Ett hyreshus på övre Manhattan i New York i början av 1940-talet. En författare utan namn ser sig sömndrucket omkring i sin lilla lägenhet. Månen har ännu inte jagats bort från himlavalvet. Morgonen har ännu inte grytt. En ung kvinnas röst låter honom veta att denna ännu en gång har glömt sina nycklar till porten och därmed inte är i stånd att ta sig in. Hennes röst är smeksam, nästan lockande i sitt tonfall. Fordrande i sin mening. Holly Golightly har gjort entré på händelsernas scen och omedelbart satt så djupa spår i bokens berättarjag att denne aldrig lyckas glömma henne.

"Frukost på Tiffany’s" blev Truman Capotes stora genombrott som författare. Året var 1958 när hans uppdiktade hjältinna, den charmerande men ack så neurotiska fröken Holiday Golightly, började röra sig mellan läsare världen över. Ensam men omsvärmad sätter hon hjärtan i brand, huvuden i spinn och kroppar i gungning. Hennes naivitet är lika påtaglig som de många slingorna i hennes hår. De olika männen lika vanligt förekommande som de resor till Sing-Sing, under vilka hon utan att tänka på konsekvenserna en gång i veckan lämnar meddelanden till den ökände förbrytarkungen Sally Tomato, enligt Holly själv "en gammal kramraring och hemskt religiös". Drömmar om den stora kärleken, resor till världens ände och en aldrig sinande förmögenhet i hennes av gåtfullhet och cynism spetsade kölvatten.

Truman Capotes "Frukost på Tiffany’s" har många gånger, och detta med all rätt, kallats för en av världens mest berömda långnoveller. Det är en fräck historia där den inledningsvis sköra vänskapstråden mellan den namnlösa författaraspiranten och Holly Golightly blir till ett tvättäkta band ju längre in i boken man som läsare arbetar sig. Författaren leker fram underhållande scenarion och utmanande dialoger och lyckas med hjälp av sitt vältränade öga och uttrycksfulla språk klä av den amerikanska societeten in på bara skinnet, avslöja rika mäns okuvliga längtan efter unga kvinnor och förmedla rädslan inför det världskrig som var dag skördar liv på andra sidan Atlanten.

Capote själv var, precis som Holly Golightly var, är och alltid kommer att vara, barnslig, underhållande och självupptagen. Han gick på aldrig tidigare beträdda stigar genom livet, ensam och olycklig, men lyckades trots detta alltid ikläda sig den okuvliga medelpunktens sargade rustning, inte bara på de stora fester han själv ordnade utan även de han bjöds in till att närvara vid. I likhet med hur bokens kvinnliga huvudperson skickligt manövrerar det långa koppel av beundrare som följer henne under detta nittonde levnadsår, lyckades även Truman Capote under sitt sextioåriga liv med hjälp av charm, ambition och målmedvetenhet snärja sina medmänniskor om inte runt halsen så åtminstone vid fotknölarna. Precis som Holly Golightly drog han okuvligt blickarna till sig i en värld där den genomsnittlige medborgaren var något helt annat än en iögonfallande posör med diverse underhållande historier och djärvt humoristiska kommentarer innanför västen om nöden så skulle kräva.

Tillsammans med de tre novellerna "Ett hus av blommor", "En diamantgitarr" och "Ett julminne" utgör "Frukost på Tiffany’s" ett fullgott exempel på Capotes utsökta berättarteknik. Han är djärv utan att vara smaklös, artig utan att för den skull vara tråkig. Utan omsvep ställer han den man han var innan sitt genombrott i bjärt kontrast till den kultfigur han sedermera kom att bli. Han är lika mycket Holly Golightly som han är bokens namnlösa berättarjag, lika entusiastisk i sin rastlöshet som milt framfusig i sin jakt på trygghet. Eller som Marie Peterson enkelt men träffsäkert skriver i förordet till denna Truman Capotes vida omtalade långnovell:

Det är en rolig och fräck historia, men vänskapen mellan Holly och berättaren är skör och hemlighetsfull. Han tycker om trygg stabilitet, medan hon är upptagen med att ständigt fly från människor och platser. Vid deras första jul ger hon honom en fågelbur och han ger henne en amulett med St. Christopher, resenärernas skyddshelgon. "Skål och lycka till", säger Holly. "Det är bättre att stirra upp mot himlen än att vara där. Så tomt, så dimmigt däruppe. Bara ett ställe där åskan går och saker försvinner."