Det viner hårt runt knutarna här i Malmö. Ibland så att fönsterrutorna skakar. Lite för skojs skull, lite av lathet, hänger pepparkakshus-kudden kvar i fönstret och doftar pepparkaka. Jag läser Karin Johannissons Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Det är långt till vår.

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.