Någonstans känns det lite oroande att så många författare väljer att skriva om själva skrivandet. ”Hälsan tiger” brukar man väl säga, och frågan är om de många romaner och noveller som behandlar skrivandet och författandet inte är ett tecken på en viss sviktande tilltro till hantverket eller konstarten. Eller åtminstone på bristande äventyrslusta. Yann Martel vann den stora berömmelsen för Berättelsen om Pi som utkom 2002. Men författarskapet inleddes mycket tidigare – 1993. Och mycket tryggare.

I den första novellen, som också fått ge namn åt själva novellsamlingen: ”Upphovet till historien om Helsingforsfamiljen Roccamatio”, möter vi en ung aidssmittad student som tillsammans med en kamrat kommer överens om att skapa en berättelse om Roccamatiofamiljen för att hålla tankarna borta åtminstone temporärt från det obönhörliga slutet. Idén om konsten som flyktväg är tacksam snarare än originell och novellen blir heller inte mer rörande än vad som naturligt följer en berättelse om en ung människa som faller offer för en hemsk sjukdom.

Samma verklighetsflykt finner vi i den påföljande novell som bär den möjligen väl utredande titeln ”Den gången jag hörde ‘Menige Donald J.Rankins konsert för stråkar med en omstämd violin’ av den amerikanske John Morton”. Här komponeras det konserter i dånet från fientliga bombningar inne i Vietnam.

I den tredje novellen ”Dödssätt” får vi ta del av en rad variationer av en fängelsedirektörs redogörelse för en till döden dömd människas sista timmar i livet. Inte oväntat lyckas den fördömde i en av versionerna med penna och papper skriva sig fram till någon form av försoning inför den stundande galgen och utbrista: ”Världen är vacker, håller ni inte med om det?” i nästan samma stund som han förlorar fotfästet för sista gången.

Den avslutande novellen ”Vita Aeterna Spegeltillverkning, Speglar med evigt liv” knyter samman samlingen tematisk med en berättelse om hur vi skapar oss själva och våra liv genom minnas och inte minst dela med oss av våra hågkomster. Spegeltillverkningen sker här med själva minnena som råmaterial och bildar en vacker metafor för hur endast en mångfald av synvinklar och perspektiv kan ge en rättvisande bild av verkligheten. Oväntat nog precis den funktion som skönlitteraturen kan fylla.

Vackert, lite schablonartat och inte det minsta nyskapande tänker jag när jag lägger ifrån mig den novelldebut från 1993 som antagligen aldrig fått någon svensk översättning om författaren inte lyckats bättre med Berättelsen om Pi. Här finns inte den språkliga säkerhet som präglar författarens senare verk. Inte samma starka idéer. Men med tanke på vad som skulle komma får man väl ändå stå ut med ännu en i raden av debutanter som känner sig nödgad att hylla det egna yrkesvalet och dess möjligheter. Även om han själv ännu inte förmår ta vara på dessa.