När Wislawa Szymborska fick nobelpriset 1996 fick jag hennes senaste diktsamling av min farbror, som brukade köpa nobelpristagarna till mig eftersom han visste att jag tyckte om att läsa. Jag var femton år gammal och blev glad över att jag för en gångs skull förstod något. Utöver Karin Boye och lite samlingar klassiker (”jag har nigit för nymånens skära”, sånt ni vet) var jag inte så beläst inom poesi, men mycket intresserad. Szymborska skrev enkla dikter som handlade om livet, ofta med en ironisk underton, en sarkasm som inte gjorde ner, utan snarare skapade en röst som verkligen talade genom pappret. Jag antar att det var mycket tack vare denna röst som hon fick nobelpriset.

Det är också denna röst som fått mig att fortsätta uppskatta hennes dikter. När Szymborska dog förra året, 89 år gammal, råkade det sammanfalla med en poesikväll på Moriskan, och vi körde lite spontan hyllning genom att låta de som ville få läsa hennes dikter från scen. Det kändes inte som en kulturkrock att Szymborska och poetry slam fick mötas. Båda har samma förmåga att tilltala folket, vare sig du är beläst eller inte. Självdistansen, den underliggande ironin och förmågan att se det komiska i livets absurditet, att gå in för att porträttera vardagssituationer; dessa är alla gemensam nämnare.

Nog nu blev Szymborskas sista diktsamling, och det verkar som att hon visste om det när hon själv bestämde just den titeln. Anders Bodegård, hennes svenska översättare, har skrivit en epilog som tar stor plats i boken, som snarare är ett tunt häfte. Det är ett fint porträtt av en cool tant.

Nog känns det att boken inte hann bli riktigt klar. Det skulle blivit arton dikter, det hann bara bli tretton. Sammansättningen är rastlös, saknar något. Men jag viker för sidor ändå, hon får till det, och visst är det i sig ganska fantastiskt? Att kunna producera, och bra därtill, när du är nästan 90 år gammal.

Dikterna hos Szymborska är ofta små, snabblästa. Så enkla i sitt språk att du lätt kan missa storheten, som i dikten där hunden porträtteras; fast i sin kedja vid kojan. Szymborska avslutar dikten med att människan har desto längre kedjor, mindre synliga, ”tack vare vilka vi lätt kan gå förbi”. Förbi hunden som får stå kvar och rycka. Men också förbi skålen med vatten, som kunde blivit vår lycka.

Paret som möts på flygplatsen; för omvärlden är de klädda i diverse plagg, halsduk, tjocka jackor. Men för varandra: nakna. Och så den sköna igenkänningen i dikter som ”Det finns sådana som”, där Szymborska berättar om de lyckade människorna, de som ”anar med detsamma vem som är med vem, / i vilket syfte, vart de är på väg.” Men avslutar:

Ibland avundas jag dem
- det går lyckligtvis över.

Jag rekommenderar en djupdykning i Szymborskas produktion för ovana diktläsare. De ska finna sig väl omhändertagna, aldrig dumförklarade, ödmjukt upplysta och tröstade, peppade. Detta är inte den bästa av hennes böcker, skulle aldrig kunna vara, men för en trevare fungerar den väl som smakprov.

Till min egen dikt

I bästa fall
blir du, min dikt, noga läst,
kommenterad och kvar i minnet.

I ett sämre fall
läst bara en gång.

En tredje möjlighet -
visserligen skriven,
men efter ett tag befunnen i papperskorgen.

Du har därtill en fjärde utväg -
du försvinner oskriven,
belåtet mumlande något för dig själv.