Nina rör sig i en nutid där hela släkthistorien redan har utspelat sig. Hon spenderar timmar i Berzelii park och på teatern där vännen Helena spelar och tar henne under sina vingar. Och dåtiden rullas upp: tragedierna som avlöser varandra i ett tumult av bilder, en tidvattenvåg av släkthistoria från början av 1900-talet fram till idag. Nina söker en pappa som aldrig var en pappa, en syster som gick ur tiden alldeles för tidigt och en förståelse för hur det som hon kallar släktförbannelsen gjorde att allt blev som det blev. Men mest av allt söker hon förmågan att ta farväl, att kunna lägga historien bakom sig och komma till ro i nutiden.

Sara Stridsberg skriver än en gång fram en berättelse om en trasig familj, psykisk sjukdom och frånvarande, alkoholiserade vuxna, denna gång i form av en vindlande släkthistoria. Barndomsstranden Panic Beach sätts i centrum för allt, men mer som en symbol än något annat. Mest av allt utspelar sig historien i tysta rum i ekande tomma lägenheter, och nutiden alltid i närheten av teatern, med dess scen och publik. Det är såklart ingen slump. Teatern går att läsa som en metafor för den historia som spelas upp inom Nina, där hon själv sitter i publiken, lika fängslad där som till släkthistorien som är hennes egen som oförmögen att påverka vad som händer på scenen. Inte ens sin egen syster förmår hon rädda.

Farväl till Panic Beach är i mångt och mycket en samling personporträtt över människor som på olika sätt haft svårt att finna sin plats i tillvaron och som alla tycks bära på sin egen form av övergivenhet. Men det är också en uppgörelse med den skuld som överlevande bär på och själva kärnan tycks ligga i relationen som Nina har till sin far. Genom att försöka förstå omständigheterna som han kommer ifrån kan hon möjligen närma sig att förlåta honom, trots att han eventuellt är anledningen till Ninas systers självmord. Kanske kan hon också därmed förlåta sig själv, för att kärleken som hon har till honom trots allt fortfarande verkar finnas kvar.

Stridsberg skriver som vanligt fram mättade bilder i en blaséartad verklighet. Bilderna som målas upp är just det, målade bilder: estetiskt tilltalande versioner av verkligheten, där varje händelse är noggrant orkestrerad och dialogen alltid fyller en symbolisk funktion. I ett sämre utförande hade det kanske känts krystat. Föga förvånande lyckas Stridsberg dock hålla sig på rätt sida om strecket och det sceniska tilltaget får varje händelse att eka ödesdigert genom historien – när Ninas far i sin ungdom dödar en katt är det en symbol för vad som ska komma att hända och vad som kanske redan har hänt; allting tycks gå i cirklar och upprepa sig, förbannelsen fortgår och förökar sig som ett virus. Kanske är Ninas farväl vad som får historien att ändra riktning och förbannelsen att upphöra, kanske är det bara den uppgörelse som var och en måste göra med sitt arv och sitt förflutna för att kunna leva vidare med den förbannelse som dåtidens spöken lämnat vidare – en fackla för alla att bära och se till att inte bränna sig på.