Skriv en novell. Försök att gestalta ett avgörande ögonblick som förklarar hur livet tog en ny vändning. Så här skulle en uppgift kunna formuleras vid skrivarutbildningar runt om i världen. Visserligen kan jag föreställa mig att ingen vill ha en mall för sin kreativitet, men ifall det skulle bli aktuellt har jag ett förslag: Läs Claire Keegan. Ett annat förslag är Nicole Krauss’ senaste bok Att vara man. Jag läste den under hösten och fylldes av vemod och småleenden men framför allt ett vidgat sinne.

Krauss gestaltar i sina noveller människor som har fullt upp hela tiden. Det är lätt att tänka som citatet lyder: ”Livet är det som pågår medan du planerar något annat”. Med andra ord är det ganska vanliga händelser som skildras. Släktingar tvistar om hur de ska se på familjehändelser eller rättare sagt Familjen. Ett barn föds eller en pappa dör. En tonåring är på väg att träda in i vuxenlivet och himlar med ögonen när mamman och pappan berättar om skilsmässan.

Mellan människorna finns spänningsfält. Det blossar och det svalnar mellan dem. Somliga landar mjukt och finner en omhuldande trygghet. Åtminstone tills en tanke smyger sig på och inger oro eller triggar i gång … ja, svartsjukan? En del gör anspråk på att livet måste innehålla frihet. Föreställningen om frihet betyder tillit för en person men fria tyglar för någon annan. Konsekvenser följer som överraskar. I en annan novell dras en slutsats av ett annat slag: Partnern kommer inte alls att hjälpa mig när jag blir sjuk. Nog är det melankoli på hög nivå i skildringen av vars och ens olika förväntningar.

Om jag skulle hitta en gemensam nämnare för personerna i novellerna, så är det deras känsla av att höra hemma på två eller ännu flera ställen. Nutidsmänniskan är marinerad i möjligheterna att flyga till släktingar och ”kanske-partners” på en annan kontinent. Men resorna betyder också vistelser i ett mellanrum när man varken är hemma eller borta.

Mest imponerad är jag av Krauss för hennes förmåga att skriva så tätt intill och hitta in i människornas sinnen. Det är som om hon har slängt ner mänskliga beteenden i en kittel. Likt Harry Potter fiskar hon upp en minnestråd som leder till den där händelsen som satte punkt för ungdomen eller relationen.

Jag måste också nämna överraskningarna. Det handlar inte om den sorten som påminner om cliffhangers utan här handlar det om att någon dyker upp som gubben i lådan. Det FINNS faktiskt personer som gör så här! De kliver in i ditt liv och skapar oreda men gör ändå gott.

Det förflutna eller undringar över framtiden tar grepp om människor. Krauss visar hur en författare kan göra en djupdykning i skeenden som leder till att huvudpersonen kommer i kontakt med okända lager i sig själv. Tonen är vidsynt och varm men inte utan smärta.

Jag upprepar min rekommendation till deltagarna vid skrivarutbildningarna. Skriv en novell. Rikta ljuset mot ett speciellt ögonblick som förändrade tillvaron. Det behöver inte vara självupplevt. Den bästa novellkonsten är fri från de lättfunna spåren i ditt liv.