Det här är jättesvårt. Jag gillar inte lyrik. Det saknas handling, mening, substans på något sätt. Jag har inte tålamodet att sitta och fundera över en text och försöka förstå det djupa i tre rader med bokstäver som ordnats i någon slags systematik. Vanligtvis. Men det är bra och spännande med nya saker. Extra spännande att recensera en så stor litterär händelse som Tranströmers nya, naturligtvis.

Den stora gåtan är Tranströmers första diktsamling sedan Sorgegondolen (vacker titel) som kom 1996 och belönades med Augustpriset. Förväntningarna på denna nya diktsamling har varit enorma.

Hur recenserar man någon som nämns i Nobeldiskussionerna varje år, som översatts till över 50 olika språk och som omtalas med vördnad av kända författare världen över? Hur ska jag kunna ge ett utlåtande som gör en sådan persons verk rättvisa? Dessutom det här med haikudikterna. Diktsamlingen inleds med en handfull sviter, för att i del II övergå i haikudikter.

På högstadiet fick vi försöka skriva egna haiku-dikter. På littvet analyserade vi typ en. Ja, ni förstår ju. Jag är gravt underkvalificerad. Tycker det är svårt med lyrik. Eller, snarare, man måste vara svår för att förstå och uppskatta lyrik. Oftast.

Men att läsa Tranströmer är inte riktigt som att läsa annan lyrik. Jag minns Lars Norén. Gudars. Ville krypa ur skinnet. Kände mig stressad och förbryllad. Ett ord på varje sida. Typ. Här finns ett helt annat lugn. Bokstäverna smälter samman, som om just den kombinationen vore den enda möjliga. Oerhört fascinerande. Och väldigt vackert. Jag inser ju att jag inte till fullo förstår storheten, men det gör inte så mycket. Jag är ganska nöjd. Tänkte nu försöka mig på den mest förbjudna av litterära tolkningsmetoder, den biografiska.

En stroke har gett Tranströmer problem med talet och även till viss del med motoriken. Dikterna är mörka till sin karaktär. De andas tankar om åldrande. Särskilt vill jag framhäva två av de inledande sviterna, ”Snö faller” och ”Namnteckningar”. Enkla, genomtänkta. Säger så mycket och så lite på samma gång.

Det känns iallafall som att jag förstår. Jag förstår att det är så vackert att man blir alldeles andlös.

Det är nog för att jag ska plocka fram det tunga artilleriet och faktiskt utdela högsta betyg.