Édouard Louis har lämnat sitt gamla liv bakom sig. Idag studerar han filosofi och sociologi på ett av Frankrikes finaste universitet, och har i hemlandet väckt stor uppmärksamhet med denna självbiografiska debutroman. Men i det tidigare livet var han Eddy Bellegueule.

Eddy växer upp i en mindre ort i norra Frankrike. Det är en nästintill klichéartad bild av den inskränkta landsbygden. Männen är svin, super och slåss medan kvinnorna blir gravida och unga hemmafruar. Pommes frites är den vanligaste måltiden. ”Araber” är farliga. Talspråket fungerar säkert bättre på franska. Den svenska översättningen är, med utryck som ”jösses” och ”mopsa”, ibland nära att slå över till buskis. Ändå förstår jag syftet. Där Eddy växer upp befinner sig språket långt ifrån litteraturens finrum. Att bli sedd som annorlunda kräver inte mycket ansträngning, och Eddy står ut från första stund med sina feminina rörelser och ljusa röst. Han är bögen, fjollan, stjärtprinsen. Bespottad och slagen. Belackarna finns överallt. ”Kamraterna” i skolan. Vuxna. De egna föräldrarna.

Pappan undrar varför Eddy håller på och ”åmar sig”, varför han är så konstig. Eddy kämpar för att smälta in. Maskuliniteten blir en teater han vill kunna spela med i. Han försöker och försöker. Slår tillbaka. Blir ihop med tjejer. Dejtar sin äldre systers kompis. ”Hårdingarna” är männen han både avskyr och beundrar. De förtrycker honom, samtidigt som han vill vara som dem. Samtidigt som han åtrår dem. Till slut är det ändå den egna kroppen som förråder honom. Och det är där, i kroppen och sexualiteten, han inser att det bara finns en väg för honom att gå. Bort, ut, långt därifrån.

Man slutar aldrig spela olika roller, men det finns faktiskt en sanning bakom maskerna. Sanningen bakom min mask var önskan om ett annat liv.

I Frankrike har Göra sig kvitt Eddy Bellegueule som sagt blivit en snackis. För det utlämnande ämnet, men också på grund av familjens reaktion. Tydligen har mycket av föräldrarnas kritik inte riktat sig mot att de beskrivs som rasister och homofober, utan att de framställs som fattiga. Däri ligger deras rädsla och skam. Att stå på botten och bli utskrattade.

Det skulle kunna bli problematiskt när Louis nu som högutbildad och litterär gör en klassresa, byter sitt arbetarnamn och ger ut en litterär uppgörelse med hemstaden och familjen. Men jag tycker inte att berättelsen enbart är fylld av hat. Louis ser att ingenting är svart eller vitt och undersöker komplexiteten. Vilka är strukturerna som formar samhället och människans beteende? Jag läser inte boken som en hämnd, mer som Édouard Louis sätt att betrakta sin uppväxt i ett nytt ljus. En uppväxt han varit tvungen att lämna och klippa banden med. Man väljer inte sin familj, men det är möjligt att försöka förstå och acceptera den. Kanske är det därför Louis roman slår mig som så vacker mitt i allt det svarta.

Som homosexuell relaterar jag starkt till många aspekter av Eddys historia. Inte så mycket den fysiska misshandeln, men väl mobbingen, skammen, känslan av att vara den enda i världen som är annorlunda och behovet av att ge sig av. Tänk om jag fått läsa Göra sig kvitt Eddy Bellegueulenär jag var tonåring…

Jag får en klump i halsen när jag läser en intervju i Aftonbladet där Édouard Louis säger att han först nu förstått att hans homosexualitet inte är en sjukdom, och att det finns en gayrörelse som kämpar för att han ska få vara den han är. Vi är så många som delar hans historia. Det är en stor befrielse att inse att det går att skapa sitt liv, sin person och själv välja de människor som ska stå en nära. Vi är en enda stor familj. Välkommen Édouard!