Erik växer upp i en miljö färgad av de vuxnas alternativa livsstil. Det är mamma My och hennes nya man Sune. De är lärare båda två, men är ständigt sysselsatta med olika projekt, allt från att föda upp kycklingar i en vanlig lägenhet, gräva upp intressanta blommor som växer längs vägen på bilsemestern eller låta burfåglarna flyga fritt i trädgården på sommaren.

Där finns en pappa också, som bor i andra änden av tunnelbanans röda linje. Han är journalist och skriver bland annat recensioner.

Det här handlar om en kille som får lära sig att klara sig själv tidigt, han bor ofta ensam några dagar när de vuxna är bortresta, då får han komma underfund med hur matlagning fungerar egentligen. Kanhända är det fler som känner igen element från sin egen sjuttiotalsuppväxt, långt innan begreppet curlingföräldrar existerade, en tid där många vuxna behandlade barnen som självständiga individer som fick ta del av de vuxnas diskussioner tidigt.

Pappas ansikte är öppet. Vad han tänker och känner syns genast. Men det går inte att vara säker på honom. Han har många hemligheter. Ibland går det inte att ringa pappa. Han har dragit ur jacket. Då säger My att pappa är ute och reser, men det stämmer inte för då skickar han alltid kort, och innan säger han vart han ska åka.

I längden kan pappan inte dölja för sonen att det är alkoholen som tar över hans liv i perioder. Oftast är han dock nykter när de är ute på gemensamma resor. Då sitter han försjunken över sin skrivmaskin tidigt varje morgon.

Detta är en bildrik bok utan bilder. Författaren har blick för detaljerna, miljöbeskrivningen är precis med många små tidsmarkörer. Det finns inte så många barn med i boken överhuvudtaget, vilket är lite ovanligt i en barndomsskildring som följer en kille under större delen av hans uppväxt. Däremot myllrar berättelsen av vuxna: släktingar i flera generationer, originella grannar, roliga och ibland mer än måttligt verklighetsfrånvända konstnärer.

Det är en berättarstil kryddad med humor. Det som möjligen bromsar själva flytet, framåtrörelsen i boken litegrann är det återblickande perspektivet, att berättandet ibland blir lite väl redovisande eller summerande. Berättarrösten kan till exempel flika in kommentarer om en bifigurs senare öde i livet. Det bryter av mot den närvarokänsla som finns i dialogerna i de scener som får ta plats och breda ut sig över några sidor.

Här finns inte mycket av direkta uppgörelser med föräldragenerationen, möjligen en stillsam frustration när de minst genomtänkta drömmarna ska följas upp i praktiken. Däremot verkar Erik inspireras av kreativiteten han omges av, han tecknar och skriver. Ett genomgående tema är hans egna drömmar, de som dyker upp i sovande tillstånd.

Pappa levde i sitt arbetsrum med sina bokprojekt och artiklar, Sune i sin ateljé med alla halvfärdiga skulpturer och dockteaterrekvisita. My gick också upp i olika saker och till den grad att allt annat försvann.