Hm, Stig Larsson, det var längesen jag tänkte på honom. Hans debut Autisterna var alldeles briljant. Tevepjäsen VD med Ernst Hugo Järegård och Helena Bergström likaså.
Sen kommer jag att tänka på de där knäppa uttalandena i någon av kvällstidningarna om vuxna män och att det skulle vara naturligt att attraheras av småflickor, nåt sånt. Var det för 30 år sen, kanske? Tiden går.
Men titeln Högt och lågt lockar, när jag får ögonen på den i biblioteket. Jag sökte egentligen standardverket Från runor till romantik i samma hylla och lånar bägge.
Det börjar lovande med lite osammanhängande tankar om författarskapets villkor och skrivandets vedermödor. Vad utmärker egentligen en ”story”? Men sen glider Stig Larsson över på vänskapen med Jean-Claude Arnault, han som drev kulturscenen Forum och som dömdes för två våldtäkter. Då blir texten mera generaliserande på ett löjeväckande sätt.

I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?