Och mor väntar barn igen. Ett svältbarn som tycks äta upp henne ifrån. Ett barn som kanske ska sälla sig till alla syskonen på kyrkogården? Eller till de båda levande, till Stina och Oskar? Fast det blir inte den nye lille lillebrodern som dör. Det blir mor.

Far ser ingen annan råd än att skicka de båda äldsta, tolvåriga Stina och sjuårige Oskar, till faster Märta i Amerika. Prästen hjälper fadern att skriva till fastern, och församlingen samlar till biljetterna. Så får de båda syskonen ge sig iväg. Ensamma. Över havet.

Den har redan kallats en Utvandrarna för barn, Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet. Det är första delen i en serie med namnet Amerikaresan, och en fortsättning behövs, för denna första del lämnar syskonen åtskilda och utsatta i New York. För en vuxen läsare bådar också adressen till faster Märta som Stina memorerat illa: Swede Hollow, Saint Paul, Minnesota.

(Om Swede Hollow inte säger dig någonting, är Ola Larsmos roman med samma titel att varmt rekommendera. Den hör för övrigt till källorna som nämns i slutet av den här boken.)

Över havet är en bitvis tung och hjärtskärande historisk berättelse, inte minst just med moderns död i barnsäng. Delvis är den nog tänkt att ljusas upp av den gullige Oskar, som sjunger så vackert och blir vän med alla djur, fast jag upplever honom som väl idealiserad (småbröderna är ju också sjukt störiga, även om man såklart håller ihop för allt vad man är värd). Bättre tycker jag om Stina och hennes kärlek till språket. Det är som att den smittar både läsaren och själva bokens språk. Med hjälp av Oskars skolbok lär hon sig sätta ihop bokstäverna:

D som i drake.

Staden reser sig framför våra ögon. Den lyfter på sitt huvud och tittar på oss.

B som i bävan. L som i lättnad.

Det blir en farofylld färd över Atlanten, men faror lurar också i det nya landet. Det lömska New York påminner en hel del om Camilla Lagerqvists bokserie för samma åldersgrupp, Amerikaäventyret, även om den utspelar sig ett gäng decennier senare. Det är hemskt roligt att de historiska mellanåldersböckerna tycks ha fått en renässans. Båda författarna har skrivit flera historiska serier, och barns farofyllda resor över Atlanten kan man också ta del av i exempelvis Tara på Titanic, Jag överlevde Titanics undergång 1912 och Connies farliga resa till Amerika, om skeppet Mayflowers resa redan 1620.

Men här kan vi ju inte lämna Stina, ensam i 1870-talets New York. Vidareläsning krävs.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Nygammalt
• Vilda västern med resten
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

För de flesta är bondesamhället bara några generationer bort. Ändå kan jordbrukets förutsättningar, rutiner och redskap tyckas främmande.

Om man känner så kan Vilhelm Mobergs lilla bok Bondeåret rekommenderas. Han skrev den ursprungligen 1966 men i år ger Vilhelm Moberg-sällskapet ut den på nytt tillsammans med Carlssons förlag.

Bondens år började förr i april, då åkrarna hade tinat och torkat upp efter vinterns vila. Det här var på den tiden då maskindrivna redskap, konstgödsel, konstbevattning, uppvärmda växthus och genmodifierade grödor ännu var okända ting.

Det var en tillvaro fylld av arbete och osäkerhet. Mycket hängde på vädret. Inte så konstigt då att förfäderna försökte tyda tecknen och agera amatörmeteorologer.

Man bör på förhand veta, om våren skall bli kall och torr eller blöt och mild. Det frös kanske under Vårfrunatten i år, och då skall det frysa under 40 nätter framåt.

Jungfru Marie bebådelsedag, som firas den söndag som infaller 22–28 mars var alltså en av alla dessa dagar som bönder förr gav akt på.

Man plöjde och harvade med oxe, sådde och skördade för hand och i oktober, slaktmånaden, började en nedväxling av arbetstakten. Personalen, det vill säga pigorna och drängarna, fick en frivecka – embryot till vår semester. Därpå inträdde vintervila på åkrarna och energin riktades mot skogsbruket i stället och till julfirandet.

Bondeåret hade haft samma grundläggande rytm i flera tusen år. Spannmålsodling har man ägnat sig åt i nästan hela Sverige sedan yngre bronsåldern, 1 000 till 500 år före vår tideräkning. Årstidernas årets rytm regerade över människan och samhället.

Vilhelm Moberg lutar tungt mot Bondepraktikan såväl innehållsligt som språkligt men kompletterar med egna iakttagelser och erfarenheter. En nutida läsare får en inblick i årets gång så som den tedde sig för lejonparten av våra förfäder.

Be Gud om regn före midsommar, efteråt kommer det din bön förutan – så lyder ett gammalt bonde-ordstäv. Det har icke uppstått utan anledning. De allra flesta år förhåller det sig nämligen så, att jorden får för lite väta under försommaren och för mycken väta under högsommaren. På denna punkt kan man rikta välgrundad kritik emot vädrets gud, som uppenbarligen borde äga större sakkunskap ifråga om jordbruk.

De som läst honom tidigare, och det är många, känner igen Vilhelm Moberg. Alltid lojal mot den strävsamma lilla människan, samtidigt redo att ”rikta välgrundad kritik” mot makten, även om det råkar vara en gudom. Mot Vilhelm Mobergs resonemang skulle man kunna invända att den vilda naturen kan behöva regn när värmen är som starkast. Allt här i världen är kanske inte ordnat för att passa just människan.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Med betoning på ”min” – men det kommer man långt med
• Vardagens elände och magi
• Rågen gömde sig och blev kvar
• Republikanismen är död – länge leve knugen?

Rydén har levt hela sitt liv med litteratur och diskussioner runt detsamma. I boken elaborerar han runt sin litterära resa, vilka författare som påverkat hans liv och hur hans karriär utvecklats.

En känsla av att var ständigt nummer två har följt honom genom livet, han är den andra sonen och tvåan i novelltävlingen. Denna reflektion innehåller dock ingen bitterhet vilket man skulle kunna tro utan upplevelsen för mig som läsare är att det skrivs med glimten i ögat och att det varit ett sätt att lära sig hitta andra vägar framåt i kreativ anda.

Rydén, född 1937, är idag 82 år och det märks på språkstilen. Jag återupptäcker flera ord som jag inte hört på många år vilket är en trevlig upplevelse.

Boken är lika mycket biografi som beskrivning av de svenska arbetarförfattare som hade stora framgångar under 1930-talet och framåt.

Rydén ger sina personliga vinklingar, inblickar och dåtidens reflektioner över bland annat Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Vi får även följa med in i dåtidens Svenska Akademien där redan då starka karaktärer tog plats, en del lyhörda anda mindre lyhörda.

Att Per Rydén har varit ett med litteraturen så länge är inspirerande. Hans livsresa beskrivs inte med något större djup men bitvis glimmar det till och jag upplever en något ärrad man som hållit fanan högt trots livets utmaningar. Han har varit den ensamstående pappan som har levt för sina barn och för litteraturen.

Den största behållningen för mig är utan tvekan genomgången av de så kallade arbetarförfattarna. Det här är något av en blind fläck i mitt läsande som jag inte utforskat trots att alla böcker stod i bokhyllan när jag växte upp. Nu blev jag inspirerad att bland annat ta mig an Moa Martinson.

I övrigt är tempot i boken makligt och hela känslan när jag lägger ifrån mig boken efter en sträckläsning är att det var en trevlig stund.

Det här är en berättande bok som inte kräver att du själv tänker. Följ bara med på resan.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• När Moa träffade Harry
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Sonja Åkesson skriver om den belägenhet en ”morsa” befinner sig i. Hon är skyldig till en ”jänta” och tar samtidigt hand om sin systers dotter vars mor hon överlevde. Till detta kommer en galet svartsjuk mansbebis till partner som hon tar fullt ansvar för att inte trigga igång. Föräldrarna är gamla, den ena närmare döden än den andre. De behöver mer eller mindre daglig tillsyn. Lönearbeta måste hon. Språket i novellen är levande, otuktat, regelvidrigt och står i skarp kontrast mot de strama tyglar som styr de övriga tre. Det är roligt och kvickt och i slutändan kan vi nog alla enas om att det är rätt tråkigt att följa skrivregler. Har inte Mirja Unge läst Åkesson från början till slut ska jag äta upp våra samlade recensioner i pappersform.

Per Anders Fogelström har lämnat Stockholm. Vi befinner oss istället i ett landskap som kantas av alptoppar uppå vilken snön vilar året om. En kvinna befinner sig med sin syster på en rekreationsvistelse i frisk luft och med överdådiga vyer i varje väderstreck. Hon är där för att återhämta sig, få perspektiv på livet och komma hem som en annorlunda människa. Hon vet med sig att hon vaggats in i en trygghet som inte är nyttig vare sig för henne eller hennes man. Kvinnan gick från barndomsfamiljens trygga härd direkt in i ett giftermål som likaledes inte krävde något av henne utanför hemmets väggar. Vad fyller jag för funktion? frågar hon sig. Når hon fram till alptoppen de tagit sikte på? Eller – och framförallt – till den alptopp som är en jämbördig relation?

Ivar Lo-Johansson sätter oss vid skolbänken. I ett klassrum håller lantbrukarfackförbundet möte. Deras ordförande är både senil och svagsynt och har antagligen suttit på posten sedan tidernas begynnelse – eller åtminstone sedan fackförbundsverksamhetstendenser inte var belagda med rapp över både fingrar och rygg. Samhällsutvecklingen har som ni förstår kommit en bit på vägen när en statarpojke iklädd en skinnpaj han inte riktigt fyller ut, faderns storpjäxor på fötterna och med en begynnande snorbroms under näsan kliver in på mötet. Det ena leder till det andra och efter både det ena och andra är han den nya ordföranden. Han hinner även med den hedervärda handlingen att läxa upp den gamle magistern som med slokat öra och vibrerande mark under fötterna tvingas retirera till sin övervåningsboning. Synnerligen tillfredsställande läsning där ingrodda samhällsstrukturer och maktförhållanden ställs på huvudet; där ungdomen reser sig mot det gamla, ruttna.

Kan du din Vilhelm Moberg kommer du inte bli överraskad av hans bidrag. Stilen är omistlig och närvarokänslan som förmedlas är svår att nå upp till. Man förnimmer doften av kaminens rök, känner sjukdomstrycket över bröstet, ser katten som från sitt gömställe lurar på gnagardjuret, hukar sig för det låga taket, förvrider ansiktet vid smaken av vidbränd kaffesump.

Och det har visst retat folk, att hon aldrig bett om fattighjälp. En del människor tycks fordra, att den fattige skall visa sig tiggande och ödmjuk: de har kallat korpralskan stursk och högfärdig, när hon inte varit sådan som de velat.

Hon som inte vill släppa rodret är ”Raskens efterleverska”. I 30 år har hon levt ensam och ämnar så göra tills döden tar henne med sig. Det där med att lägga sig med blottad strupe bara för att man knappt tar sig ur sängen ligger inte riktigt för henne. Även om det framstår som högfärdigt.

Similar Posts:

• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Tyst i klassen?
• Drömmen, staden, romanen
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Ändå är det kanske så med stora författare, att man inte riktigt ser skogen för träden, träden för skogen? Stora författare har kanske också, om vi ska vara ärliga, stora egon, och vill gärna (eller är skillnaden snarare bara att de har möjligheterna?) styra bilden som förmedlas av dem. Så inte minst Vilhelm Moberg. Han har inte bara skrivit med utgångspunkt i sig själv och de sina, utan också om det egna skrivandet i sig.

I Vilhelms Amerikasaga förvandlas han till en skrivmaskinens Karl Oskar, som ensam vandrade ut i en litterär vildmark och med egna händer drog upp ett nationalepos ur den jungfruliga jorden. Bilden av författaren som en stark, trygg och oberoende ensamvarg bekräftas genom hela boken och har, precis som han önskade, blivit den bestående.

Samtidigt visar Jens Liljestrand i sin biografi hur Moberg hela tiden formulerar och omformulerar sig själv och sin historia. Han läser författarlivet och den stora litterära produktionen parallellt (utan att för den skulle överdriva sambanden), och visar hur historiebilder på en gång kan vara väl pålästa och starkt förankrade i författarens nutid, hur de egna sammanhangen gång på gång omtolkas utifrån den världsbild och synvinkel den tolkande intar.

Det är en rejäl munsbit, Mannen i skogen, men jag kan ändå inte komma på ett ord i den som är överflödigt. Liljestrand kommer nära utan att vara närgången (lite grann undrar jag över familjemedlemmars vidare öden, men får väl acceptera att de flesta av dem inte är offentliga personer). Han återger verk såväl som liv, ursprung såväl som trådar in i nutiden, triumfer såväl som tillkortakommanden.

Sin titel hämtar biografin från Mobergs kanske allra mest centrala gestalt, mannen som bokstavligt eller bildligt drar till skogs, undandrar sig (by)gemenskapen och dess begränsningar. Som skapar sin egen lycka, eller som helt enkelt inte står ut. Den utstötte, upprorsmannen, eller den frie. Han finns i romanerna och pjäserna, men också i livet: den upproriske författaren med sitt underifrånperspektiv och sitt ibland närmast destruktiva patos. Den missförstådde nationalförfattaren som inte står ut i den svenska offentligheten.

Liljestrand fick inte Augustpriset härom veckan, men det finns en hel del hos fackpristagaren Magnus Västerbros svältskildring som för tankarna just till Vilhelm Moberg. Vi har kommit ganska långt från glorifierade storheter och överhetsperspektiv.

Similar Posts:

• Denne gigant
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Vardagens elände och magi
• Fika och fiktion
• Augustpriset 2018

Det går inte att komma ifrån att man genast drar sig till minnes andra romaner på samma tema. Ingen dagensbok-läsare lär väl exempelvis ha undgått Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit, om de svenska migranterna som tar sig till Minnesota i USA för att där skapa sig sin egen lycka på den amerikanska mellanvästerns åkrar. I Mats Erasmies Dödskaravanen har vi nu en skildring av svensk utvandring till Brasilien under samma tid. Upplägget i Dödskaravanen är också mycket likt Utvandrar-sviten i det att vi får följa ett antal migranter hela vägen från det fattiga Sverige till den förlovade Nya Världen, även om fokus hela tiden ligger på en specifik familj.

Mats Erasmies bok får väl närmast klassas som dokumentär-roman, med tydlig dragning åt en populärhistorisk narrativ skildring. Han skildrar migranternas öden stramt och närmast avskalat från psykologiserande. De många dödsfallen ombord på fartyget eller i de första mottagningslägren i Brasilien skildras exempelvis mycket kortfattat. Hur bokens huvudpersoner upplever detta djupt tragiska händelseförlopp får vi som läsare i hög grad dra slutsatser om själva. En konsekvens av detta är att jag har svårt att få någon djupare relation ens till de centrala karaktärerna i boken. De känns ibland närmast som statister i sin egen roman, då det egentligen är alla händelser under utvandringen till Brasilien som står i fokus.

Similar Posts:

• Mot det nya landet
• Maktkamp i Brasilien
• Att ta fotbollen med en klackspark
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Obevekligt mot katastrofen

Men Moberg skrev ju om 1840-talet, innan den stora vågen kom. 1896, när familjen Klar – Gustaf, Anna och tre barn – tillsammans med tusen andra utvandrar på ett gigantiskt ångfartyg är det en annan värld de kommer både från och till. På de 50 år som gått sedan Karl-Oskar och Kristina har svensken urbaniserats, självhushållet har ersatts av lönearbete, enstaka år av missväxt och nöd med en konstant halvsvulten kamp på existensminimum. Stadsbor var de i Örebro, stadsbor förblir de i Newyork och Sankt Paul Minnesåta, och då hamnar de där: Längst ner i skiten, i värsta slummen under järnvägsbron, i Swede Hollow. Där är inte tal om att integreras med de redan etablerade amerikaner som (bokstavligen) ser ner på de där konstiga sillstinkande lintottarna som självmant väljer att leva på stans soptipp bland koleraepidemier och fylleslagsmål, tillsammans med irländare, italienare och annat patrask som visserligen inte är svarta men ändå inte riktigt är vita, va. Hur kommer man därifrån? Arbetet är tungt och farligt och betalar en dollar om dan. Engelskan förblir det sisådär med. Att ta sig upp och bli accepterad tar generationer. Så där är de fast, i permanent uppehållstillstånd.

Larsmo har länge ägnat sig åt svenskslummen i St Paul; han har skrivit artiklar och hållit podcasts om det, och att han nu väljer att skriva just en roman snarare än en historik gör mig först lite besviken; det här är en del av svensk historia som är tragiskt underrapporterad i populärhistorien, och som inte direkt är mindre aktuell som världen ser ut just nu. Problemet med att göra det till en roman i stället är inte det att Larsmo inte är en god författare, för det är han, utan just det att när historien känns så aktuell kan en roman ibland framstå som onödigt pekpinneaktig – metaforen tar över historien.

Men Larsmo har kontroll över detta. Han låter parallellerna stå mellan raderna, och följer i stället släkten Klar i allt längre skutt ända fram till 2000-talet på deras egna villkor, när de genom slit och släp och tragedi försöker hitta en egen plats i en främmande värld. Naturligtvis väver han in gott om historia i fiktionen; förutom hundratals små detaljer om hur livet var och urklipp ur samtida tidningar fångar han händelser som branden på Ellis Island, järnvägsstrejker, Joe Hill, lynchningen i Duluth som den amerikafödda generationen får betala sin integration med att delta i, och som det fortfarande såldes vykort av när en ung Robert Zimmerman växte upp där en generation senare… Det är stora omvälvningar i världen som sker där ovanför kanten på svenskdalen, men Larsmo håller hela tiden fokus på det nära och personliga, på vardagen där Gustaf, Anna, Ellen, Elisabet och lille Carl måste välja att tya eller tyna bort. Det är en stark berättelse, och om den någon gång trampar i fotspår som vi känner igen från andra emigrantsagor är det ju bara poängen: Du fick ingen gratisskjuts av att heta Johansson. Det är inte nog med att gatorna aldrig är asfalterade med guld, de är ishala och har mötande trafik som krossar den som har otur (eller bara inte förstår gatuskyltarna) också. Och ändå, står det överallt utan att skrivas ut, var det till detta våra förfäders syskon gav sig av, och det var där de flesta av dem blev kvar, inte som stolta hemmansägare utan som pigor, som grovarbetare, som omärkta barngravar, som smörjmedel åt en gigantisk maskin.

120 år senare tittar vi med stjärnor i ögonen på framgångsrika svenskamerikaner som tävlar i TV och är så stolta över att de fortfarande kallar sina morföräldrar för mawrfahr, medan vi sneglar snett på förortsborna som vägrar bli blonda och äta lingonsylt så fort de får TUT. Swede Hollow självt är nedbränt av myndigheterna, övervuxet och tyst. Utom i bokform, då. Inget ont om Moberg; men det behövs fler än en historia.

Similar Posts:

• Mot det nya landet
• Nygammalt
• Realism och rysare
• En glänta dold i dimman
• När romanen bryter sin form

De fanns naturligtvis också, men framåt slutet av 1800-talet var det inte främst möjligheten att få byta ut en åker mot en annan som lockade de svenska emigranterna. Det gjorde istället de snabbt växande storstäderna och kring förra sekelskiftet lär Chicago, till svenskättad befolkning räknat, ha utgjort Sveriges näst största stad.

Om Chicago handlar Den nya staden, den andra delen i journalisten Lennart Pehrsons trilogi om den svenska utvandringen till USA. ”Om svenskarna i Chicago”, borde jag kanske skriva, men jag har ofta känslan av att staden fascinerar Pehrson snäppet mer än själva de svenska invandrarna. Att Den nya staden är andra delen i en trilogi där jag faktiskt inte läst den första känns inte som ett handikapp alls. Snarare har jag svårt att föreställa mig hur den med sitt begränsade perspektiv skulle bilda en tredjedel av någon sorts emigranthelhet.

Inte för att inte Chicago fyller ut de nästan 500 sidorna. Den nya staden är en rik och mångfacetterad skildring av en stads himmel och helvete, av slum och skyskrapor, möjligheter och faror. Författarens fascination smittar av sig.

Pehrson har nog också gjort vad han kunnat utifrån ett tryckt material av historieböcker, självbiografier, skönlitterära skildringar, dagstidningar och annat (nej, jag kan inte låta bli att undra om man kanske kunnat få veta lite mer om de mest anspråkslösa invandrarna utifrån brevarkiv eller liknande) för att skildra både män och kvinnor, hembiträden och fabriksarbetare, fackföreningskämpar och entreprenörer – de som verkligen levde den amerikanska drömmen och de som tog stryk i jakten på den.

I skuggan av de skinande fasaderna, möjligheterna till enorm framgång, finns också en brutal kamp mellan arbete och kapital, korrupta politiker och en fullständigt godtycklig poliskår. Här finns bordeller och misär, alltid någon beredd att lura naiva nykomlingar, och motsättningar mellan olika invandrargrupper. Här finns en etnisk sammanhållning på gott och ont, och en paradoxal stolthet över det land man valt att lämna. Det är en värld av fängslande dubbeltydigheter och av snabb förändring.

Levandegjord blir den inte minst genom de journalistiska och skönlitterära inslagen, liksom av ett fint bildmaterial. Inte för inte blev den stramt men oerhört snyggt formgivna Den nya staden, tillsammans med föregångaren Den nya världen, utsedd till 2014 års vackraste böcker av föreningen Svensk Bokkonst.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Slutet på en era?
• Augustpriset 2015
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag

Fast platsen rymmer också andra, ljusare minnen. Midsommaren andas ännu tungt av forna fruktbarhetsriter och det händer att unga par rodnande drar sig undan bland ekarna. Här har också gamle Anders en gång i ungdomen haft sin första flicka, Ellen, hon som ville tvätta sig i källans svala vatten efteråt, det som sägs besitta en särskild magi just den här natten.

Finns det en huvudperson överordnad de andra i Brudarnas källa så är det nämligen ingen mänsklig sådan, utan just denna källa, den första att få komma till tals i romanen:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.

Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Källan är också, på olika sätt, det sista hoppet för den pestsjuke Anders Eriks Son och för den medeltida suputen och spelaren Anders Pipare. Långt ner i bronsåldern, det fjärde och sista (och kanske faktiskt väl melodramatiska) romanavsnittet, får vi till slut veta hur källan fått sina magiska krafter. Där söker mannen som kallas Bockhorn rädda sin älskade som för att befria trakten från en mystisk farsot har utvalts att offras i källan.

Det är en lite knepig romankomposition, de fyra nedslagen i vitt skilda tider, men så kallar ju Vilhelm Moberg faktiskt inte Brudarnas källa för roman heller. Han ger den istället undertiteln ”En legend om de bofasta”, där ”bofasta” ges en både lockande och lite skrämmande dubbeltydighet. Bofasta är de fyra huvudpersonerna av samma släkt, bofasta från vaggan till graven och därbortom, men bofasta – hemma – är också de döda.

Det finns få författare som är så orädda för det storvulna som Moberg. Det passar säkert inte alla, men det passar nog faktiskt mig. Jag får gåshud. Inte minst som jag är uppvuxen i en 90-talskultur där det mest förbjudna eller åtminstone helt enormt pinsamma är att inte vara ironisk. Mobergs stora ord om livet, döden och det evigt mänskliga, inte minst om kärleken och lusten, känns ofta mer kittlande än någon ”mammapornografi” eller vad det nu ska vara som anses kittlande nu för tiden. Moberg står för någon sorts essentialism som inte är så där obehaglig som essentialism ofta blir, men ändå gör anspråk på något evigt, djupt mänskligt. Det är helt enkelt oerhört suggestivt.

Similar Posts:

• Fika och fiktion
• Kriget och de som får sitta emellan
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• Att ge de tystade röst
• Skärvor från olika platser

Däremot tror jag mig minnas, fast jag inte precis är den som samlat på mig stora naturupplevelser, första gången jag insåg att skogen omkring oss till stor del är odlad. Det där ögonblicket när man plötsligt befinner sig på en punkt där de snörräta raderna framträder. På något sätt en skrämmande ordning, där man inte förväntat sig ordning. Plantageskog. Eller virkesåker, som en del säger.

Gammelskogen är något annat och jag måste erkänna att jag fallit för själva orden: gammelskog, vindfällen, lågor – till och med högstubbe. Det finns något romantiskt, närmast Mobergskt över dem. Och så förknippar jag dem förstås med fina Skogsfestivalen och med Maria Westerbergs lekfulla, vemodiga, underbara träskulpturer – jo, att jag måste le till och med åt högstubbar, det är nog avgjort Westerbergs fel.

Gammelskog (eller naturskog) är alltså, precis som det låter, riktigt gammal skog. Inte nödvändigtvis urskog, men skog som fått stå orörd en bra bit över hundra år – skog med ekosystemet intakt, mer eller mindre. ”Det finns skog. Och så finns det riktig skog.” lyder en av rubrikerna i boken Än lever skogen. Pelle Svensson, som står för bokens texter, skriver: ”De flesta av oss har aldrig sett riktig skog.”

Det finns förstås ett samband mellan att den skog som fått stå orörd länge också finns på ganska otillgängliga platser. Syftet med Än lever skogen är att ta läsaren med till dessa platser med hjälp av Roine Magnussons landskapsbilder och John Hallméns makrobilder av främst insekter som lever i gammelskogen. Att ekosystemet i gammelskogen är orört innebär att de är centrala för den biologiska mångfalden. Många av de arter som behöver skyddas är insekter, svampar, lavar och liknande – arter som minst sagt har svårare att väcka människors engagemang än gulliga däggdjur.

Hallméns närgångna insektsbilder, tillsammans med de faktatexter som följer dem, fungerar emellertid fint för att väcka fascinationen. De extrema närbilderna visar på det närmast arkitektoniska i insekternas fysik. Att jag har ganska få referensramar i insektsvärlden får mig också att associera åt alla möjliga håll: den vitgryniga nållaven och de små, små vitfotade svartspikarna ser ut att höra hemma i någon Miyazaki-film, och flatbaggarna som kryper omkring på en gammal granlåga (det vill säga en liggande, död gran) påminner om radiobilar.

Landskapsbilderna däremot följs sällan av små faktaspäckade bildtexter. Den funktionen ska väl de övergripande texterna fylla, men det blir inte riktigt samma sak. De bilderna tillför ibland mindre just för att ingen förklarar vad som fällt det där trädet, eller vad det där är för mossa, eller vilka arter som lever här. Det gör också att det känns som att det saknas delar av den där utlovade fungerande helheten, ekosystemet. I gammelskogen hänger allt samman, skriver Svensson, men på bilderna finns inte riktigt det sammanhanget. Det saknas något mellan makronivån och landskapsbilderna. Bara på enstaka bilder kan man ens se hur insekterna faktiskt lever på träden.

Jag skulle alltså inte säga att Än lever skogen är den ultimata boken om gammelskogen, men det är en vacker och lärorik bok, en sorts introduktion till vad gammelskogen är och varför vi behöver den.

I Sverige utgör andelen gammelskog mindre än 5 procent (och urskogen mindre än 0,5 procent). Områdena är dessutom ofta små och osammanhängande, vilket gör ekosystemen ännu mer sårbara. Ungefär 20 procent skulle behöva avsättas, enligt experter, och i Nagoya-avtalet har vi förbundit oss att bevara 17. Så det vore kanske dags att börja agera i den riktningen?

Similar Posts:

• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Att låta hjärtat slå i kapp med skogens för en stund
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Debatten som växer i skogen?
• Se skogen!