Augustjuryns utslag, om man ser till statistiken, har fallit väl ut för manliga Berättare med stort B. P.O. Enqvist, Torgny Lindgren, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt för att nämna några. Juryn avvek inte heller förra året, utan valde att lyfta fram en berättelse om en vanskapt dvärgs äventyr i artonhundratalets Europa. Skriven av en man.
Det är märkligt. Inte bara för att manliga författare fortsätter att dominera prisstatistiken, men också för att Den vidunderliga kärlekens historia inte är en speciellt bra bok.
Hercuel Barfuss föds på ett horhus i Tyskland. Han är gravt vanskapt men kompenseras sina kroppsliga lyten med förmågan att både läsa, tilltala och styra andras tankar. Samma natt, i rummet bredvid, föds en flicka, Henriette, som blir målet för hans vidunderliga och livslånga kärlek. Ödet vill snart att de skiljs åt och vi får följa de tu genom ett artonhundratalseuropa som med omisskännlig grymhet vet att utnyttja missfoster och glädjeflickor.
Ljusglimtarna äro få, men kärleken uthållig.
Vallgren har velat skapa det monumentalaste av monument över kärleken. Och var kan dess kraft exemplifieras tydligare än i förhållandet mellan Monstret och Skönheten. Naturligtvis är det hon som är skön, naturligtvis är de evigt sammanflätade av ödet, naturligtvis lyfts kärleken upp till ett sublimt plan.
Vallgren måste ha haft roligt när han skrev. Och det är klart, har man fabuleringsförmåga och ett imponerande ordförråd som källa blir ösandet säkert ett nöje. Oblygt gödslar han handling och språk med romantikens effektivaste klyschor: engelsk pikaresk, gotisk skräck, klassisk äventyrsroman och tysk romantik slängs med.
Och det går undan! Sida upp och sida ner, ibland blir takten så hög att episoderna upplöses i tomma intet. När vår hjälte till exempel hamnar i ett turnerande varitésällskap är anslaget brett, personer tecknas, stämningsbilder byggs upp… men så: Pang! dags att dra vidare, varitésällskapet utplånas av en brand på en halv sidas text. I förbifarten liksom.
Om ni vill ha en mer skrämmande inblick i inkvisitationens retorik och förhörsmetoder, läs Mika Waltaris Mikael Ludenfot. Om ni vill ha trovärdigare utläggninar i teologi och samtidigt en spännande bok, läs Umberto Ecos Rosens namn.
Och om ni vill ha en intensivare kärlekshistoria av modernare svenskt snitt, läs Peter Kihlgårds Du har inte rätta att inte älska mig. Obelönad är den en moralisk Augustvinnare.
Publicerad: 2003-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:42
2 kommentarer
Bra recension. Tack. Förutsägbar fras på förutsägbar fras kan väl inte vara berättigat bara för att man skriver en gotisk pastisch? Hela boken kändes som ett utslag av grafomani.
#
Jag vill försvara historien en aning. Visst, det var inte riktigt en värdig Augustvinnare och visst är det mer skröna än djup, men historien är ändå medryckande och bitvis spännande. Det största problemet är att han inte klarar av att skriva ordentliga slut på de trådar han tar upp. mitt bety blir 6.5/10, för en spännande om än onödigt omständig och en aning klichéartad bok.
#
Kommentera eller pinga (trackback).