”Tolv dagar som skakade världen” är undertiteln på Victor Sebestyens bok om revolutionen i Ungern 1956. Det låter (till skillnad från originalets ”How the Hungarians tried to topple their Soviet Masters”) en smula ironiskt. Jag har visserligen framför allt hört talas om Ungernrevolten som vänsterorienterade intellektuellas stora identitetskris, men det handlar förstås om efterspelet. När det egentligen hände, när sovjetiska stridvagnar mejade ner den ungerska frihetskampen, var världen tämligen likgiltig.

Victor Sebestyens Ungernrevolten 1956 är i någon mån en anklagelseskrift. Inte så mycket mot de skoningslösa ryssarna – även om de är lika utsökt onda som vilka filmskurkar som helst – som mot västvärlden med USA i spetsen som med sitt hyllande av frihet och demokrati och med sin rikliga propaganda över järnridån fick de utsatta ungrarna att tro på ett stöd och en undsättning som aldrig kom.

Perspektiven i boken växlar mellan Ungern, makthavarna i Moskva och Eisenhower och FN i USA. Det är framför allt en de ledande personernas berättelse, men befinner sig påtagligt nära också ungrarna som strider på gatorna. Sebestyen ger en detaljerad beskrivning av revolutionen dag för dag, gör en rejäl bakgrundsbeskrivning på dryga hundra sidor och knyter i slutet ihop trådarna även framåt i tiden.

Det är en mycket dramatisk och levande skildring Sebestyen ger. Det vore kanske krasst att tala om underhållningsvärde när det gäller en politisk och mänsklig tragedi, men Ungernrevolten 1956 är enormt spännande (trots att vi vet hur det slutade). Sebestyen levandegör människorna likaväl som de stora strukturerna. Ungernrevolten 1956 blir en berättelse också om mänskliga villkor ställda på sin spets. Vem blir man när det verkligen gäller? Vem är beredd att dö för ideal, vem ser sin chans att bli någon, vem är beredd att offra empatin för makten? Det är på en gång suggestivt och ganska skrämmande.

Några fula ovanor har författaren dock. Den ena är ack så vanlig hos alla som använder sig av noter: att peta in citat lite hur som helst utan att i löpande text förklara var de kommer ifrån. Det finns väl inga normala läsare som vill sitta och hoppa och leta i noter för att begripa vad det är de läser? Närliggande är vanan att göra fotnoter av saker som kanske inte borde vara ens det. Petitesser man ibland kan haka upp sig på.

Mest bisarr är emellertid Sebestyens fixering vid människors utseende. Så fort en ny person förs in i händelseförloppet får vi veta de mest ovidkommande saker om hans midjemått eller hårfäste eller liknande. Det är förmodligen något sorts journalistiskt trick för att göra skildringen mer målande, men på mig verkar det mestadels riktigt klumpigt.

Jag är över huvud taget ganska allergisk mot när fackboksförfattare försöker pådyvla mig åsikter genom att själva vara påstridigt indignerade. De tar förstås alltid mer eller mindre ställning, det bara finns både schysstare och snyggare sätt att göra det på. Det låter kanske hycklande, men jag vill åtminstone få en känsla av att tänka själv.

Något enormt problem i just Ungernrevolten 1956 är inte det här. I det stora hela serverar Victor Sebestyen en medryckande, klar och intressant skildring av en oerhört laddad historisk, men samtidigt allmänmänsklig, konfrontation.