Bland det roligaste som finns är att få detaljerade kunskaper om någon, som man hört talas om under lång, lång tid, men bara haft en ytlig uppfattning om. Tack vare olika omständigheter kan man få en biografi i sina händer om en sådan person, och plötsligt får man genom denna person syn på vår historia från en ny synvinkel. Den bok jag läst handlar om prinsessan Sophia Albertina. Hon var yngst i en syskonskara på fyra. Henner tre äldre bröder var Gustav (1771 blev han Gustav III), Karl (1809 blev han Karl XIII) och Fredrik Adolf. Det var inte alltid lätt att vara syster till Gustav III. Hennes favoritbror var Fredrik Adolf.

Det är historikern Carin Bergström som har skrivit den nyutkomna biografin Självständig prinsessa: Sophia Albertina 1753-1829. Denna prinsessa är, som tyvärr ofta kan vara fallet med kvinnor, en förbigången historisk person, trots att hon var betydelsefull och uträttade mycket under sin 75-åriga levnad. Senast det kom ut en biografi om henne var 1946: Sophia Albertina: historisk kavalkad, skriven av Nanna Lundh-Eriksson. Men den är, enligt Bergström, en lätt romantiserad och inte helt och hållet sakligt skriven bok.

Sophia Albertinas mor drottning Lovisa Ulrika var född i Berlin, dotter till Fredrik II av Preussen och hennes far var kung Adolf Fredrik, medlem av den gamla Holstein-Gottorpska adelsätten och morbror till Katarina den stora. Modern Lovisa Ulrika var mycket beläst och bildad, vilket också dottern var.

Sophia Albertina samlade på böcker och i hennes testamente finns förtecknat tio bokskåp fyllda med över fyra tusen böcker. I testamentet hade hon bestämt att boksamlingen skulle förbli sammanhållen och inte splittras. Idag ägs den av en privatperson. Prinsessan läste böcker på franska, i original och i översättningar. I arton år hade hon en fransk lektris anställd, som läste för henne. Sophia Albertinas släkt i Tyskland måste ha varit mycket inspirerande för hennes läsande och införskaffande av böcker. En av Sophia Albertinas kusiner var Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel. Som gift blev hon hertiginna von Sachsen-Weimar-Eisenach i Weimar. Anna Amalia blev berömd för att hon gynnade den tyska litteraturen. Hon tog Johann Wolfgang Goethe till Weimar för att undervisa sin son Karl August, och senare kom även Friedrich Schiller att ingå i hennes hovkrets i Weimar.

Sophia Albertina hade sitt eget palats nära slottet, kallat Arvfurstens palats, den byggnad vid Gustav Adolfs torg där nu Utrikesdepartementet huserar. I detta hus utspelades till allra största delen hennes liv. I husets inredning kunde man på hennes tid se prov på hennes skicklighet i att brodera. I hennes sällskapsrum, hörnrummet på andra våningen, som vetter både mot Strömmen om Gustav Adolfs torg, täcktes väggfälten av tapeter hon själv broderat. Detta rum fungerar nu som utrikesministerns arbetsrum.

En av de mest betydelsefulla händelserna i Sophia Albertinas liv inträffade 1787. Hon blev genom sin tyska släkt utsedd till abbedissa i klosterstiftet Quedlinburg, som ligger strax nordväst om Harz i Sachsen-Anlhalt. Genom detta blev hon regerande furstinna över ett tyskt landområde, vilket gav hennes egna inkomster, men också mycket ansvar och arbete. I Quedlinburg genomförde hon reformer inom kyrko- och skolväsendet. Carin Bergström skriver:

Det är märkligt okänt att en prinsessa i vårt land också har varit regerande furstinna i Tyskland. Förvisso står det alltid i uppslagsverken att Sophia Albertina var abbedissa i Quedlinburg, men oftast mest som en parentes för att inte säga kuriositet.

Ja, nu har Carin Bergström tack och lov rått bot på detta missförhållande. Hon berättar att det i Sachsen-Anhalt 2008 ordnades ett temaår om kvinnor under 1700-talet. Museet i Quedlinburg lyfte då särskilt fram Sophia Albertina som en betydelsefull person i stiftets historia.

Hovet runt omkring Sophia Albertina fungerade delvis som hennes familj, eftersom hon aldrig gifte sig, och hon var mycket mån om sina anställda och engagerade sig i deras liv. När Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige, var hon betydelsefull som den sista kvarvarande länken till det förflutna – till den gamla Holstein-Gottorpska ätten, som hade funnits på den svenska tronen sedan 1751. Sophia Albertina befann sig som Sveriges prinsessa under lång tid i centrum av många dramatiska händelser och hon skrev mängder av brev. Kanske kan nästa bok om henne bli en brevsamling, för att komplettera biografin. Hoppas det!

Sen vill jag tillägga något, som inte har direkt koppling till boken, men en indirekt: Vi har allt i vårt lands 1700-talshistoria av dramatik, komplexa skeenden, fascinerande människor och människoöden. Vi har otaliga miljöer runt om i Sverige bevarade från tiden. Vi har filmtekniken, regissörerna, skådespelarna, kläderna, kunskapen etc etc. Så varför kan vi inte göra film av vår historia, istället för att lägga kraft på den meningslösa deckarserien Anno 1790? Andra länder kan, varför kan inte vi?