Sabine Kuegler hade en annorlunda uppväxt. Som femåring bosattes hon tillsammans med föräldrar och syskon hos en isolerad stam urinvånare i Västpapuas djungler, där fadern hade i uppgift att bedriva språkstudier. Inte förrän i senare tonåren möter Kuegler sina föräldrars europeiska ursprungskultur, då hon flyttar dit för studier. Och är inte detta något att skriva en självbiografisk bok om! Man tänker sig exotisk antropologi, ögonöppnande kulturkrockar, och därtill ger omslaget ett löfte om kannibalism. Som före detta djungelbarn borde Keugler dessutom kunna leverera ett friskt utifrånperspektiv på västerländsk sed & kultur. Man tänker sig alltså en bok med ett intressant innehåll. Dessvärre är det inte riktigt så.

Djungelbarns första märkbara brist är att språket är andefattigt bortom all sans. I sitt efterord avtackar Keugler sin redaktör för en översättning som tillåtit att hennes "egen språkstil bevarats" – jo, visst. Peka på den språkstilen och jag ska ge dig guld och gröna skogar. Att läsa Djungelbarn är en lika stor språklig upplevelse som att läsa en av apotekets små blåvita broschyrer. Det mest raffinerade stilistiska grepp Kuegler kan tänka sig är att avsluta vissa meningar med tre punkter för att uttrycka antingen mystik eller mycket tydliga ironier. För mer dramatiska upplevelser används uttryck som: "Mitt hjärta bultar så hårt att det känns som om det skulle gå i bitar." och "Det känns som om mitt hjärta skulle stanna /…/." Båda exemplen på samma sida. I förstone kan man ta det för en skön lättlästhet, men i längden blir det bara monotont och segt.

Men visst. Språket behöver inte vara särskilt vidkommande, inte om innehållet duger. Tyvärr stannar inte taffligheten vid uttrycket, för mer än en antropologisk och civilistationsjämförande upplevelse är detta i grund och botten en samling sentimentala och halvgulliga anekdoter från tiden i djungeln. Visst förmedlas en viss bild av fayustammens liv och leverne, och visst finns några fängslande glimtar, men allt som annars utgör en schysst bok är rakt igenom en bristvara. Oftare än urinvånarnas kultur handlar det om författararens dåtida excentricitet att fånga och samla på olika djur och insekter. Det verkar vara meningen att den egenskapen ska fungera som ett slags barnslig charm. …och så sätter mamman händerna i sidorna och suckar och ler som bara hon kan när det släpas hem på ännu en spännande insekt eller när barnen avslöjats med ännu ett "lustigt" upptåg. Själva urinvånaren får stå i skuggan och har sällan mer dimensionella drag än att denne antingen är snäll och omtyckt eller inte är det.

Djungelbarn är alltså inte den sällsamma berättelse den skulle kunna vara. Exemplen ur fayustammens liv, som för övrigt verkar högintressant (till exempel ammar kvinnorna vildsvinsungar och dingos), fungerar mest som aptitretare inför en upplevelse som aldrig kommer. Efter drygt 200 sidor lyckas boken masa sig upp någon nivå och man börjar hoppas på en större bekantskap med karaktärerna och en mer uthärdlig läsning, men då har avsaknaden av en röd tråd redan sugit musten ur den lilla läsvilja som finns kvar. Ett gäng instoppade fotografier är till slut den största behållningen. Faktiskt för dessa foton läsaren närmare en levande bild av djungeln än vad texten gör.