Vår skrivarlärare Klas tryckte ett av Whitmans poem under näsan på oss skrivarelever, minns inte längre vilket. Tanken var att Walt Whitmans sätt att uttrycka sig skulle tjäna som inspiration till egna försök. Och jag minns att amerikanen, trots att hans dikter redan då var över hundra år gamla, hade något som tilltalade mitt unga sinne. Framförallt tilltalades jag av hans stadsromantik.

Du vet den där känslan att sugas upp av en mycket stor stads gatunät, och bli så betagen av allt du får uppleva på din ändlösa promenad, att du tillslut upphör att vara medveten om din egen existens. I takt med att jag växte och blev äldre blev också städerna för mitt strosande större. Först var det Stockholm, sen Köpenhamn. Nu minst en stad av New Yorks storlek.

Det är Gunnar Harding som här i bokförlaget Ellerströms utgåva 2019 förutom översättningen även står för urvalet i samlingen. I original heter verket Leaves Of Grass och gavs ut 1855 första gången. Verket var något Walt Whitman bar nära sitt hjärta hela livet, och nog aldrig riktigt ville lämna ifrån sig. Ständigt ville han bearbeta det på nytt och utvidga det med nya dikter. I första versionen innehöll Leaves Of Grass tolv dikter, och i den så kallade ”dödsbäddsupplagan” 37 år senare, var det hela 383 dikter mellan pärmarna! Denna svenska version innehåller sex av dem.

Och apropå dödsbädd, vem charmas inte av dessa ord. Det är nästan som om Walt Whitman står alldeles intill dig och viskar dem i ditt öra, trots att han varit död i 127 år:

Jag testamenterar mig själv till jorden för att växa ur det gräs jag älskar, vill du ha mig tillbaka sök då efter mig under dina skosulor

Min stora favorit annars i Jag hör Amerika sjunga är dikten ”De sovande”. Det är som om Whitman besjunger (ja han kallade sina dikter sånger) alla stadens invånare om natten där de fridfullt ligger och sover. Tittar in till dem som i ett dockskåp. På slutet är det nästan som om jaget upphör att finnas till. Det blir ett med det det ser. Så sagolikt vackert.

Walt Whitman föddes, levde och dog i New York, och även om det är en bro mellan Brooklyn och Manhattan i dag, ska jag banne mig ta med mig Walt Whitmans dikt ”Överfärd med Brooklynfärjan” nästa gång jag beger mig till den underbara staden, och gå i hans fotspår, precis som en gång hans sentida författarkollega Paul Auster genom sin New York-trilogi inspirerade mig att ta flyget dit 2013.

Friheten, självförtroendet, glädjen Walt Whitman ger dig genom sitt ofta direkta tilltal är värd varenda läsare.

Similar Posts:

• Ögonblicksbilder, vittnesskildringar och nakenhet i naturen
• Initierad bok om Trump
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Poesin och den stora Nationen
• Det politiska spelet

I förordet till översättningen skriver Harding ganska långt om Whitman, och det är en mycket intressant läsning för mig som nästan inte alls tidigare varit insatt i Whitmans liv och verk. Han påpekar att Whitmans litterära världsrykte grundar sig på diktverket Leaves of Grass, som han ständigt omarbetade och utvidgade. Sju upplagor kom ut av denna oerhört nyskapande, inflytelserika och kontroversiella diktsamling – till slut omfattande samlingen 383 dikter. Den självbiografiska Specimen Days utgör ett viktigt komplement till diktsamlingen. Det är dock svårt att definiera vad verket egentligen består av, skriver Harding:

Om Leaves of Grass var svår för samtiden att uppfatta som poesi så är Specimen Days ännu svårare att genrebestämma också för en nutida läsare. Är det memoarer, dagbok, prosalyrik, meditationer? Kanske allt detta på en gång och ingetdera […]

Det går att berätta mycket om Walt Whitman, men jag rekommenderar läsning av t ex Hardings förord. Eller om man vill ha en bra, men extremt kort introduktion (vilket ligger i tiden – det korta och snabba) så är det bara att söka på Youtube: Mini BIO Walt Whitman.

Specimen Days (och Utvalda dagar) består av tre huvudavdelningar. Den första delen består av berättelser om Whitmans uppväxt i Brooklyn och Long Island, familj och yrkesliv. Följande avdelning innehåller vittnesskildringar från amerikanska inbördeskriget, som utkämpades 1861-1865. Whitman stred inte i kriget, han var 42 år när kriget startade, men var delaktig genom att han frivilligt hjälpte till på fältsjukhusen i Washington. Från denna tid skildrar han möten med sårade och döende soldater. I den tredje delen av Specimen Days, som är skriven under senare delen av 1870-talet fram till 1882 då boken gavs ut, och då Whitman var i sena 50-årsåldern och slutligen några år äldre än 60, skildrar han hur han tillbringar mycket tid i naturen. Han skriver anteckningarna utomhus. Hans hälsa är inte den bästa, men naturen har en läkande kraft: ”Sittande på trädstammar eller stubbar, eller lutad mot gärdsgårdar, har jag krafsat ner nästan alla de följande minnesanteckningarna.” Han har funnit att naturen är en läkare, som stärker och ger näring åt kropp och själ. Han drog långtgående slutsatser av sin vistelse i naturen, där han också tyckte om att vara naken:

Sedan man har uttömt ämnen som arbete, politik, mänsklig närvaro, kärlek och så vidare – och funnit att inget av dem slutgiltigt ger tillfredsställelse, eller varaktigt håller – vad återstår? Naturen återstår; att driva ut mannen och kvinnan ur deras dunkla skrymslen för att uppleva samhörigheten i fria luften med träden, fälten, årstidernas växlingar – solen om dagen och himlens stjärnor om natten.

och

Naturen var naken, och det var jag också. Allt var för lättjefullt, rogivande och fyllt av en stilla glädje för att ge upphov till spekulationer. Ändå tycks jag ha tänkt ungefär så här: Kanske kan den inre aldrig förlorade samhörigheten vi har med jorden, ljuset, luften, träden etc, aldrig förnimmas enbart genom öga och tankar, utan genom hela vår kropp, och den vill jag inte ha omlindad och förblindad lika litet som ögonen.

Det jag huvudsakligen tar med mig in i nutiden från denna, i sin helhet mycket historiskt intressanta, tänkvärda och inspirerande 1800-talsbok, är att de flesta människor lever felaktigt, eftersom så många av oss tillbringar upp till 90 procent av vår dag inomhus (enligt Europeiska miljöbyrån). Under den tid vi vistas utomhus befinner vi oss inte heller så ofta i just naturen. Om en större del av vårt liv skulle levas utomhus i naturmiljö, skulle det säkert få alla att må bättre både psykiskt och fysiskt.

Walt Whitman var samtida med en annan amerikansk naturdyrkare, författaren, naturvetaren och filosofen: Henry David Thoureau. Om på vilket sätt de påverkat varandra eller på vilka punkter deras åsikter och livsinställning skiljer sig från varandra måste det ha skrivits väldigt mycket. T ex som när Gunnar Harding jämför de båda författarnas förhållande till naturen och menar att ”Whitmans förening med naturen var ännu mer intim, nästan handgriplig, när han brottas med ett träd för att få dess livskraft att strömma genom hans egen kropp, och till och med kan tänka sig att denna omfamning kan få trädet att genomströmmas av hans egen personlighet.” Men istället för att försöka gå till botten med dessa författares likheter och olikheter, ett ämne för en längre uppsats eller akademisk avhandling, låter jag Walt Whitman avsluta med följande visa ord, vilka också är de sista orden i översättningen Utvalda dagar:

Kanske har alla poeters, alla föregångares, religioners, litteraturers, alla tidsåldrars strävan varit, och kommer alltid att vara, i vår tid och i kommande tider, i grunden densamma – att återföra människor från deras evinnerliga kringirrande och sjukliga abstraherande till den kostnadsfria vanligheten, det gudomligt och ursprungligt konkreta.

Similar Posts:

• Frihet, självförtroende, glädje
• Poesin och den stora Nationen
• SR:s Lyrikpris går till…
• ”I stop some where waiting for you”
• En filosofi för 1800-talet

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna

Godståg, tillbakablickar och frånvarande fäder, som ”verkar tro / att allt kan göras ogjort / han har glömt / att han redan hälsat på döden en gång / och döden såg sin chans / blåste ut hans hjärta för gott”. Istället vänder sig dikterna till litteraturens hjältar, fadersgestalter i den enda sanna världen, fantasins eller den bortom, diktarens i diktens.

I avlutade dikten Alla var där så möter han i en dröm, på Café Vieux Cimetière, sina livshjältar – och i blickar på dessa döda – ger dem maniska eller av sorgmod subtila slumrande karaktärsdrag. Walt Whitman som sitter och fingrar på en miniatyrkarusell och försöker sätta dit en ängel ”men hon trillar av” – han frågar om Whitman läst Edith Södergran. När diktaren skakar på huvudet läser han högt: ”var lugn mitt barn / det finns ingenting och allt är som du ser / skogen röken och skenornas flykt / men jag längtar till landet som inte är / för allt som är / är jag trött att begära”. En drömdikt som ger liv åt hans språkliga farsor – och som själva är faderlösa, Öijers barndomshjältar; fäder i vad lyriskt bortom. Tillbaks i dåtid för tanken och språket. En underbar långdikt, som ger boken alla färgerna – men drar det fragmentariska och spontana i dess brist på disposition till sken av en ganska skum samling dikter utan relation till varandra. Med andra ord, vad vill Öijer?

Istället får varje dikt ge vad den ensam kan och strömma in och ut och du får ut lite vad som ditt sinne tillåter.

Jag tycker att det känns som att läsa en efterskörd. (Tystnad …) Vilket det givetvis inte bör kännas som.

En samling ointresse för vad nytt – och viljan att hänga med i sin egen konstart. Han ser sitt liv som ett godståg, sitter och räknar vagnarna på en övergiven station; det är natt och han räknar 54, 55, 56 – räknar längtande bort till landet som inte är och aldrig har varit mer än som dikt. Sliten reflektion en spegling bortom vad verkligt. En efterskörd.

Men å andra sidan har många dikter, om än mättat, ett engagerat socialt driv och patos.
”vår kung är ingen kung /drottningen ingen drottning /har aldrig varit / alla vet vad dom är / dom är ett hån mot varje sagobok”. Vilket är i skönt. Dikterna är ganska profana.

all Street
dödens casino
slogs i spillror
finansmännen

satt skrikande på golvet
knuffades och slogs om en skål ris
skjortorna hängde i trasor
revbenen stack ut

Eller i slummer en hämnd.

”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd” Öijer håller ekologins talan, inför människosläktes brott mot naturen. Denna ekologiska dissonans och självförödelse. Och han drömmer sig gärna bort i små fantasifoster – som sagt: ”i varje land / finns ett annat / där inga moln är via sår på himlen / ett handslag gäller / ingen läser andras brev / och varje fiende har tydliga drag /…/ vägarna måste först / be skogen om lov / och tystnaden målar sej vacker /… / jag litar på regnet därute / när det hamrar mot marken / som om det vill gräva upp och rädda / något dyrbart och levande / som stampats ned och gått förlorat”.

Dikter i sorgmod. Eller i djup sorg, ilska och vanmakt – mycket känns ju igen. Vissa dikter upplever jag konventionellt Öijerska, de känns som lästa för länge sedan och skrivna. Samma versmått. Från något konkret i korta hastigt inledande rader, till en lång kraftfull surrealistisk mening, essens skapt av kontrasterna mellan det konkreta och hans symbolik. Drivna med en genial språklig melodi. Redan gjort, dock.

Och synd denna hållning. Att Öijer inte längre vill det han kan, kunde (som han kan). Det är synd.

I stället små pikar till den värld som inte berör honom. Tycks det. En samtid som Öijer finner ödslig och fantasilös och dum. Och visst är den dum. De flesta upplever den så, samhället känns dumt för att det ofta är så. Vi kan ju inte mer än instämma Bruno! Oss främlingar. Vi är främlingar hela bunten. Hej, främling! Jag räknar mina godsvagnar. 34, 35, ett pucko av värde eller utan. Som hellre förkastas och förenklas än kan problematiseras och sättas i konstruktivt sammanhang. Tycks det. Öijer, (fråga Whitman). Tar han sånt för sanning?

Och se där på poesins roll! och språkets behov av förnyelse. Förskjutet därhän, återigen. Tick tack!

Jag har svårt att ta åt mig dessa pikar från ovan. Ovanifrån, hör profet Öijer talar! Kanske dags tycker jag att göra något radikalt åt vad fan som väcker avsky. Poet Öijer är väl med i det här spelet har makt att upphöja och ge kraft åt vår kollektiva sinnlighet? Eller hur?

Hans liv är ett godståg på natten, lika många vagnar som år – han står vid en station och räknar dem. Ungefär som hans diktsamling. Ett godståg.

Jag vill känna ett sammanhang, en konstambition. Och natten viskade Annabel Lee innehåller – visst bra dikter, men uppslängd som en textsamling utan ackord – kanske en snygg bok för vidare recitationsturné? Kanske ger det mening?

Denna efterskörd, att ta betalt för. Diktsamlingen som fick all medial uppmärksamhet i det offentliga i år. Är det då inte i viss mån en anledning till något sammanhängande och viss poäng med framåtrörelse? Nej, istället; ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

Skär du tillräckligt djupt i Öijers diktsamling – så stöter du på en beskärd del av samma förakt. Gjutna i ord.
Denna motsägelse, Öijer! Poeten har glömt vem han vill vara och vad hans ”fäder” fött i honom. Vad han själv har att förvalta. Och vara lite rädd om.

Istället tycks han vilja bli en bland dem, de geniala teatraliska.

Och vi räknar … 5, 6 godsvagnar till.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En lek med ord
• Allt guld glimmar inte
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Frihet, självförtroende, glädje

”Tonight, darling, we are going to right a lot of wrongs. And we are going to wrong some rights. The first shall be the last; the last shall be first; the meek shall do some earth-inheriting. But before we can radically reshape the world, we need to shop.”

Sagt och gjort. Quentin blir indragen som chaufför och medhjälpare i en elvapunkters hämndplan. Efter att ha inhandlat tre hela fiskar, blå sprayfärg, hårborttagningsmedel med mera drar de runt i Florida och gör nattliga räder mot utvalda skolkamrater. Det är en spektakulär natt.

Morgonen därpå är Margo försvunnen och Quentin börjar inse att det är upp till honom att hitta henne innan det är för sent. Om det inte redan är för sent?

Det har påpekats att John Green skriver samma karaktärer om och om igen, och visst har Q och Margo en hel del gemensamt med till exempel Miles och Alaska i Var är Alaska? Quentin är precis som Miles en lätt nördig, beläst och skötsam ung man, med en djup fascination för en lite ouppnåelig, gåtfull och livlig ung dam. Margo är liksom Alaska inte helt lätt att få grepp om. Hon är, med Q:s ord, flickan som älskar mysterier så mycket att hon själv blir ett mysterium.

Med allt det sagt är det här en annan berättelse ändå, och grejen med Green är dels att han är så skoningslös att man romanen igenom vet att det kan sluta hur som helst – dels att han ju gör det så jäkla bra. Han väver ihop sin historia och sina karaktärer med underbar humor och fingertoppskänsla både för udda detaljer och för det djupt mänskliga.

Titelns ”Paper towns” kan betyda flera saker. En del har förstås med kartor och resplaner att göra. Andra med känslan av att vara tvådimensionell, en pappersmänniska i en pappersstad. Hur väl känner vi andra människor? Klarar vi av se dem från flera håll? Är mysteriet Margo någon helt annat än människan Margo? Och vem är egentligen Quentin för henne?

Det låter kanske pretentiöst när man försöker bena i det så här, men Green har en förmåga att balansera det djupt existentiella med det knasigt specifika. Paper towns är till lika delar buspojks-action och road movie, sista natten med gänget och klassiskt mysterium. (Har förresten inte själva namnen Margo och Q något klart noir över sig?) Lägg därtill att Walt Whitmans dikt ”Song of myself” ur Leaves of grass spelar en viss roll för mysteriets lösning, och du kan möjligen börja ana vilken charmerande blandning berättelsen består i.

Böcker må rent faktiskt bestå av just papper, men Paper towns är långt ifrån tvådimensionell. Den är däremot ganska svår att lägga ifrån sig.

Similar Posts:

• Före och efter
• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Sista boken ingen bladvändare
• Bli lämnad kvar

Texterna är representerade både i fotograferade original, samt i engelsk renskrivning, där överstrykningar och felaktig ordningsföljd som rättats till med pilar har fått vara kvar. Uppenbara stavfel har rättats, men är markerade med rött, som något slags bevis. I den svenska översättningen har dessa korrigeringar uteslutits. Varför Marianne Öjerskog som översatt boken valt att göra så motiveras inte. Det skulle vara intressant att se hur en franska originalutgåvan ser ut i översättningen mellan engelska och franska. Men jag kan gilla att textbearbetningen ser ut så, att varje version kommer lite närmare det slutresultat som Marilyn kanske tänkt sig när hon skrev.

Marilyns texter är ofta skrivna på brevpapper från diverse hotell som hon bott på, t ex Hotell Waldorf-Astoria i New York och Parkside House i Surrey. Anteckningsböckerna var svarta eller röda och sällan utskrivna.

Det Stanley Buchtal och Bernard Comment vill göra är att visa upp den andra bilden av Marilyn Monroe, den djupa, intelligenta, känsliga, smarta. Allt det finns i Fragment, men det blir lätt lite överansträngt. Jag har svårt att tro att så många skulle tro att Marilyn Monroe var korkad, blåst, ytlig bara för att hon var vacker. Det är roligt att Marilyn läste Tjechov, James Joyce och Whitman men jag behöver inte ha bildbevis för att tro på det.

Foto: Eve Arnold/Magnum Photos/IBL Bildbyrå

Antoni Tabuchi jämför inledningsvis Marilyn Monroe med Sylvia Plath och ställer frågan:

Hur skulle Marilyns historia ha gestaltat sig, om hon i stället för att vara denna enastående skönhet som filmen skänkte berömmelse, hade varit en helt alldaglig kvinna?

Han själv menar att Marilyn i sådana fall, precis som Sylvia Plath, hade publicerat sina texter medan hon levde och sedan begått självmord. Då hade orsaken till självmordet varit att Marilyn Monroe var en känslig och intelligent person.

I dagböckerna beskrivs känslor som spänner över hela känsloregistret, det är rädsla över att misslyckas, styrkan i att vara övertygad om att göra det, tvivel på kärleken och meningen med allt.

När jag plötsligt
blir deprimerad
vad beror det på
(i verkligheten) kanske spåra
händelser ur det förflutna –
skuldkänslor?

Varför plågas jag så av det? eller varför anser jag mig vara underlägsen alla andra (alltid liksom känt mig mindervärdig och därför med andra ord sämst, varför?)

Marilyns handstil varierar. Oftast är den spretig, lite slarvig, som att det är ett barn som har skrivit det. Eller alternativt att texterna är skrivna i all hast. Stavfel, överstrykningar, inringningar och pilar förstärker det lite kladdiga uttrycket. Men det finns också texter som är skrivna på svagt framåtlutad skrivstil, som påminner mig om min mormors och som jag skulle ha haft svårt för att läsa om den inte hade funnits i renskriven version.

Redan när texterna skrevs var Marilyn Monroe så medveten om sitt kändisskap att det fanns ett allmänt intresse att läsa om hennes tankar. Men att de skulle sparas och ges ut i bokformat så här lång tid efter hennes död hade hon nog inte räknat med.

Kanske kommer någon att läsa det här? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• En oretuscherad ikon
• Värmande spänningsroman
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Exploatering deluxe

Boken, eller kanske snarare essän, skrevs alltså 1871, bara några år efter det amerikanska inbördeskrigets slut. Slaveriet har just avskaffats även i den amerikanska södern – men däri har Whitman knappast någon stor del. Tvärtom, för Whitman var det viktigare att upprätthålla den amerikanska Nationen som en enhet. De svartas rättigheter verkar han alltså egentligen inte ha särskilt mycket till övers för, och i essän kan man på sin höjd ana att han någon gång vagt antyder problemen med förtrycket av de svarta. Än mindre intresse visar han "indianerna" – inte en enda gång nämns det demokratiska problemet med att USA i skrivande stund som bäst håller på att utrota de sista spillrorna av den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Whitman förefaller nämligen tämligen elitistisk. Han oroar sig för hur demokratin kommer att utvecklas framöver när allt fler ska delta i landets styre. Det behövs ett upplyst och inspirerat ledarskap och en stark, nationell kultur för att värna USA:s storhet under demokrati, menar han. Upplysningen kommer, förstås, genom Litteraturen i allmänhet, och Poesin i synnerhet. Snacka om att tala i egen sak Â… För den vanliga befolkningen verkar Whitman mest känna samma förakt som var så vanligt bland överheten på den här tiden – "massorna" är vulgära och gemena, skriver han uttryckligen. Rent etymologiskt måste man ju förstås ge honom rätt på den punkten (vulgus = latin för folkmassa), men det här känns väldigt långt från någon framsynt och genomtänkt demokratisk stridsskrift.

Man får väl kanske glädjas åt att han åtminstone – men mest i förbifarten – nämner att även kvinnor någon gång i framtiden också kommer att ingå i det folk, demos, som ska styra i en demokrati. Men faktum är att Whitman lyckas undvika att diskutera de allra flesta viktiga demokratifrågor, och det är därtill ganska oklart vad han egentligen vänder sig emot. Boken handlar kanske egentligen mer om Litteraturen och Nationen än om demokrati i sig, men är inte särskilt givande ens på de områdena.

Det känns därför inte som om boken kan ha tillfört särskilt mycket intressant till det samtida samtalet om demokrati – och boken har på den punkten garanterat inte åldrats med värdighet. Det enda försonande är väl att h:ström förlag åtminstone ger oss smakprov på något av Whitmans poesi. Jag känner mig nästan benägen att säga att skomakaren i det här fallet borde ha förblivit vid sin läst.

Essän går mot slutet upp i allt högre tongångar, och avslutas i en hejdundrande hyllning till hur fantastiskt underbart och suveränt Amerikas Förenta Stater är. Jag måste bara ge er ett smakprov på den stora poetens avslutande ekvilibristik:

Vi ser i grunden vårt land, Amerika – dess litteratur, skönhetsuppfattning och så vidare – som förverkligandet, utflödet och formuleringen av historiens och människans djupaste grundelement och mest upphöjda slutmål – och som porträttet (under skönhetens eviga villkor) av vår egen fysionomi, det subjektiva bandet till och uttrycket för det objektiva, när vår egen unika sammansättning, vår utveckling och våra synpunkter – och den nationella mentalitetens bottensats och belägg, karaktär, attraktion, heroism, krig och också friheter – när dessa och allt övrigt kulminerar i en litterär och konstnärlig form, som alltid ska föras vidare.

Sug på den, ni!

P.S. Eventuella förslag på tolkningar i klarspråk av vad Whitman menar i det citerade stycket får ni gärna kommentera nedan.

Similar Posts:

• Ögonblicksbilder, vittnesskildringar och nakenhet i naturen
• Frihet, självförtroende, glädje
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Akilles 2003
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan

Les Murray har varit med ett tag. Han debuterade 1965 med The Ilex Tree och har haft ett internationellt genomslag, men inte fått ett helt diktverk översatt till svenska tidigare. Han är en karaktär; han är stor och tjock med en rejäl bonnsolbränna, flykting från staden med ett ben i australiensisk kultur och ett i europeisk. En märklig men samtidigt påfallande sammansatt hybrid av Winston Churchill, Walt Whitman och Klabbarparn. Numer bor han på sin släktgård och odlar marken, sköter sin trädgårdsdamm och skriver löpande lyrik. Endast de två första verkar få honom att svettas.

För hans dikter är lekande lätt framtrollade, de är ingivelsens betraktelser översatta i självsäkert chosefria formuleringar. Det är avslappnad pratlyrik, rykande i sin glöd men med den egenhändigt konstruerade poetens eftertänksamma avstånd. Stilen är så okonstlad och intuitivt direkt att man närmast registrerar dikterna som en samling bilder. Det är pedagogisk predikan om en myllrande och poetiskt fertil australiensisk natur och om människorna som irrar omkring i dess utkanter.

I den bildstarka "Som att forsla lagrat vatten" vadar en kvinna och en pojke genom sin översvämmade by. Den förkroppsligade naturen tittar in ett ögonblick och bjuder på ett äventyr som lever kvar när de stiger upp på en torrlagd höjd. Vattnet rinner av dem men inte äventyret.

De fortsätter. Antag att plankan jag går på
under vattnet är en mast som från
ett gammaldags skepp –. En fin hessisk nyans
fuktas där nere av tvärsalningen
och likt vingar pumpar den gungande vattenlinjen
som handsklikt omsluter deras kroppar
stöd till deras simliknande planetsteg.

Det poetiska skarpsinnet är slående. Den gränslöst vackra "Nattlig jordbävning" låter tiden stanna upp i ett mörkt och vintrigt bergslandskap, tåget måste stanna: personalen ropar order i kylan och passagerarna blir som "grannar som oroade stirrar ut genom spegelbilder av sig själva". Utanför stadens påtaglighet finns naturens makter hela tiden på lur, med hastiga dofter av farliga äventyr då människornas fåfänga byggen för en stund felar.

Civilisationen blir ett utanpåverk, en gänglig konstruktion byggd på en sovande vulkan. Och konsekvent syns en av bokens och Les Murrays återkommande teman: den civiliserade urbana människan är endast på kort besök på en oföränderlig planet. Den enda uthärdliga livsföringen är för Murray ett liv långt från staden, på en avlägsen lantgård eller i direkt samklang med naturen som den i dikterna alltid närvarande australiensiska ursprungsbefolkningen. Det finns ett glapp mellan de som en gång beträtt Australiens jord och de invandrade européer som våldfört sig på den. Murray älskar sitt Australien, ett Australien han delar med människor som bestulits på sin värld, eftersom "allt som kan ges namn har getts namn igen". Man får intrycket att han tycker sig leva mellan en låtsasvärld och den riktiga världen, en kluvenhet som ofta uppenbarar sig för honom när han påtar i sin trädgård eller sköter sin lummiga damm.

Les Murray har redan sitt internationella genombrott och huruvida han nu får nobelpris eller inte kanske kan göra detsamma. Något säger mig att han skulle uppskatta det, enligt källor är han en smula blyg och ödmjuk på ett sätt som inte sammanfaller med hans lyrik. Men källan till hans dikter och anledningen till att han fortsätter skriva dem som vore de en naturlig del av hans kroppsliga funktioner ligger i en överflödande och surrande värld väldigt, väldigt långt från civilisationens kulturbedömande rättssalar.

Similar Posts:

• Husse mår inte bra
• Skrönor och förkroppsligade mysterium
• Frihet, självförtroende, glädje
• Och natten viskade vad, Öijer?
• Akilles 2003

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

Similar Posts:

• Åttital
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Ingen kanonidé
• Den fängslades erfarenheter

Frigör fördomarna och upptäck poesin i din omgivning. Den finns där. Överallt. Det menar i alla fall Bob Hansson. Ur ett mer flummigt new age-perspektiv handlar det om att finna sig själv. Spetsa öronen, lyssna, du finns där ute, någonstans. Du och poesin.

I etern existerar en rytm, avvägd för att det som sägs är det vi redan vet. Det som sällan kräver följdfrågor. Poesin står bredvid. Inte bråttom. Inte ens nödvändigtvis UNDERHÅLLANDE. Poesin är inte något du slår på för att slippa titta på din torktumlare.

Har svårt att hitta rätt benämning för Bob Hanssons nya alster, Bräcklighetens poetik. Det är varken lyrik eller prosa. Nej, snarare ett försvarstal för poesin – ett minimanifest för poesin och vad hela den kulturen handlar om. Det är nog poetik helt enkelt. Kände först inte igen poeten Bob som jag lärde känna för några år sedan när han debuterade med Heja världen!. Då var hans poesi fylld av glädjehopp och sköna språklustigheter. Han var en glädjespridare som tog till humorn för att väcka folks medvetenhet. Nu är tonen en helt annan, nästintill cynisk.

Vad har hänt, kan man ju fråga sig. Svaret är nog enklare än man tror: Bob har blivit äldre. Han har i flera års tid turnerat land och rike runt med sin estradpoesi och har då med all sannolikhet mött både goda och dåliga sidor hos människor. Sådant kan påverka vem som helst. Lägg därtill ett krossat hjärta och killen som du trodde dig känna har plötsligt genomgått en metamorfos.

Till en början fick jag för mig att det var en poetisk självbiografi Bob knåpat ihop. De första kapitlen är på sätt och vis av gardellskt karaktär, fast i en mer avskalad version, men med ett snarlikt tema: taskig skoltid med utanförskapet som en ständig plågoande. Tyvärr får man inte en riktigt ordentlig inblick i den här världen, för snart tar en alldeles för uppenbar samhällskritik vid och knäpper en på näsan. Den stilen diggar jag inte. Vad hände med den humoristiska men listiga poesin som har en tankeväckande undermening?

Men nåväl, det är trots allt inte samhällskritiken som står i fokus här, utan det Bob försöker göra är att ge oss en öppen och okonstlad bild av poetens och poesins tillvaro. Givetvis plockar han fram sina gamla husgudar Ginsberg, Whitman och Öijer. Och icke att förglömma: Sture Dahlström.

Tanken är bra, resultatet godkänt, men jag förstår ändå inte varför inte Bob passar på att orera om det här på den scen han behärskar bäst, nämligen estraden. Det är där han har störst chans att få de oupplysta att lyssna. Nu lär han inte göra sig hörd. I alla fall inte i någon större utsträckning.

Även om Bob åtminstone pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa nya texter, borde han ändå hålla sig till sin mjuka och träffsäkra poesi han lyckats leverera så många gånger tidigare. Hans svenske kollega Öijer står redan för de mer dystra tongångarna, det räcker.

Uppmuntrar dock gärna Bob att våga löpa linan ut och försöka slå sig in i den skönlitterära genren. Han har samma stil- och rytmkänsla som Dahlström, och det mina vänner, det räcker långt.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Allt guld glimmar inte