Jag börjar läsa När 2 blev 3 när jag är gravid i vecka 37. Trots att jag har läst flertalet med böcker om graviditet, förlossning och barn vid det här laget har ingen fått mig att tro på mig själv som förälder. Ingen förutom När 2 blev 3.

Egentligen är jag ingen människa som oroar mig, det mesta löser sig och faller på plats allt eftersom. Och det man själv inte kan påverka finns det heller ingen anledning att bekymra sig för. Jag brukar helt enkelt ta saker som de kommer och i de allra flesta fall blir det bra. Men förälder är något som man trots ca 9 månaders graviditet bokstavligen blir över en natt. Och tilltron till att jag ska kunna bli förälder med allt vad det innebär med känslor och ansvar om att skapa trygghet är svårare.

I När 2 blev 3 berättar Daniel Åberg och Johanna Ögren om hur det var när deras första son Tage föddes. Vartannat kapitel berättas av Daniel och vartannat av Johanna, men vem som än berättar görs det med en rak ärlighet och öppenhet som är få böcker förunnade. Det är både personligt och privat och jag som läsare kryper verkligen in under skinnet på Daniel och Johanna på ett sätt som gör mig övertygad om att jag inte är ensam. Och framförallt så väjer de inte för något, hur tabubelagt det än må vara.

Deras bok handlar om att möta sina förväntningar, att se dem grusas att acceptera att allting inte alltid blir som man har tänkt, planerat, önskat. Eller i många fall, ingenting blir som det skulle bli, men att det på något sätt alltid blir bra ändå. Deras bok handlar också om den omgivning man som förälder har att förhålla sig till. Både till sin närmsta familj, sina vänner, främlingar på stan (oavsett om de är hjälpsamma eller fördömande) och framförallt andra föräldrar.

Och så handlar den om att vara mamma eller pappa, eller snarare kvinna eller man. Daniel och Johanna väljer att låta honom, pappan, mannen, ta ut nästan all föräldraledighet, för att det passar dem bäst så. För Daniel blir det ett tillstånd av beröm och duktighet, att han som pappa själv klarar av att ta hand om sitt barn och att han gör det frivilligt. Vilken hjälte! Samtidigt som Johanna möts av ifrågasättande människor som undrar var hon har gjort av sin lilla bebis. Eftersom bebisar alltid måste vara med sina mammor.

Daniel:

Vi är försenade när vi kommer till bvc för det första mötet med föräldragruppen. Vanligen när man är försenad nuförtiden fungerar Tage alltid som ursäkt – ”vi hade en liten kräkincident precis när vi stod i hallen och blev tvungna att byta kläder” är en favorit – men för en gångs skull fungerar inte det, alla andra på plats har ju också bara varit föräldrar i cirka tre månader och har ändå lyckats ta sig hit i tid. Vi är svettiga när vi springer in i mötesrummet. Samtalen som pågår stannar genast upp.
Orsaken till tystnaden: Ja, det verkar vara jag. Åtminstone är det mig alla tittar på.
Jag är den enda pappan på plats.

Det som ändå rör mig mest är hur Johanna berättar om alla dödsfällor som lurar så fort man har fått barn, att allt är så skört och att det största hotet mot barnet är en själv.

Johanna:

Om jag släpper barnvagnen nerför trapporna av misstag? Om jag knuffar ner honom på tunnelbanespåret av misstag? Om jag snubblar i trapporna och ramlar? Om jag knuffar ut honom i gatan när det kommer en bil? Av misstag, förstås.
Alla dessa ständiga misstag. Jag är inte så oroad för de traditionella nybörjarrädslorna som till exempel att klä på honom för mycket eller för lite. Faktum är att båda de sakerna har hänt och samtliga inblandade överlevde.
(…)
Kanske är moderskapet just detta att alltid stå i begrepp att slänga sitt barn över ännu ett stup. Tänker jag. Som en metafor givetvis. Men på ett sätt är det ju just det jag gör. Allt han lär sig, alla hinder han forcerar är ungefär som att hoppa över Helvetesgapet med honom i famnen, gång på gång.

Jag skulle ljuga om jag säger att Daniel och Johanna har lugnat mig i tanken på att jag ska bli förälder, men de har i alla fall ökat min tilltro till mig själv. Och om det är något som böcker om barn och föräldraskap ska göra så är det väl just det.