Recension

: Kärleken till Sofia Karlsson
Kärleken till Sofia Karlsson Anders Paulrud
2005
Albert Bonniers förlag
7/10

Mellan en god bok och gubbångest

Utgiven 2005
ISBN 9100106100
Sidor 167

Om författaren

Fotograf: Sara Ringström

Anders Paulrud, 1951 – 2008, föddes i Karlskrona och var under lång tid verksam som kulturredaktör och skribent för Aftonbladet. Han debuterade 1994 med romanen ”Det regnar i Wimbledon”. Sedan följde ”Amamamor” 1996, ”Inbjudan till sorg” 2000, ”Ett ögonblicks verk” 2003, ”Kärleken till Sofia Karlsson” 2005, ”Som vi älskade varandra” 2007 och ”Fjärilen i min hjärna” 2008.

Anders Paulrud – Författarens presentation på förlagets hemsida.

Intervju – Ingela af Geijerstam intervjuar författaren.

Sök efter boken

Anders mår inte alls bra.

Sofia Karlsson har övergivit honom, han är strax över femtio och vandrar nu pilgrimsleden, på jakt efter denna sin tjugosex år yngre förlorade kärlek, sedan ängeln sagt att hon ska finnas där. Själva vandrandet fungerar som en ramberättelse inom vilken Anders håller sina inre monologer, ibland direkta tilltal till Sofia, ibland rent återberättande, ofta resonerande. Jämsides med vandringen löper bakgrundshistorierna: hur Sofia bedrog honom sedan han opererats för en hjärntumör och låg svullen på sjukan, hur de möttes i en klassisk kärlek-vid-första-ögonkastet-i-en-mycket-vardaglig-situation-scen, hur Anders biologiska mor lämnade bort honom, hur styvmodern och han aldrig lyckades upprätta annat än en något kylig relation sinsemellan. Ja, dåligt mår han, inget snack om den saken. Dyster som få i sin ensamma vandring, med en ständig värk i fötter och ett ännu ständigare malande kring allt som ligger bakom.

Skildringen av vandrandet i sig är sparsmakad, ofta bara som en vildhund på en äng eller ett fönster som stängs i en passerande by. Istället ägnas utrymmet åt det förflutna genom generösa redogörelser för erotik, sorg och främst känslan av att bli övergiven. För mer än kärleken två personer emellan, så handlar det om just övergivandets svårhanterbarhet. Anders är ju övergiven x 3, först vid födseln, sedan av styvmodern och till sist av Sofia. Så nog har han material till sin bedrövelse.

Och således frågeställningen: är detta bara ett evinnerligt jämmer och tröttsamt beklagande, eller en läsning som verkligen engagerar? Är det bara tafflig gubbångest eller är det en god bok om livskris? Faktiskt, det engagerar. Det är en god bok. Ibland balanserar Anders lite väl våghalsigt i sitt bekymrade vältrande, men när det hålls på rätt sida gränsen mellan tyck-synd-om-mig och gripande utlämnande, så håller det utmärkt.

Mycket seghet och leda undviks genom komprimeringen. Här finns inget överflöd, det är korthuggna meningar med välfunna ord, enkelt gestaltade scener, även formgivningen gör sitt med stora bokstäver på mindre sidor. En behaglig typ av lättlästhet uppkommer, som krävs av ämnet. Hade det istället varit en tegelsten till bok hade jag slängt den i väggen.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2005-06-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 20:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1643

5 kommentarer

Det tycks mig som att det är svårt att acceptera äldre män som uttrycker sorg över att blivit övergiven. Vad beror det på ? Lever gamla fördomar kvar om att män inte ska visa svaghet ? Är det inte trovärdigt att män känner sorg när det blir övergivna eftersom det historiskt varit så att männen lämnat kvinnan ?Johan Wirdelöw tycker nog ändå att Anders Paulrud lyckas hantera den så svåra balansgången mellan patetik och allvar. Anders Paulrud hamnar inte i "tafflig gubbångest", enligt Johan Wirdelöw. Andra såsom Linda Skugge har däremot ingen förståelse alls för Anders Paulruds sorg? svaghet? uppriktighet? Själv tycker jag att det vore oerhört befriande att läsa "tafflig gubbångest" Den tycker jag låter j-vligt spännande faktiskt.

Läsare Oregistrerad 2005-06-01 14:30
 

Visst. Om "tafflig gubbångest" någon gång gick ut på nåt annat än brist på sex och sexpartners… Om de kunde ta och glömma sitt könsorgan i ett längre sammanhängande stycke.

Fräknis Oregistrerad 2005-06-03 09:12
 

Kan det vara så att sex och sexpartners är en väldigt viktig beståndsdel bland män för att känna sig älsklad och behövd ?
Och är det inte likadant för kvinnor? Jag tänker på Kerstin Thorvall som också uttryckt behovet av sex och sexpartners. Men det finns kanske könsolikheter mellan män och kvinnor där, det är nog inte otroligt.
Hursomhelst så tycker jag inte att det är "tafflig gubbångest" att känna sig övergiven att sdakna sex och sexpartners. Det är snarare helt naturligt.

Läsare Oregistrerad 2005-06-03 12:17
 

"Ibland balanserar Anders lite väl våghalsigt i sitt bekymrade vältrande, men när det hålls på rätt sida gränsen mellan tyck-synd-om-mig och gripande utlämnande, så håller det utmärkt."
Vi har en hel musikgenre som bygger just på tycka-synd-om-mig temat; bluesen. Kan det inte finnas någon befrielse i det där ylandet om sin sorg, finns det ingen styrka i det nakna sårbara tilltalet ? Är blues endast tillåten svarta musicerande män ifrån mississippi och kan inte vita medelålders svenska författande män få uttrycka liknande känslor på sin skrivmaskin ?
Har värderingen något med klass och kön att göra ?

Klass,kön,etnicitet Oregistrerad 2005-06-09 12:05
 

Läsare & Klass, kön, etnicitet: Om jag hade tyckt illa om när äldre män uttrycker sorg, hade jag skrivit det i recensionen eller i annat forum. Jag tänker mig att er frågeställning om manlig känslosamhet kanske borde gälla könsroller i ett större, mer samhälleligt perspektiv, istället för just en bokrecension. För visst är det vad som recenseras: boken, inte känslouttryttrandets existensberättigande. Oavsett om det är en 55-årig svensk man, en amerikansk bluessångare, eller en tonårstjej som beklagar sig, så betyder det inte att beklagandet automatiskt blir väl genomfört som verk och angeläget för mottagaren. Allt kan genomföras illa, både konstlat beklagande och beklagande genom "det nakna sårbara tilltalet".

Formuleringen "tafflig gubbångest" bör läsas med betoning på "tafflig". Det lilla prefixet "gubb-" är alltså inte viktigt för själva taffligheten, men boken behandlar delvis gubbighet och åldrande som fenomen.

Johan Wirdelöv Redaktionen 2005-06-14 21:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?