På juldagen 1996 hittades sex år gamla JonBenét Ramsey brutalt mördad i den egna familjens källare. Hon hade bragts om livet under tiden som resten av familjemedlemmarna låg och sov. Mordet blev otroligt uppmärksammat och startade ett enormt mediedrev.

Joyce Carol Oates skrev redan 1996 en essä om händelsen, men det är med romanen Älskade syster från 2006 som hon verkligen går på djupet med JonBenéts öde.

Hos Joyce Carol Oates har JonBenét Ramsey bytt namn till Bliss Rampike, hon är inte skönhetsfröken utan isprinsessa. Men detta är småsaker, för Oates har gjort sin research, och även om hon har förändrat de yttre detaljerna är huvuddragen skrämmande lika dem som omgärdade mordet på JonBenét. Konceptet är detsamma som i Oates mästerverk Blonde – författaren tar, med verkligheten som bakgrund, en berättelse och gör den till sin egen.

Efter att Bliss har hittats i källaren faller misstankarna snabbt på familjemedlemmarna. Den framgångsrike, frånvarande machopappan Bix, den kontrollerande och fantastiskt ytliga hemmafrun och mamman Betsey, och till och med den deprimerande, osynliga och – i föräldrarnas ögon – totalt oduglige sonen Skyler.

Det är Skyler som tio år senare berättar historien för läsaren. Oates väver ett textuellt lapptäcke bestående av dagboksanteckningar, brev, minneslappar och tidningsurklipp. 19-årige Skyler är en trasig själ – förkastad av sina föräldrar, en narkoman på vägen mot återhämtning är han en opålitlig författare, vilket presenterar Joyce Carol Oates med en rad friheter. Genom Skyler tecknar hon ett så mörkt och hatfyllt porträtt av föräldrarna att orden nästan fräter igenom boksidorna. Oates spyr galla över allting som hon tycker är fel med det amerikanska samhället – brutaliteten, medieklimatet och sensationslystnaden. Men mest av allt går hon åt den så kallade amerikanska drömmen.

Hon drar av skynket och blottar insidan bakom den välputsade, kristna, övermedelklassfasaden. Här bakom drillas barn värre än hundar på agility, de proppas med piller för att göras fogliga, misshandlas såväl psykiskt som fysiskt och behandlas inte som barn utan som måttstockar för föräldrarnas värde. Det är en destruktiv spiral som leder rätt neråt, både för föräldrarna och, främst, för de verkliga offren – barnen.

Kritiken mot den övre medelklassen i USA är inte ny. Oates är långt ifrån den första att peka på motsägelsefullheten i deras ideal och liv, men! Joyce Carol Oates gör det med ett sådant passionerat hat och en så bitande cynism att hon ändå placerar sig i en egen kategori. Hon går också ett steg längre och får även läsaren att skämmas. För vilka är de värsta bovarna? De som skapar tragedierna, eller de som frossar i dem?