En fras återkommer så fort jag pratar med någon om Erica Jongs kultförklarade Rädd att flyga, som jag antikvariatsfyndat för några veckor sedan: ”Jag skulle väl inte direkt säga att det är en bra bok, men …”

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?