Louise skriver en bok. Om en ung flicka som blir med barn och som sedan lämnar barnet tillsammans med pappan.

Louises flickvän heter Ada. Ada har en bror. En bror som en gång träffade en flicka. Flickan blev med barn men sen lämnade hon barnet tillsammans med pappan. Nu bor barnet, Frances, tillsammans med sin faster Ada och sin farfar.

Serien om Frances är en berättelse om kärlek, och om att göra saker när man är kär som man kanske ångrar sen. Det är en berättelse om att fly från det som skrämmer i livet, från ansvar och krav, men kanske också från lycka. Ett spännande barnperspektiv på en historia om vuxna tankar och känslor.

Med grymt vackra blyertsteckningar fångar Joanna Hellgren stämningen i en vardag som är fylld av problem och frågor. Mina ögon ömsom flyger över sidorna för att jag vill veta mer, mer, mer, ömsom stannar upp och sugs in i de sötsorgliga bilderna.

Bilderna är som poesi, i all sin enkelhet så självklara att de får mig att undra hur jag hittills klarat mig utan dem. Texten är rakt på, utan onödiga omskrivningar eller krystad humor. Tillsammans blir text och bild som en film. En sån film som man kan se om och om igen. Som man sätter på en höstruskig eftermiddag när man känner sig lite nere och behöver något som muntrar upp utan att vara spyfärdigt skrattframkallande.

Frances. Del 2 är just det, den andra delen i serien om Frances, men att jag som läsare inte märker det, trots att jag inte läst första delen, är ett bevis för att boken står på egna ben. (Behöver jag säga att första delen just nu står överst på min önskelista?) Jag har förälskat mig med dunder och brak i Frances och hennes värld och nu längtar jag bara efter mer…