Karins gamla bästis Therese, som är tillsammans med en av killarna i gänget, kan eller vill hjälpa.

Det finns mycket att bli ledsen av i Den vita staden, men mest påverkas jag av hur lättvindigt Therese skickar iväg Karin. Att år av vänskap inte betyder något när det verkligen gäller. Jag vill verkligen tro på vänskap, att ens närmsta vänner är del i ens familj, att de också är några att luta sig mot när allt annat faller. Men ofta tycker jag att kvinnors vänskap sviker i litteraturen. Därför hade jag gärna läst mer om när Thereses sympatier börjar vackla.

Slutet skiljer sig mycket från den övriga boken, istället för att vara stillastående och passivt blir det rafflande och spännande. Tyvärr är slutet alldeles för kort och kommer utan förvarning. Det passerar förbi utan att jag hinner reflektera över vad det är som händer och vad allt detta innebär för Karin, det lilla barnet och Therese. Efter att ha läst Flickvännen var jag övertygad om att det aldrig skulle komma en uppföljare, men efter att ha läst Den vita staden är jag beredd att gå långt för att kräva Karolina Ramqvist på ytterligare en bok om Karin.