Bland gator och hus i 60-talets Reykjavik, rör sig den något drömmande Johann Petursson vant tillsammans med kompisar av högre eller lägre rang. Rockmusiken är ständigt närvarande och blir ett soundtrack till den sena tonåren med allt vad det innebär.

Denne isländske författare har tidigare belönats med Nordiska rådets litteraturpris 1995 och blivit hyllad både en och två gånger. Personligen har jag aldrig tidigare stött på Gudmundsson utan först nu får jag stiga in i hans litterära värld.

Boken utspelar sig som sagt i Reykjavik och The Beatles härjar på listorna och "A hard day´s night" får folk världen över, inklusive islänningarna, att springa benen av sig till biograferna.

Johann är något av en lustigkurre som utför diverse småbus till höger och vänster, ständigt i maskopi med jämnåriga kamrater. Det är en varm berättelse om tiden då man så sakteliga närmar sig vuxenlivet. Kärleken spirar och svalnar, nervösa händer söker sig innanför blusar, föräldrarna fasar, socialdemokratin ska rädda världen, eller i varje fall Island, och hela tiden i bakgrunden ligger 60-talets musikhjältar, Beatles, Stones, Spencer Davis Group, Pretty Things, med ett komp av upproriskhet.

Ganska tidigt i boken slår det mig att Johanns upplevelser påminner en hel del om Mattis uppväxt i Populärmusik från Vittula. Människor porträtteras på ett liknade komiskt sätt och stämningen i berättelsen har mycket gemensamt med Niemis mästerverk. Även platserna påminner något om varandra, även om Reykjavik är en något större stad. Jag tänker främst på det karga landskapet och den geografiska isoleringen från omvärlden, samt att musiken spelar en stor roll i berättandet. Men jag tycker inte att Beatlesmanifestet når riktigt ända fram. Visst frustar jag till i ett skratt eller två under berättelsens gång, men det blir oftast inte mer än bara så där småputtrigt trevligt.

Visst är det kul med de musikaliska inslagen, som när Johann i ett av sina pojkstreck låter The Stones´ "Lets spend the night together" agera som inbjudan till en kvinnlig lärare, med skolans rektor Herbert som avsändare och ej heller att förglömma hans framförande av Spencer Davis Group´s klassiker "Keep on runnin´" i aulan. Eller hans tafatta försök att närma sig det motsatta könet och inte riktigt veta vad det är man ska göra. Charmigt, men det känns ändå som det fattas något i berättandet. Dock måste jag ge Gudmundsson ett stort plus i kanten för sitt, i förbifarten, namedroppande av Spooky Tooth. Ett fenomenalt band som ofta förbises i musikhistorien.

Beatlesmanifestet, titeln kommer från huvudpersonens egenkomponerade manifest som är tänkt att ersätta kommunisternas, dadaisternas, futuristernas, etc, och som tyvärr aldrig riktigt får sin förklaring i boken, är en mycket lättläst skapelse som underhåller lagom, för att använda ett typiskt svenskt uttryck. Själv sitter jag bara och jämför med Niemis bok och konstaterar att den i många avseenden är så mycket bättre.