Det finns många olika sätt på vilka man kan läsa en bok, beroende på av vilken anledning man gör det. Att läsa en roman för att diskutera den i ett litteraturvetenskapligt sammanhang och att läsa samma roman för nöjes skull gör att man, antagligen, närmar sig texten på olika sätt. På samma vis blir läsningen annorlunda när man plockar upp en roman som man vet att man vid ett senare tillfälle ska recensera.

När jag vet att jag läser en text som jag senare ska skriva om gör det att jag närmar mig den med en mycket mindre kritisk blick än annars. Detta kan ju låta väldigt motsägelsefullt, men privat har jag mycket lättare att avfärda och lägga ifrån mig böcker – när jag läser texter som ska recenseras är jag mycket mer tålmodig och uppmärksam. Och det är just därför som Joan Didions Bönbok för en vän ställer till det lite för mig.

Didions roman handlar om två kvinnor som båda, av olika anledningar och vid olika tidpunkter, har hamnat i en centralamerikansk diktatur. Den ena, Grace, berättaren, innehar en privilegierad och informerad ställning i landet tack vare sitt samröre med den styrande familjen. Den andra, Charlotte, den som Grace berättar om, har lämnat hemlandet i ett försök att glömma sitt förflutna. Detta är ramberättelsen, men när det kommer till Didion kan man lätt gissa sig till att det finns mer som lurar under ytan. Det handlar inte bara om två kvinnor, det handlar också om två kulturer, om politisk extremism, om omvälvningarna i Latinamerika under 1970-talet, om klassfrågor, om vänskap och moderskap. Konstrasterna är starka samtidigt som Didion skickligt väver samman dem genom Graces berättande. Och det är här som problemet med mina recensentglasögon kommer. Hur ska jag någonsin kunna lyfta fram alla dessa teman i en enda recension? Det blir i synnerhet svårt när jag fångades av en helt annan aspekt, nämligen den diskussion som texten för kring berättande och minne.

Bokens inledande ord lyder ”Jag skall vara hennes vittne” och uttalas av berättaren Grace. Den hon ska berätta om är Charlotte, Charlotte som rymt till Didions eget Yoknapatawpha, Boca Grande, för att i lugn och ro kunna ägna sig åt revideringen av sitt förflutna så att det stämmer överens med hur hon själv vill ha det – Grace påtalar att Charlotte inte levde, utan drömde sitt liv. Men samtidigt som Grace försöker att kartlägga det självbedrägeri som Charlotte utsätter sig själv för smittar det av sig på Grace själv. Det hon vill är att förstå Charlotte, men kan man verkligen någonsin förstå en annan människa? I synnerhet som Graces redogörelse för Charlottes liv och person i hög utsträckning består av andras utsagor om henne, om uppgifter i hennes pass och från olika rapporter. Hur mycket av Graces berättelse är egentligen dröm? Didion spinner med sitt berättande ett nät som läsaren lätt trasslar in sig i där hon på ett engagerande sätt, både vad gäller tematik och berättarstil, ifrågasätter subjektiviteten i dess olika uppenbarelser.

Det får mig att tänka på det subjektiva i recensionsskrivandet. Även om jag försöker att vara någorlunda objektiv och lyfta fram alla de aspekter som man ”borde” tycka är viktiga för en roman, kommer alltid det som jag själv tycker är mest intressant och viktigt att vara det som jag lyfter fram i mina texter, vilket inte heller är en rättvis representation av romanen i fråga. Med det sagt överlåter jag åt er alla att själva läsa Bönbok för en vän och plocka fram det som ni tycker är viktigast i den.