Jag minns mycket väl Else-Marie och småpapporna som är Pija Lindenbaums debut. Den kom redan 1990 och bröt ny mark och var hysteriskt rolig och bågnade av fantasi. Det känns fint att den fortfarande finns att få tag på då den 2020 förärades en nyutgivning. Sedan dess har jag förväntansfullt följt Lindenbaums författarskap med stort […][...]

Så här ett par dagar efter Halloween passar det väl ypperligt att skriva om den underbara familjen Kanin och deras läskiga äventyr i Sagoskogen. Den första boken om Kaninfamiljen kom redan 2007 och sedan dess har de tampats med såväl troll, spöken och monster plus mycket, mycket mer. Nu har det alltså kommit en rykande […][...]

De senaste åren har det kommit flera utländska böcker om kvinnor med olika autismspektrumtillstånd. Jag tänker främst på den fantastiska romanen Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. Jag tyckte även mycket om Kaktus av Sarah Haywood och Städerskan av Nita Prose. Alla dessa romaner handlar om kvinnor på spektrat som på olika sätt […][...]

Årets bokmässa hade temat rymden och Sápmi. En rätt ljuvlig kombo om man tänker efter. Jag blir upplivad av att möta Darth Vader, Stormtroopers och Christer Fuglesang i bokvimlet. För rymden är oändligt, oändligt stor. Människor som blickat upp mot en stjärnklar himmel har i alla tider fantiserat om dess innehåll och ställt sig frågor […][...]

Antar att ni alla någon gång återvänt till en plats från barndomen och slagits av hur liten och oansenlig den känns. I minnet var det ett äventyrligt, magiskt och enormt ställe. Vid återseendet är allting förkrympt och magin försvunnen. Då kan det vara av vikt att stanna till och försöka återskapa magin. Att ta tillbaka […][...]

En gång för hundra år sedan då jag och en vän ö-luffade i Kykladerna blev vi utan böcker. Desperata började vi leta runt på mini markets och liknande på Naxos. Till slut hittade vi ett ställ med bättre begagnade Harlequinromaner. Om ni mot förmodan inte vet vad det är för genre så kan jag berätta […][...]

När jag nämner Mons Kallentofts deckare är det inte ovanligt att mina vänner och bekanta säger att de inte riktigt vågar läsa dem. Böckerna är liksom för otäcka. Men för mig är det tvärtom. Jag ser fram emot dem som vore de en släkting eller en riktigt god vän. Hur har polisen Malin Fors i […][...]

I slutet av maj i år befann jag mig på en barnboksafton på gemytliga Gamla stans bokhandel. Där presenterades bland annat Skuggan av Anna Höglund. Berättelsen är inspirerad av H.C. Andersens saga med samma namn. En ganska okänd berättelse som verkligen tål att återberättas. Det här är en bok som är svår att genrebestämma. Författaren […][...]

Ni må tro att jag blev upplivad då den tredje delen i Nina Storm-serien kom. Jag har varit väldigt förtjust i de tidigare böckerna och både fnissat, förfasats och bitit på naglar. Sedan sist har Nina Storm gått och tagit över sin forna chef Diana Wikmans jobb som generaldirektör för myndigheten. Den forna chefen, a.k.a […][...]

Det finns böcker som lämnar mig i samma sekund som jag slår ihop dem. De kan vara spännande, smarta och fulla av humor. Men de dunstar bort och lämnar ingen saknad eller ens eftertanke. Sedan finns det böcker som stannar kvar länge i både hjärna och hjärta. Böcker som rör om och skakar till mig. […][...]