Det är viktigt att kampen för ett jämställt samhälle, men framför allt för en jämställd värld, går vidare. Det är oerhört viktigt att alla vi som faktiskt bryr oss inte bara gör det över en öl sent en torsdag utan att vi också införlivar denna kamp i våra vanliga liv. Hur ska det annars kunna komma en förändring? Jennie Sjögrens bok Ordination: Vardagsfeminism har ambitionen att få människor att ta ställning också till vardags.

Boken kommer med handfasta råd för hur situationer kan hanteras och med mycket och bra statistik som jag så ofta saknar när jag försöker att hävda mina argument i olika diskussioner. Jennie Sjögren har helt rätt i att man måste vara kunnig och välformulerad om man ska bli tagen på allvar. Dock känns boken lite som feminism-light. Det är lite "alla är lika bra" och "det är ju viljan som räknas" över det hela. Och visst, det är viljan som räknas men det gäller att ta ställning, för har man inte sagt något så har ju ingen heller hört varken att inte alla i församlingen håller med eller att andra åsikter faktiskt finns och är möjliga.

Även om ens arbetskamrater är just kamrater och säkert inte menar någonting illa med att klappa en på huvudet så är det att göra alla en björntjänst att upprätthålla något slags "god stämning". Visst vet jag att det inte är speciellt kul att vara den ständiga surkärringen men jag är en sådan och jag vet att jag mår sämre om jag tiger. Skapar jag dålig stämning så är det jag som aktivt skapar något. Detta uppmanar visserligen boken också till men inte kompromisslöst utan lite mer lagom som om det skulle finnas fler sätt.

Det finns dock en aspekt som boken sätter fingret på, vilken träffade mig mitt i mellangärdet. Det är det absurda i att kvinnor ska skämmas över sina icke jämställda relationer. Ja, jag kan erkänna direkt! Jag skäms som fan (rent ut sagt) över det i mina förhållanden som inte varit som jag ville jämställdhetsmässigt. Om det aldrig är ens fel att två träter varför ska då jag skämmas över de patriarkala strukturer som funnits i min förhållandehistoria? Borde det inte vara bådas ansvar och framför allt borde det inte vara den parten som får fördelarna som skäms?

Jag vet att jag inte är rätt målgrupp för den här boken. Jag har aldrig tvekat inför begreppet feminism. Jag tycker inte att det är svårt att definiera mig som feminist. Jag kan mina teorier och jag har varken barn eller en anställning. Det gör saker mycket lättare för mig, dock kan vi inte kompromissa med dessa frågor. Hur ska något någonsin kunna bli bättre för människor om vi inte med näbbar och klor kämpar för alla, jag menar verkligen alla, människors lika värde?!