Flegmatikern, sangvinikern, melankolikern och kolerikern. Thomas Eriksons bok handlar om en modell för mellanmänsklig förståelse som kallas DISA-språket och som skapats av William Moulton Marston för cirka åttiofem år sedan. Den bygger i stora drag på de Hippokratiska personlighetstyperna. Dessa typer är för all del såpass allmänmänskliga att många andra kulturer och samhällen i ett tidigt skede identifierat dem. Det som Erikson vill lära ut i den här boken är hur man kan arbeta praktiskt med att öva upp människors förmåga att identifiera och hantera de olika typerna och deras respektive handlings- och reaktionsmönster. Allt detta för att undvika onödiga konflikter och missförstånd. Främst på arbetsplatser, men naturligtvis är nyttan av metoden stor även i det privata. Han liknar det här verktyget vid ett spel. Ett spel som han har döpt till just Omgiven av idioter.

Första hälften av boken är mycket underhållande. Här får vi exempel på de olika typerna i sin mest extrema variant. Associationerna till personer ur ens egen bekantskapskrets ligger nära till hands, och ett och annat flin formar sig i mitt ansikte. Desto svårare blir det att placera in sig själv i någon kategori. Jag som är så himla lätt att ha att göra med och förstå sig på, inte hamnar väl jag i någon av dessa kategorier? Men där har Erikson stoppat in lite behändiga instrument. Vad brukar till exempel dina nära och kära anse är dina mindre bra sidor. Gör man en koll med någon av listorna som finns i boken så finns det, tro det eller ej, vissa korrelationer som antyder att man har drag av den ena eller andra kategorin.

Fast det blir lite konstigt när jag själv tror att jag är blå och inser att min sambo anser att jag är röd. Men jag är nog grön som de flesta andra. Ja, så där kan man hålla på och fundera när man sitter med den här boken. Underhållningsvärdet är det inget fel på.

Sedan är det ju det här spelet han pratar om. Först förstår jag inte riktigt vad han menar, men efter ett tag inser jag att det är just det här att sitta och begrunda och värdera verkligheten utifrån den här modellen som nog är själva spelet. Där tänker jag att jag nog är lite blå i alla fall, för ett spel har väl ändå regler, en spelplan och olika spelare. En gul person hade förmodligen genast insett att det är livet och interaktionen i sig som är spelet.

När han kommer in på det mer organisationskonsultiga i boken tappar jag styrfart litegrann. Jag förstår att det har ett värde för många människor i alla olika slags organisationer. Även för mig. Men det är inte lika roligt som att i smyg sitta och kategorisera folk man känner. Så ögat letar sig snabbt fram till de roliga anekdoterna och människobeskrivningarna i stället.

En anekdot handlar om en man som blev jättearg på Erikson och tyckte att hela hans modell var värdelös. Hur kan man kategorisera människor på det här fruktansvärda viset? Varför skall människor tvingas anpassa sig och sitt beteende? Vad finns det för värde i att manipulera sin omgivning genom att låtsas ett annat beteende än sitt sanna jag? Den personen var utpräglat gul. Men jag förstår hur han tänkte.