När jag läser Karina Ericsson Wärns Banbrytande mode blir jag arg på hela rösen av gamla historielärare jag haft. Jag vill att de ska tvingas äta upp alla sina Lützendimmor och Ladulåsmagnusar och regalskepp och sen vill jag skicka iväg dem till Sankta Helena där de kan sitta och smälta sin patriarkala och svepande historieskrivning baserad på skyttegravar och mäktiga män. Ericsson Wärn skriver om kläder. Men framför allt berättar hon om vår omvärld, vår historia och vårt samhälle. Genom att ta avstamp i olika typer av moderelaterade konkreta saker, exempelvis blixtlåset eller Birkinväskan, lyckas hon inte bara berätta om plaggens roll för modets historia utan kommer även in på krigsföring, psykologi, könsmönster, HBTQ-frågor, normer, anatomi, och ekonomi. På något sätt har min hunger efter välskrivna texter om mode fått mig att bli ilurad en massa annan kunskap jag inte trodde jag var intresserad av.

Banbrytande mode påminner på det sättet en hel del om Peter Englunds Tystnadens historia, men är mycket bättre.

Ericsson Wärn kan börja från något så basalt, något som alla har ett förhållande till, som t.ex. att tvätta håret, för att bara meningar senare beskriva ransoneringssamhället som ledde fram till turbanmodet (för att dölja det otvättade håret) för att en mening senare beskriva hur kvinnor började arbeta i fabriker då männen gick ut i det krig som lett till ransoneringar och sedan landa i hur Eva Braun hjälpte Adolf Hitler att ta beslutet att inte förbjuda skönhetssalonger eftersom det skulle varit alltför kontroversiellt. Det går lekande lätt, är talspråkigt ibland men hela tiden elegant skrivet. Som att prata med en vän som delar samma intressen men som vet oändligt mer.

Ena stunden pratar vi om kilklackens tillkomst. Nästa stund om Alexander McQueens ofantligt tragiska tillvägagångssätt för att ta sitt eget liv.

Det enda negativa är att kapitlen tar slut för fort. Inte för författaren inte lyckas klämma in nog mycket information i varje stycke, utan snarare för att jag skulle vilja se vad hon kan göra med dubbelt så mycket utrymme, tre gånger så mycket utrymme, ännu fler frågeställningar och så vidare.

Boken i sig är snygg som en dyr accessoar. Omslagsbilden här ovan gör den verkligen inte rättvisa i detta fall. Typografin är utsökt och bilderna är noga utvalda för att passa ihop med varandra och gör att varje enskilt kapitel håller ihop  ännu tydligare. Jag är vanligtvis inget fan av uppföljare men jag skulle förboka Banbrytande mode 2 redan idag om det gick.