Recension

: Tellurien
Tellurien Vladimir Sorokin
2015
Norstedts
8/10

Den perfekta drogen

Utgiven 2015
ISBN 9789113059167
Sidor 380
Översättare Ben Hellman
Först utgiven 2013

Om författaren

vladimir-sorokin
foto: Maria Sorokina.

Vladimir Sorokin, född 1955 i Moskva, har bakom sig tolv romaner, elva teaterstycken och ett antal noveller och filmmanus. Framför allt har verken uppmärksammats för sina chockerande inslag. På svenska finns sedan tidigare Is (2006) och I det heliga Rysslands tjänst, samt genombrottet Blått fett (2001) som ledde till åtal i hemlandet.

Sök efter boken

Någonstans djupt in i en skog i det lapptäcke av småriken som en gång kallades ”Ryssland” står tre statyer (för naturligtvis måste det alltid finnas statyer efter stora män). Han med mustaschen, som störtade Tsarryssland via revolution; han med födelsemärket, som störtade Sovjet via demokratisering; och han utan haka som en gång för alla gjorde slut på eländet. Dit åker enstaka gamla anti-nostalgiker för att nostalgiskt lägga ner en krans och tacka. Den här bilden dyker upp i tre av berättelserna i Tellurien. Eller rättare sagt, det är samma berättelse berättad ur tre olika vinklar, vilket ju gör den till tre helt olika berättelser. Eller?

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-20 20:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6094

2 kommentarer

Jag gillade den mycket, och kommer med all sannolikhet att läsa om den någon gång i framtiden. Det krävs!

Daniels bokutmaning Oregistrerad 2015-04-21 07:02
 

Helt rätt. En sån där bok som jag nästan vill börja om på direkt igen. Funderar på att läsa den i annan ordning nästa gång och se vad som händer.

Björn Waller Redaktionen 2015-04-21 22:09
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?