Det är en smula härdande att skriva kritik i ett forum där läsaren alltid har möjlighet att reagera direkt och (anonymt) kommentera recensionerna. I teorin tror jag absolut att sådana funktioner gör Internet till ett viktigt demokratiskt redskap som på sikt kommer att revolutionera synen på kultur. Mindre glada dagar känns det mer i linje med klassiska anonyma grälmedium som klotter och tvättstugelappar, men i princip måste jag nog ändå vidhålla att konflikt är konstruktivt.

En diskussion som fångade min uppmärksamhet här på sajten var i alla fall den om huruvida en bra eller sympatisk huvudperson är nödvändig för att en bok ska upplevas som bra. Rasmus Landström recenserade Reglerna av Sara Mannheimer och en av läsarna retade sig på hans erkännande att han retat sig på huvudpersonen och därefter kommit till en och annan insikt om sina olika krav på hjältar och hjältinnor. Den reaktionen retade i sin tur snabbt upp fler – man ska verkligen aldrig underskatta irritationen som medel för att få saker gjorda och sagda – men problemet i grunden är intressant. Vad är det som gör en bok bra? Kan man gilla enbart språket eller handlingen eller karaktärerna och vara fullt nöjd med det?

Och vad är egentligen en hjälte? Den bredaste definitionen är förstås helt enkelt huvudpersonen, men då kan man ju också snabbt komma med moraliska invändningar. Figurer som Pär Lagerkvists Dvärgen eller varför inte Lisa i Sisela Lindbloms romandebut Lisa för själen är dynamiska, spännande karaktärer som med sina intriger driver handlingen framåt. Vi skulle inte för den skull skriva in dem under rubriken ”Mina förebilder”.

Ändå kunde vi kanske då och då önska oss lite närmare den typen av karaktärer. Inte vilja möta dem i en mörk gränd, men kanske ha något av deras driv och skoningslöshet, deras sätt att skaffa sig det de vill ha – i den mån de nu får det – och sätta fart på tillvaron. Titta bara på alla hämndfantasier på marknaden. Där finns det uppenbar efterfrågan. Och kanske behöver vi sådana fantasier just som ställföreträdande. Vi behöver kanske inte valsa runt och ta livet av dem som gjort oss illa – om vi då och då får fantisera kring det i gestalt av någon Clintan-typ eller Sandemo-häxa. Antihjältarna fyller sina funktioner de med.

Och en hjälte bör heller inte vara alltför superhjältig. Visserligen fullkomligt översvämmas vi av just superhjältar för tillfället, men titta lite närmare. Det är sällan riktigt de där entydligt moraliska typerna som flyger runt och kicksparkar skurkar utan att så mycket som sabba frisyren det minsta. Dagens superhjältar står i ständig kamp med såväl superhjälteplikter och moralisk kompass som yrkesroller, kärestor, matteprov och hejarklacksuttagningar. De är mer Frodo än Stålmannen, mer Job än Gustav Vasas äventyr i Dalarna. De tvivlar och de grubblar och de skitar ner sig. Och det blir väl paradoxalt nog både mer hemtamt och spännande då.