I trettiotalets Karlskrona är himlen stundom insnärjd i råkall, fuktig havsdimma, omöjlig att torka, och stundom så klar att man kan se ända till Amerika bortom den blekingska skärgården. I alla fall om man heter Axel Pettersson, kisar tillräckligt mycket och drömmer om ett annat liv.

För den unge Axel är drömmar och fantasier ett nödvändigt filter mot den så kallade verkligheten, ett sätt att hantera den hårda och kärlekslösa tillvaro som råder i hemmet han delar med sin far och äldre bror. Modern gick bort vid Axels födelse och fadern lever ut sin saknad, skuld och bitterhet på den yngsta sonen. Det är ett helvete som skildras men det finns även ett paradis beläget tvärsöver gatan, i granngården. Där bor Axels bäste vän och där finns även Linnea och Pelle som vet hur man skapar värme, trygghet och glädje. De förstår att varje människa är unik och därför måste få ha sina egenheter, som till exempel att rita pilbågar i skolböckerna eller att med fantasins hjälp bygga alternativa världar.

Men fantasier och drömmar är inte ofarliga. De kan bilda berättelser som, samtidigt som de kan göra livet lite lättare att leva, ersätter sanningen med historier. Men när upphör det vara oskyldiga berättelser byggda av fantasier och drömmar och istället förvandlas till lögner skapade för att modet sviktar, av illvilja eller för att av någon annan anledning vilja dölja sanningen? Finns det tillfällen då en lögn är godtagbar och kanske till och med befogad? Måste berättelser slutligen spegla sanningen och lögnen avslöjas för att rättfärdigas som människa? Var går gränsen mellan det verkliga livet och det av fantasin gestaltande livet? Kan en distinktion mellan verklighet och fantasi över huvudtaget låta sig göras eller är fantasin även den verklighet då den är en produkt av våra sinnen vilka betraktas som reella?

Att skiljelinjen mellan sanning och lögn och dröm och verklighet är ytterst skör förstår man, om inte förr, vid läsning av Anders Paulruds roman Ett ögonblicks verk. Det kan låta pretentiöst men Paulruds roman är inte pretentiös. Den berättar avskalat om Axels enkla liv och snuddar vid de stora frågorna såsom sanning, lögn, skuld, skam, svek, kärlek, vänskap och sorg.

Den yttre formen består av en ramberättelse, där Axel är en gammal man som i väntan på livets slut ser tillbaka på det liv som format honom som människa. Stor del av tillbakablickarna dröjer vid barndomen och det är i denna skildring man finner den äkthet och närhet som är romanens styrka. Paulrud lyckas osentimentalt, rättframt och med stor sinnesnärvaro skapa en tidsatmosfär. Jag blir imponerad på det sätt författaren bjuder in läsaren att närvara i barnets värld. Möjligtvis kan karaktärerna i denna barndomsvärld kännas en aning stereotypa, något som blir tydligt i porträttet av Linnea. Hon tecknas som en urmoder utstrålande värme och tröst och vars enda uppgift i livet tycks vara att föda och vårda männen i sin närhet. Här är det nästan lite Bullerby-varning! Å andra sidan bidrar de svartvita porträtten till ökad trovärdighet av en värld betraktad och upplevd ur ett barns perspektiv där tillvaron ofta består av enbart två poler, det goda respektive det onda.

Tyvärr står sig inte denna trovärdighet utan stannar i uppväxttidens Karlskrona. I takt med att Axel blir man och ger sig av från en tillvaro han inte längre kan acceptera, blir det allt svårare att ha överseende med de klichéartade karaktärerna. Porträttens styrka blir nu dess svaghet, överdrivna i sina alltför tydliga kontraster, istället för att nyanseras då de betraktas ur en vuxen mans ögon som borde se att karaktärer inte är endast onda eller goda och att världen inte är indelad i svart och vitt. Berättelsen stagnerar och känns nästan mekanisk. Jag längtar tillbaka till flödet, språket, humorn och livligheten som kännetecknade romanens första del. Jag får intrycket av att författaren tröttnat på berättelsen och är ivrig att nå fram till slutet då Axel kan återvända till Karlskrona, konfrontera sitt förflutna och se sanningen i vitögat.

Varför skrev Paulrud denna bok? En möjlig orsak kan vara att det finns något korn av sanning sprungen ur hans egen familjehistoria eller traktens historia som han inte vill låta gå förlorad. Ett annat skäl kan vara en hyllning till den trygghet som i dagens samhälle många gånger har övergivits i jakt på individuell frihet. Men romanen kan även tolkas som en sedelärande berättelse där lögnen slutligen måste avslöjas och sanningen uppdagas för att cirkeln ska kunna slutas och historien avslutas. Och när sanningen uppdagas och berättelserna dör, visar det sig att det som verkade vara en olycklig omständighet i själva verket var noga planlagt. Och läsaren lämnas med frågan vad som formar ett liv och en människa. Är det verkligen dessa ögonblicks verk som styr? Och vad, frågar man sig, är fantasi, berättelse och lögn annat än det som inte är, men som hade kunnat vara, om ögonblicket skapat ett annat verk?