Så kan man bocka av ännu en bok på den där oändliga listan över böcker man "skall" ha läst.

En sak som jag ofta reagerar på när jag läser äldre böcker är användandet av ord som "neger" och "svarting", spontant tänker jag att Bergman måste varit rasist, men sedan kommer jag på att det trots allt är rätt nyligen som ord som dessa "avvecklats", trots det så stör jag mig på detta.

Jac Tracbac, även kallad "Clown Skräck" är en känd clown som alltid presterar bäst när han är rädd, ur rädslan föds hans clowngeni. På många sätt är Clownen Jac en briljant bok, den ångest och rädsla som göder Jacs konstnärskap är samma ångest och rädsla som föder stora konstnärskap. Bra konst föds inte ur intellektet, den föds ur känslorna. Att det sedan är ångest, rädsla och andra destruktiva känslor som göder konstnärskapet är egentligen inte så konstigt, de positiva känslorna skall levas ut, om man försöker skapa någonting av dem blir det bara innehållslöst och löjligt, nej, det är de negativa känslorna som man måste försöka "skapa udden av" och bara för att man känner ångest så behöver inte det man skapar vara ångest.

Benjamin Borck reser till USA för att där söka lyckan, men han lyckas inte få något jobb, till slut tar han så kontakt med släktingen Jonathan Borck, mer känd som clownen Jac Tracbac. Benjamin flyttar in hos Jac, som visar sig ha ett uppdrag till honom. Jac är närmast manodepressiv i sina växlingar mellan barnsliga upptåg och svartaste ångest, han är som ett barn som någon måste ta hand om.

Det är nästan omöjligt att inte se Bergman i Jac och dra paralleller mellan de två, jag kommer på mig själv med att undra om Bergman föraktar sina läsare på samma sätt som Jac föraktar sin publik för att de skrattar åt hans ångest och rädsla. Jag undrar om Bergman är lika ömtålig som Jac, lika ensam, för mig blir de en och samma person när jag läser boken, det kanske är därför jag blir överraskad och litet besviken över slutet, i detta fall har verkligheten överträffat dikten.

Tyvärr är Clownen Jac inte en bok man mår bra av, Bergman har inte lyckats omforma sin ångest till någonting med värme, det finns en gråhet och ett tryckande mörker som smittar av sig, som det inte finns någonting vackert i och därför anser jag att han till viss del misslyckats, även en tragedi skall kunna få läsaren att känna sig lycklig, även en tragedi bör ha en inneboende skönhet som överskuggar mörkret. Det är inte meningen att man skall dras med in i ångesten och mörkret, man skall guidas genom det, men ändå kunna må bra, åtminstone efter att man läst sista sidan, det gör man inte efter att ha läst Clownen Jac, man är en aning nedstämd, man har smittats av den stämning som finns i boken och det är synd.

Hade Bergman lyckats lyfta fram humorn och värmen ett snäpp, inflikat en mer övertygande hoppfullhet och därmed gjort historien ljusare och vackrare så hade jag tyckt mycket bättre om Clownen Jac, nu blev den något av en besvikelse, om än en klart läsvärd bok, men en bok som kostar på att läsa, en bok man nog inte gärna läser om.