De lyckligaste åren är den tidiga barndomens år, åren i Zimbabwe, landet där hon föddes in i ett sammanhang och en samhörighet som lämnat efter sig en saknad och ett diffust tomrum. Så när hennes äktenskap gått sönder, radhuslivet brutits itu och hon nästan gått under i sina försök att få ihop allt reser hon dit. Hon har längtat så länge, väntat, saknat. Nu återvänder hon.

Hon måste resa och hon reser. Hon återvänder och återfinner något av det förlorade, återser platser och människor men får också en annan, mer nyanserad bild av landet. Hon tar risker men klarar sig – änglavakt, kanske, prästdotter som hon ändå är.

Resan är bokstavlig och bildlig och texten böljar fram och tillbaka mellan då och nu, från smärtpunkt till smärtpunkt. Det är så mycket som gör ont. För ingenting är enkelt, varken i Esters liv eller i hennes föräldrars. De lyckligaste åren är också åren hennes pappa sedan vill glömma, eftersom fotografierna visar en person som inte längre finns. Visar Åke och inte Ann-Christine, som i boken benämns ”pappa” och ”din morfar” men med hon som pronomen.

Fotografierna ligger nedpackade i lådor tillsammans med brev till vännerna därhemma, de flesta skrivna av Esters mor och en del av dem återges i sin helhet. Det är sent 1980-tal men språket manar fram något som framstår som från decennier tidigare.

Det är utlämnande vad gäller både författaren och hennes närstående men på ett sätt som gör att jag känner med alla inblandade, ser händelser ur flera perspektiv, önskar dem alla vad de behöver. Och ger mig en känsla av att det kan bli bra. Kanske inte som det var tänkt, kanske inte som väntat men ändå.

Tid och tidlöshet, hem och hemlöshet, rötter och rotlöshet. Motsatser som ändå kan mötas, försoning som kanske finns att få. Och kärlek, som kärleken till barnen, särskilt sonen hon riktar sig till. Han som är så lik henne och kanske kommer att ha bättre förutsättningar i sin längtan, sin rastlöshet, sin oro.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Underlig undervattensberättelse
• En lektion i att inte fråga
• Om att längta hem och bort
• Åter från exilen

Mugabe blev först känd för omvärlden som en hjälte under frihetskampen under den tid då Zimbabwe – eller Sydrhodesia, som det då hette – fortfarande led under en form av kolonialt förtyck, i form av en rasistisk vit minoritetsregim som förtryckte majoritetsbefolkningen i landet. Efter frihetskampens seger 1980 tog Mugabe och hans parti ZANU-PF makten över landet. Med tiden skulle dock Mugabes maktinnehav bli allt mer diktatoriskt, och det är den utvecklingen som Holmqvist här vill skildra.

Boken bygger i hög grad på intervjuer med olika personer, som exempelvis med Mugabes personliga präst, med representanter från den svenska Amnestygrupp som hade kontakt med Mugabe under de år han satt fängslad som politisk fånge av den rhodesiska rastistregimen, och med ett par representanter från olika nutida oppositionsgrupper i Zimbabwe. Det blandas sedan med minnen från Holmqvists egna tidigare resor i landet.

Själva huvudfrågan om hur en diktator skapas gäckar dock hela tiden. Det förekommer att Holmqvist spekulerar kring huruvida Mugabe blev en diktator därför att han (enligt vissas påståenden) var mobbad som barn. Kanske var han det, och kanske påverkade det hans syn på omvärlden. Ett antal andra intervjuer i boken ger tvärtemot intryck av att Mugabe under sin tid som frihetskämpe inte verkar ha haft några vidare diktatoriska tendenser alls, utan att det kanske var något som utvecklades efter maktövertagandet, under tiden på presidentposten. Problemet med den här boken är dock att få av de som Holmqvist intervjuar egentligen känt eller känner Mugabe särskilt väl. Den kanske enda av de intervjuade som verkar vara riktigt nära bekant med honom – hans personliga präst – väljer att undvika att svara på alla frågor om Mugabe som person. Sett ur det perspektivet får man nog säga att den här boken är lite av ett misslyckande.

Men däremot får man sig något annat till livs i den här boken, och det är en ganska lättillgänglig beskrivning av Zimbabwes politiska historia under senare decennier. Det finns förvisso många aspekter på den historien som jag själv kan tycka borde ha belysts mer. En sådan är exempelvis frågan om hur förtrycket av befolkningen i verkligheten såg ut ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt i Sydrhodesia? Det är en fråga som kan bidra till att förstå djupare varför frihetskampen och grundandet av staten Zimbabwe blev så viktig för så många människor i landet – och därmed hur en människa som Mugabe kunde komma till makten. En annan fråga som kanske hade kunnat behandlas utförligare handlar om i vilken utsträckning de ekonomiska och sociala strukturerna som grundlades under kolonialtiden har förändrats efter Zimbabwes födelse: innebar regimskiftet några vidare förändringar för de breda folklagren? Några av de intervjuade nämner frågor om korruption och hur en liten elit i ZANU-PF lyckats sko sig själva. Det hade kunnat utvecklas vidare för att redogöra djupare för vilka konsekvenserna har blivit för vanligt folk.

Efter nästan fyra decennier vid makten blev så Mugabe till slut avsatt i en militärkupp hösten 2017. Kuppmakarna är dock gamla allierade till Mugabe, så det finns anledning att inte nära alltför höga förhoppningar om att maktskiftet faktiskt kommer innebära reella förbättringar för befolkningen i landet. När det här skrivs har de första valen utlovats, men ännu inte hållits. Framtiden får utvisa vad Mugabes fall kommer att innebära för ett mycket hårt utsatt Zimbabwe.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Ännu en lögnare med folkets öra
• Caine Prize till Chikwava
• Ockupationen av Irak
• För säkert om osäkerhet

Och jo, det känns som ett orättvist sarkastiskt sätt att recensera en bok jag borde gilla. Jag gillade ju verkligen Gappahs debut, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Jag gillar mycket modern afrikansk litteratur. Memorys bok har mycket som talar för sig.

Och ändå: eh.

Kanske har jag överdoserat på de här unga exilafrikanska romanerna på sistone; Gyasi, Selasi, Bulawayo, Adichie … Utmärkta författare hela bunten, och böcker med både viktiga teman och gripande handlingar, men någonstans känns det som om de lärt sig Skriva Romaner på samma skrivarkurser på amerikanska universitet. Det ska vara Teman, det ska vara Budskap, det ska vara Problematiserande, och det måste finnas en Hook.

I Memorys bok är hooken denna: Memory sitter i fängelse för ett mord hon kanske eller kanske inte begått – hon vet nog mer än hon talar om för oss, men hon tänker berätta hela historien så vi får vänta lite. Och hennes historia är komplicerad, inte minst av det faktum att hon, med föräldrar uppväxta i apartheidens Rhodesia och själv uppvuxen i Mugabes Zimbabwe, är svart men albino. Inte riktigt svart, inte riktigt vit. Uppvuxen i en svart familj, men uppfostrad av en rik vit man som adopterade henne … eller köpte henne, om vi ska säga det rent ut. (Inte av det skälet.) Nu är det han som är död, och samma statsmakt som aktivt uppmuntrat till förföljelser av de återstående rika vita landägarna ska nu ställa henne, som går i två världar men inte är välkommen i någon, till svars för det.

Det är ett upplägg som borde kunna öppna upp för allt möjligt, och det gör det också. Gappah tar i från tårna och väver in mängder här; manligt vs kvinnligt, traditioner vs modernitet, europeiskt vs afrikanskt, samhälleliga vs personliga brister … det förmätna i att en vit man tror sig kunna ge en svart flicka (om hon nu kan kalla sig det) ett bättre liv än hennes föräldrar, det faktum att pengar och stabilitet faktiskt har enorma fördelar. Sexualitet, identitet, allting ska in, och Gappah är en tillräckligt god berättare för att smyga in det utan att skriva oss på näsan, väver in lagom många ord på sina karaktärers icke-engelska språk för att vi ska få lokalfärg … Och alltihop känns bara lite för perfekt, lite för mycket som om hon bockar av teman på en checklista och använder det gamla greppet att hålla inne med viktig information till slutet för att skapa spänning. Här finns gott om ögonblick och iakttagelser som är väl så starka som i Sorgesång, men handlingen som håller ihop dem går på konstgjord andning. Det är en roman som vill få jorden att gunga men spelar på alldeles för säkra kort.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Under fattigdomsstrecket
• Kartan, kroppen, språket
• Allt går sönder, allt gror
• Priset man betalade för rytmen

Ett utmärkt undantag är NoViolet Bulawayos prisbelönta debutroman Vi behöver nya namn som utspelas i Robert Mugabes sönderfallande Zimbabwe. Här följer vi romanens huvudperson, Darling, som tillsammans med sina vänner Chipo, Gudvet och Horungen driver runt bland plåtskjulen i kåkstaden Paradise. Någon skola finns inte längre, lärarna har precis som de flesta andra med möjlighet tagit sig över gränsen till Sydafrika, och eftersom barnen lever i just ovan nämnda extrema fattigdomen botar de sin konstanta hunger genom att ta sig in i de mer välbeställda delarna av Harare och plundra trädgårdarna på guavafrukt. För att få kläder eller leksaker förnedrar de sig inför kinesiska byggprojektsarbetare eller västerländska biståndsarbetare genom att spela på de förväntade rollerna på hur fattiga barn i Afrika är. Vill det sig väl belönas de med lite krimskrams, antingen direkt från de kinesiska lågkvalitetsfabrikerna eller det som gått vägen via insamlingar i väst.

För en läsare som befinner sig på den övre nivån av den mest välbeställda femtedelen av den globala inkomststegen ter sig barnens tillvaro rakt igenom hopplös, och att historien berättas ur barnperspektiv gör det ju knappast mindre deprimerande. Ändå är inte allt nattsvart. Det finns trots allt hopp om en annan, bättre framtid och just barnperspektivet förstärker den känslan. Darling och hennes vänner är fullt medvetna om sin olyckliga tillvaro, en tillvaro som inte heller varit konstant då flera av dem kommer från den zimbabwiska medelklassen vars tillgångar plötsligt konfiskerades av krigsveteranerna. Samtidigt vet de också exakt vad som krävs för att nå det rika liv de alla drömmer om. Exilen. Ett tema som tragiskt nog genomsyrar mycket av den moderna afrikanska litteraturen. Tragiskt då ur den bemärkelsen att det reflekterar verkligheten. Rent litterärt ger exilen emellertid ett intressant utifrånperspektiv på många av självklarheterna i den konsumtionshetsande rika delen av världen.

Romanen är uppdelad i två delar där den andra delen är just exilen, för Darling hos sin moster i ”Detrångtmishigan”. Att via en tio-femton timmars flygning komma från plåtskjulen i Paradise till ett vinterkyligt Detroit (även om just Detroit av många amerikaner skulle beskrivas som inget annat än ett förfallet slumområde) är givetvis som en frontalkrock. En kulturkrock, en förväntanskrock och en identitetskrock på en och samma gång.

Mycket av styrkan i Vi behöver nya namn kommer av det tidigare nämnda barnperspektivet, där historien förmedlas genom den tioåriga Darlings röst. Med en välavvägd kombination av naivitetet och street-smartness får läsaren en god inblick i det hårda livet i Paradise. Dialogen är utmärkt och genom en möjligen inte helt medveten svart humor tacklar barnen vardagen. Att Darling är en flicka med stor potential men hårt livsöde och brist på såväl utbildning som någon form av ledsagning i livet blir uppenbart redan efter några sidor.

Den andra delen, exilen, tappar lite av den glöd berättelsen har i början. Möjligen är det ett medvetet grepp av Bulawayo, för drömmen om Detrångtmishigan är ju det som håller upp Darling. När drömmen sedan väl infaller så är inte den papperslösa emigrantens underbetalda och otrygga ströjobb i en nedlagd industristad riktigt densamma som det Detrångtmishigan hon drömt om.

Similar Posts:

• För säkert om osäkerhet
• Bland pantburkar och slott
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• Lukt av ladugård, depression och död
• Varsamt porträtt av förfäder

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om den i sin Jämlikhetsanden som en av faktorerna som gör mer ekonomiskt jämlika samhällen till bättre samhällen. Tillit. Människors upplevelse av att de allra flesta människor trots allt går att lita på. Nära sammanlänkat, naturligtvis, med andra faktorer som fysisk och psykisk hälsa, brottslighet, våld, social rörlighet – och så förstås nyckelfaktorn, relativt stor ekonomisk jämlikhet.

Det finns en så vardaglig bild av det där med tilliten i ett samhälle i Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly. Jag vet inte varför just den, fastän bland många, fastnar.

När jag tankar bilen stoppar jag utan att reflektera in mitt lilla plastkort i en maskin, nästintill förvissad om att denna förutsättning för min vardagliga existens strax kommer tillbaka igen, utan att sakna något som jag inte medvetet avstått ifrån. Jag hugger tag i en slang och fyller tanken med vad jag fullkomligt oreflekterat förmodar är precis det jag är ute efter.

Det skulle aldrig falla mig in att till exempel provsmaka bensinen först och hoppas på att det åtminstone inte är urin den är utspädd med. Och däri ligger förstås en skillnad mellan min tillvaro och den som finns i Petina Gappahs unisont hyllade debutbok.

I Mugabes Zimbabwe måste bensinen provsmakas, eftersom den måste köpas illegalt, genom svarta börs-mäklare, som berättaren i slutnovellen ”Midnatt på Hotell California”.

Det är olagligt, såklart, allt det här med svarta marknaden, men de kan lika gärna anhålla varenda levande själ mellan Limpopo och Zambezi och få den saken ur världen. Det här är det nya Zimbabwe, där alla är förbrytare.

”Det nya Zimbabwe” försöker de flesta som kan ta sig ifrån. Alla skriver de hem om sin lycka och framgång i USA eller Storbritannien. En del försvinner. En del bara bränner sina föräldrars surt förvärvade pengar. Någon kommer hem i en urna. Det är emigrantöden som för tankarna till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, men också symptomatiskt för Gappah att den ende vi får följa utanför landet, en lägre ambassadtjänsteman i ”Vår man i Genève vinner en miljon euro”, som titeln antyder, blir offer för ett Internetbedrägeri.

Det är oerhört mycket misär. Gappah gestaltar människor i olika samhällsklasser, av olika kön och i olika åldrar – dessutom under olika perioder i Zimbabwes moderna historia – men ofta är det någon som far illa. Det är skenande inflation och enorma ekonomiska orättvisor. Det är sexuellt hyckleri och spridningen av hiv/aids. Det är en man som efter trettio år på ett företag, där banken stuckit med kapitalet, får i pension tre par skor. Det är hustrur och fästmör som regelmässigt blir bedragna och smittade med hiv och i titelns Easterly, ett område med olagligt byggda hus som jämnas med marken, dör en sinnessjuk kvinna i barnsäng efter en våldtäkt.

Ändå är det inget odelat dystert intryck som Sorgesång för Easterly ger. Kanske beror det på den okuvliga livskraften som ändå finns där. Kanske på Gappahs skarpa blick och finurliga, torra humor. Kanske helt enkelt på att hon är en så skicklig berättare.

Precis alla människoöden hinner kanske inte beröra lika mycket som till exempel ”Hembiträdet från Lalapanzi”, men alla ger de en bild av en zimbabwisk vardag, som de flesta av oss förmodligen vet pinsamt lite om. Alla ställer de frågor om mänsklig interaktion och hur i hela friden man får ett samhälle på rätt köl igen. Om hur man vinner tillbaka tilliten.

Similar Posts:

• För säkert om osäkerhet
• Marecheras mosaik
• Kartan, kroppen, språket
• Caine Prize till Chikwava
• Dagen efter 1968

Mary hatar de svarta – långt mer än Dick som betraktar dem som ett nödvändigt ont, som kan skämta och prata med dem en och en men som tycker illa om dem i grupp. I viss mån är Marys förhållningssätt mer uppriktigt, och man kan se det som en inverterad reaktion mot hela systemet. Instinktivt känner Mary att något är fel, men det land och den tid hon lever i ger henne inget utrymme för att rätta till det. Istället blir reaktionen att skjuta de svarta så långt ifrån sig som möjligt. Men i hatet ligger också många andra komponenter: Marys rädsla och hat mot sig själv, mot sin far, mot det liv hon tvingas leva och inte kan ta sig ur.

Det handlar om ett inträngande porträtt av Mary, men vi förstår henne aldrig fullt ut. Hon är ett offer för systemet på flera sätt, dömd att gå under, men i omgångar – trots det – förtvivlat kämpande. Problemet är att hon aldrig förstår vad det är för fiende hon slåss mot. Hon ifrågasätter aldrig samhället, inser inte att lycka för henne aldrig kan nås så länge hon befinner sig innanför dess ramar, och därför är hennes kamp lönlös. Hon är en madame Bovary som uttråkad försöker finna en verklighet lik den i böckerna (i Marys fall filmerna) och som stångar sig blodig mot de väggar som hindrar henne, utan att se vari de består.

Mary avverkar tjänare efter tjänare som hjälper henne med köket, hon hittar ständigt något fel på dem, vill ge dem lägre lön eller förolämpar dem tills de slutar. När Moses kommer har hennes motståndskraft länge försvagats, och vem som egentligen är den starkare blir alltmer otydligt. Deras relation är oklar, subtil, men den handlar om makt på fler än ett plan. Liksom boken. Det finns ett så subtilt maktspel gömt i den till synes irrationella lynnighet som Mary uppvisar, att man först inte ser det. Hela samhället bygger på ett skört, hierarkiskt system vars fundament skakar när Mary inte kan hålla den sedvanliga axelryckning-parat-med-förakt-inställningen till de svarta. Och Lessing skildrar det fantastiskt.

Som jag uppfattar det är hennes främsta ärende att kritisera det rasistiska system som var ett faktum i Sydrhodesia när boken skrevs. Hon visar hur människor som tvingas leva i det blir förvirrade och olyckliga på grund av det naturvidriga i hela konstruktionen. Till viss del är boken också ett djupt och flerdimensionellt personporträtt – av Mary – men att detta porträtt är sekundärt i jämförelse med den större kritiken är tydligt. Lessing växlar mellan att beskriva skeendet ur Marys synvinkel, in- och medkännande, och att betrakta henne utifrån, kommentera henne nästan överlägset. De passagerna är ibland märkliga – när författaren didaktiskt berättar om hur vissa kvinnotyper beter sig – men stärker också komplexiteten i berättelsen. Likt läsaren behåller författaren ett ambivalent förhållningssätt till Mary boken igenom. Hennes man Dick är lättare att förstå sig på, och porträtteras också av Lessing som en mycket enklare människa. Moses däremot förblir boken igenom en Annan, och för bilden av honom är vi som läsare utlämnade åt den vita synvinkeln som Mary och i viss mån Dick ger oss. Också detta ser jag som Lessings sätt att visa hur systemet förfrämligar och mystifierar det som hade kunnat vara öppet.

Lessings språk är ordrikt, ibland onödigt pratigt, ofta väldigt vackert. Och framför allt suggestivt: man vaggas in i berättelsen, flyter fram på dess vågor och förs ständigt framåt och inåt i den. Den är svår att värja sig mot, deprimerande tung innehållsmässigt men samtidigt mycket behaglig att vistas i. Ju längre in i berättelsen vi förs desto mer komplex blir den också, desto mindre vet vi om vad som egentligen händer: trots de många beskrivningarna av sinnelag och konkreta händelser så blir de underliggande strömningarna mer och mer otydliga. Här låter Lessing också berättelsen smälta samman med Marys alltmer förvirrade tillstånd ända till det förväntade slutet, kongenialt med bokens karaktär av ödesdrama. Det är ett slut som förebådats boken igenom och som är på en gång oundvikligt och orsakslöst. Samt för mig en konsekvens inte så mycket av den enskilda historien som boken berättar, utan av det samhällssystem den skildrar.

Similar Posts:

• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Läses mellan raderna
• Minnen utan ansikten
• En resa mellan livet och döden

I Flickan som gifte sig med ett lejon lyfter han fram ett gäng fabler som florerar bland skolbarn och bland äldre i Botswana och Zimbabwe. Det är lejon, harar, krokodiler, sköldpaddor men även människor i en salig kavalkad av vad min svensklärare skulle kalla ett grissvansmaraton. Grissvansen är en liknelse för knorren. En fabel följer ju en viss mall och knorren är sensmoralen på slutet. Om än outtalad i detta fall.

Den/dem har inte McCall Smith glömt bort. Överlag handlar det om vänskap och omtanke med en alltid närvarande dos svek, hämnd och återupprättelse. Det är inga snälla små gulliga djur utan de äter upp varandra, spikar fast svansar i golvet, flås levande och är allmänt småjävliga. Vissa djur verkar dock trevligare än andra. Haren är osedvanligt elak. Krokodilen snäll och omtänksam. Lejonet ståtligt rojalistisk. Alltså både de naturliga egenskaper och de tillskrivna av människan ligger och lurar i bakgrunden i någon sorts konflikt. Som sig bör i en fabel.

McCall Smith lyckas dock inte förmedla någon större entusiasm med sin bok Flickan som gifte sig med ett lejon. Den ena fabeln avlöses av den andra och den där muntliga traditionen och känslan av att sitta och lyssna på något tidlöst giltigt om människans existens och naturen runt om oss, ersätts med en automatisk genomläsning. Där de första raderna avslöjar bokens framtid.

Okej, kanske är jag gammal och tråkig. Utan fantasi. Distanserad från naturen. Kanske kan ett barns fantasi sätta liv i fablerna och få dem att blomma ut. Men jag tror helt enkelt att berättelserna har förlorat sin kulturella klang och glans när de manglats av språkliga barriärer och perceptionsfilter. Kvar finns en urvattnad gråaktig soppa.

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• En varm hälsning från Botswana
• To die for?
• I fablernas värld…
• Romantiserat Indien

Chikwavas roman Seventh Street Alchemy kammade hem £9000. Och den 32-åriga författaren, som idag bor i London men är uppvuxen i Harare, är överraskad över vinsten.

Similar Posts:

• Kandidater till ”afrikanska Booker”
• Under fattigdomsstrecket
• För säkert om osäkerhet
• Litteraturpriser
• Marecheras mosaik

Dambudzo Marechera skrev inte om det andra ser i Afrika, det hade inget med hans liv att göra och det intresserade honom inte. Hans värld var staden. Djungeln av cement, glas och armeringsjärn där fler går vilse varje dag än någonsin ute i vildmarken.

Det är där, på ölhallarna, i barerna eller på de dammiga bakgatorna som vi möter hans karaktärer.

En morgon i Harare, Zimbabwe, någon gång under åttiotalets första hälft: vid ett av de grönmålade borden sitter Dambudzo Marechera. Han har just spytt upp frukosten i ett av de små toalettbåsen, han hackar tänder och fattar pennan för att stilla skakningarna. På bordet ligger högar av papper fullklottrade med levnadsöden, sidor ur anteckningsblock och böcker huller om buller. Han får in en öl till och tar några klunkar. Det känns lite bättre. Han kommer nog att klara sig igenom den här dagen också om han bara kan få i sig ett par till.

Han vet det inte själv, men så småningom kommer pappershögen framför honom att sorteras och buntas ihop till en bok kallad Scrapiron Blues.

Marechera försöker skärpa blicken och tittar runt i dunklet. Slummens lättflyktiga ansikten, som förvandlas, byter karaktär och försvinner bara för att dyka upp någon annanstans. Någon skrattar, någon annan gråter, två skuggor smälter ihop till en, prasslet av pengar hörs och de raglar fnittrande upp för trappan tillsammans. Han är på jakt efter historier – ett tålamodskrävande arbete som kräver sin man. För en historia är inget som rinner ur pennan efter en massa tankearbete, en historia levs, kanske genom andra, men den levs om den är värd att skriva ned och om den är värd att läsas. Den jagas på gator och torg tills den blir ett med jägaren. Det passerar en hel del historier i en storstad, men han har satt sig och väntat där alla förr eller senare kommer förbi, vid vattenhålet, vid baren.

Dambudzo Marechera föddes 1955 i dåvarande Rhodesia, som son till en lastbilschaufför och ett hembiträde. Hans far dog tidigt och lille Dambudzo trängdes med tio andra familjemedlemmar i tre små rum. I interjuver har han beskrivit hur han hade svårt för att koncentrera sig i skolan och alltid var hungrig, men att han samtidigt älskade böcker och den fristad från verkligheten som de erbjöd. Nya titlar fick han vanligen tag i på den vita soptippen, där de rikas skräp tömdes alla dagar utom söndagar.

Till slut började han alltså skriva själv, och såg 1978 för första gången sitt eget namn i tryck på omslaget till The House of Hunger, för vilken han fick The Guardians skönlitterära pris. Han blev omtalad och omskriven och snart kallades han en av Afrikas mest lovande unga författare.

Ofta anklagades Marechera för att vara anarkist, men han var ingen rebell utan mål. Han var långtifrån ensam om att tycka som han gjorde. Den cyniska samhällskritiken, den distansering och det politikerförakt som finns i hans böcker hade en botten i verkligheten. De var inga fria fantasier. För honom var det ett sätt att peka ut allt som var sjukt och snedvridet i tillvaron genom att vrida det ett extra varv. Det handlade aldrig om någon uppmaning till total anarki, utan om en vädjan till individen att försöka rädda sig själv och sina medmänniskor ur den situation de fastnat i. Efter många orädda sparkar åt alla tänkbara håll blev det svårt för Marechera att verka i Zimbabwe. Han kastades i fängelse flera gånger av den totalitära regimen och tvingades i perioder att leva i landsflykt.

Dambudzo Marechera levde i de miljöer han skildrade. Själv sade han att han antog en kackerlackas syn på livet – att han valt att bli en dagdrivare i samhällets utkanter. En person i självvald exil från världen.

Han var den passivt iakttagande författaren som satt i ett skuggigt hörn av festen med ett glas i handen och betraktade sin stimmiga och högljudda omgivning. Under större delen av sitt vuxna liv hade han inget hem utan kraschade på sina vänners soffor och golv. Vissa perioder gick han hemlös på gatorna.

När Marechera dog 1987, svårt alkoholiserad, deprimerad och ensam, lämnade han en hel del opublicerat material efter sig. Som de oerhört roliga och vackra barnberättelserna i boken Baboons of the Rainbow. I den moderna fabeln som utspelar sig ”En gång i tiden, i en stad i slutet av regnbågen” – förekommer både mord och dryckenskap. Ett grepp som fick förlagen att sparka bakut, men som Marechera själv försvarade med att vi redan som barn är bekanta med alla samhällets baksidor, vi känner bara inte till orsakerna bakom dem.

I ”Tony Fights Tonight” berättas vandringsägner och lokallegender över ölglas och under arbetsraster. Det förekommer hela tiden en dialog mellan berättelsen och berättaren. Marechera har svårt att hålla isär sina fiktiva karaktärer och deras förebilder. I en dröm förför han den kvinnliga huvudpersonen, får dåligt samvete och frågar sig om det verkligen kan vara bra för en författare att ha sexuella förbindelser med sina karaktärer.

Dessa historier har nu med flera andra ställts samman i den tidigare nämnda Scrapiron Blues, som är en av tre böcker som getts ut efter Marecheras död och som bidragit till hans kultstatus. Lawrence Ferlingettis legendariska bokhandel City Lights Bookstore i San Fransisco är bara en av de platser där Dambudzo Marecheras namn är vördat.

Scrapiron Blues var den första av Marecheras böcker som jag hörde talas om. Efter en tids febrilt sökande insåg jag att inget bibliotek i hela Sverige hade ett endaste verk av Marechera i sina hyllor. I stället fick jag beställa boken direkt från Harare. När den väl damp ner i brevlådan fem månader senare hade jag glömt bort att jag beställt den, och det kändes snarare som om den hade kommit från en annan galax än från en annan världsdel. Med ett färgglatt tryck som fastnade på fingrarna och färgade dem mer och mer allteftersom jag läste ville historierna inte lämna mig ifred.

Det är lätt att känna igen sig i Dambudzo Marecheras värld. Gatorna behöver inte nödvändigtvis ligga i Harare, utan kan lika gärna ligga varsomhelst. De skulle kunna vara de gator du själv går på.

Scrapirion Blues är en väldigt märklig bok, det känns som om någon har rafsat ihop alla papper som låg runt Marecheras kropp efter han dött, buntat ihop dem och skickat till tryck. Här finns pjäser, kortnoveller, barnsagor och dikter om vartannat. Visst skiftar kvaliteten ganska mycket, men det känns hela tiden rått och äkta. Det är historier med gjutskägget fortfarande kvar. Skisser av kol och bottenlösa diamanter sida vid sida i en stor mosaik.

Similar Posts:

• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• För säkert om osäkerhet
• Okomplicerat skön rytm
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• För Dawit Isaak