Man kan dra paralleller mellan Hundstjärnan och flera samtida svenska uppväxtskildringar inom bildungsromangenren. Jag som läst en del av denna uppsjö finner gemensamma nämnare i till exempel Linderborgs Mig äger ingen, Alakoskis Svinalängorna och Niemis Populärmusik från Vittula. Innerliga skildringar av barndomens snåriga stigar, vuxenvärldens absurda strukturer och ofta smärtsamma påverkan på barnet och dess verklighet, allt detta finns i de nämnda titlarna såväl som i Hundstjärnan. Samtidigt är den helt annorlunda.

Vi får en historia berättad för oss ur protagonisten Ingerts mun. En ömmande redogörelse för hela barndomsspannet, så som det en gång presenterades för henne, möter oss i texten. Genom minnen av samtal om förr i tiden vecklas så långsamt kartan över barnlivet ut. Men vi får också möta föräldrarna Lamek och Siiri, en enligt de vuxnas mått mätt ickeexisterande syster, en lillebror, en farmor. Allt för att inte någon prick på kartan ska förloras och förskjuta bilden. Ja sagan tycks berättas från stjärnhimlen, avbildad igen på textsidorna. Den inleds med ett längre citat från en svensk uppslagsbok, där uppslagsorden Plejaderna och Sirius figurerar tillsammans med tillhörande definitioner:

”Plejaderna. 1) Astr. P. eller Sjustjärnorna, stjärnhop i Oxens stjärnbild. Dess ljusstarkaste stjärnor, av vilka man i allm. blott kan se 6 med blotta ögat, synas omgivna av ljusa nebulosatöcken, vilka stå i förbindelse med de utbredda mörka nebulosamassor, som förekomma i Oxens stjärnbild.
2) Grek. myt. , Atlas’ och Pleiones 7 döttrar, älskades av Orion, för förföljde dem i 7 år utan att kunna hinna dem, varpå Zeus försatte dem alla bland stjärnorna.
Sirius, stjärnan α i Stora hunden, även benämnd Canicula el. Hundstjärnan. S. är himlens skenbart ljusstarkaste stjärna, dess absoluta ljusstyrka 26 ggr så stor som solens.”

Stjärnorna speglar berättelsen som speglar stjärnorna. Stjärnbilderna tycks båda vara kärleksbilder, här återfinns kärlekens överväldigande ljus och massiva svärta, dess överlägsenhet alla andra krafter, dess historia, dess mystik. Allt detta väver samman det livsöde (eller kanske de livsöden) som skildras, genom referenser tillbaka till det inledande citatet. Hundstjärnan är en roman om stjärnorna och kärleken.

Och i kärleken ryms så mycket. Ingert möter den på nytt om och om igen, och räds samtidigt de ansikten ur vuxenvärlden kärleken får. Hennes aversion mot puberteten och de förändringar den medför löper som en tråd genom hela texten. Adéle, den förnekade systern, blir en viktig källa till kraft att ta de första stegen in i en ny fas i livet. Den kärleken är enkel och ljus. Samtidigt finns det mycket som Ingert försöker bearbeta som motar henne bakåt mot barndomen igen. Siiris passionerade men alldeles sönderbrustna inre blir en våldsam kraft som i hopplösa försök att laga kärleken mellan henne och Lamek men kanske främst mellan henne och livet, också välter omkull Ingert och Hugo, åskådarna. Lamek slits mellan kärleken till sin mor och Siiri, men är för svag för att balansera någon av relationerna. Otrohet, galenskap och incestuösa toner blir nebulosamörkret, kantat av de ljusa nebulosatöcken som också är tydliga i de vuxnas relationer: deras invecklade känslor för varandra är inte enbart svärta, här finns en ren och uppriktig strålande motkraft. Hela romanen blir förtätad av denna spänning.

Allt gott hittills om denna lyriska knapphänta bildungsroman, men det finns en aspekt som jag (sorgligt nog) måste kritisera. Trovärdigheten brister i inledningen, när Ingert för första gången möter Adéle. Här känns berättelsen krystad, tillrättalagd, kvasipoetisk. Tyvärr är det därför med tvivlande ögon jag läser de kommande episoderna om de båda systrarna. Det är underligt att Pleijel misslyckas med presentationen av den här karaktären när alla andras personligheter och inbördes relationer är så sprakande porträtt. Men Pleijel är förlåten, romanen i övrigt är i överväldigande vacker.