Såhär mot slutet av Strindbergåret har vi begåvats med ytterligare en bok om festföremålet. Räcker det inte nu? Finns det inte redan tillräckligt? kanske man reagerar i förstone. Och nog är Strindbergmarknaden för länge sedan översvämmad, och de hyllmetrar som borde vara avsatta för Strindbergforskningen för länge sedan fyllda.

Men här kommer en bok som har ett lite annorlunda perspektiv: Medan man brukar fokusera på de delar av Strindbergs liv och enorma produktion som skiljer sig åt – för det är onekligen så att han verkar ha bytt ståndpunkt och svängt kraftigt i ett antal frågor under sitt liv – försöker Elena Balzamo göra en läsning av Strindbergs samlade produktion för att istället visa att det snarare handlar om en utveckling hos Strindberg, att alla till synes disparata infall och utfall är en del av en större helhet. Undertiteln på boken är ”Ansikten och öde” – men det kunde lika gärna varit ”Ansiktet och ödet” – dvs. vilket är August Strindbergs ansikte, i vilket allt han skrivit ryms i något slags enhet? Vad var det som drev Strindberg – vad var ”imperativet” till hans produktion, som Balzamo uttrycker det?

För att en sådan undersökning skall vara möjlig, måste man ta ett samlat grepp om Strindbergs produktion. Det är lättare sagt än gjort, men det är just vad Elena Balzamo har gjort. Det är djupt imponerande att hon inte verkar ha läst, utan är närmare bekant, med i princip allt som Strindberg har skrivit. Därtill kommer en stor kännedom om den gigantiska sekundärlitteraturen kring Strindberg. Hon systematiserar sitt material i några olika rubriker; ”Strindberg och historien”, ”Strindberg och geografin”, ”Strindberg och den osynliga världen”.

Det är uppenbart, ibland lite för uppenbart, att Elena Balzamo förutom att vara väldigt intresserad av Strindbergs litteratur, också vill gå i svarsmål gentemot många, som hon uppfattar det, missförstånd och orättvisa beskyllningar. I t.ex. den första avdelningen, ”Strindberg och historien”, vill hon visa att de beskyllningar för osaklighet och förvanskningar av källorna som man har anklagat Strindbergs historiska verk för, är missuppfattningar. Strindberg, hävdar Balzamo, var tvärtom mycket väl medveten om vad han gjorde, vilket material han använde, och varför. Men han använder föreliggande fakta med en agenda: att få rätt, att förevisa sin tes, att (med Balzamos ordval) ”parasitera på historien”. Missnöjet med Strindbergs oortodoxa metoder har väl säkert också att göra med att han ville revoltera mot den historieskrivning vars motto var ”Sveriges historia är dess konungars”. Strindberg ville skriva folkets historia.

I avdelningen ”Strindberg och den osynliga världen” hävdar Balzamo att det bara var under en tioårsperiod (1885-1895) som Strindberg var ateist, och att han under resten av sitt liv var troende – låt vara att denna tro tog sig ganska olika uttryck. Ofta har man väl annars hävdat att Strindberg blev troende först efter Inferno-krisen, och att han sedan behöll sin tro livet ut, tills han kom att vila i en grav prydd av ett kors med inskriften ”Ave crux o spes unica”. Inferno-krisen var förutom att vara omvälvande på Strindbergs personliga plan, även en vattendelare i hans produktion. Men Balzamo
hävdar att idéerna hela tiden är desamma, bara att gestaltningen skiljer sig från före och efter.

Ror då Balzamo iland med uppgiften hon satt sig före? Nja. Jag uppfattar inte att hon riktigt landar i något svar på sin frågeställning – den om ”imperativet” till Strindbergs produktion. Och i den mån man kan säga att det finns ett gemensamt drag i Strindbergs produktion, är det väl närmast fråga om synteser av de ständiga teser och antiteser som han i sina böcker sprutade ur sig. Och finns det något som förenar allt det som Strindberg skrev, är det kanske att han förblir ”rebellisk gentemot varje form av varaktigt inflytande”. Och varför inte? August Strindberg – rebell och titan, nietzscheansk övermänniska. Ständigt omdebatterad. Och jubilar. Hurra hurra hurra!