Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att […][...]

Valentin och Ketty är den tredje delen i Karin Alfredssons intagande lappländska serie. Sex år har passerat sedan fredsåret 1945 och de kaffesugna invånarna i Granträskåsen kan glädja sig åt att ransoneringen äntligen är tillända. På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande […][...]

Jag brinner för En boks för allas devis. De ger ut litteratur i läsfrämjande syfte. Böckerna väljs ut tillsammans med kritiker, författare och bibliotekarier. Det känns sunt och viktigt att bra böcker får en chans till att nå ut till fler och att fler får chansen att nås av bra böcker. Jag kände inte till […][...]

Ekorrarna hatar jakt, men älskar gymnastik och nötter. Haren är deras bästa vän. På ett möte i samlingslokalen hålls en omröstning. Ska jakt vara tillåten i Skogen? Ekorrarna och Haren röstar nej, men de flesta röstar ja. Det är så här demokrati kan fungera. En fråga kan vara okej eller likgiltig för de flesta, men […][...]

Beware the bareness of a busy life Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla […][...]

Smärta. Bultande, dunkande, som spännband kring hjässan. Mer smärta. Outhärdlig smärta. Mörkret. Sömnen. Det borde ju gå över. Det. Borde. Ju. Gå. Över. Men gör det inte. Stannar kvar allt längre, släpper greppet alltmer sällan. Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans […][...]

Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]

Ett av mina välmåendetrick är att gå långa promenader. Jag klär på mig vind- och vattenavstötande byxor och jacka och drar på mig bekväma promenadskor med rejält grepp. Att välja promenadslinga är lätt, jag kan promenera i kuperade skogsområden eller på asfalterade vägar som kantas av trevliga bostadshus eller parkträd. Inget gör mig mer lättad […][...]

I sitt efterord har Judith Kiros ett citat av Dylan Thomas, där han förklarar en del av sin poetik: ”Jag vill inte uttrycka vad andra människor har känt – jag vill slita bort någonting och visa dem vad de aldrig har sett förut.” Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte […][...]

Bokomslaget till Svenska original: Sällsamma berättelser (2023) av journalisten och författaren Petter Karlsson förleder mig att tro att jag håller en publikation, som likt Dan Korns fotoböcker handlar om lantliga enstöringar som lever som på 1800-talet, i min hand. På omslaget blir den västgötske småbonden Tor Torsson kärvänligt slickad på skulten av en ”utdöd” kossa […][...]