Det är en småputtrig tillvaro i butiken, kunderna kommer och går, Hitomi engagerar sig i Nakanos kärleksaffärer, i nya objekt som kommer in i butiken och i historierna om Masayos nya flammas hyresvärd som har en otrolig trädgård och en långhårig hund. Nakano åker på arbetsresor till olika delar av landet för att hjälpa till med värdering av föremål, trots att han egentligen inte håller på med sådant. Hitomi börjar intressera sig för Takeo som inte säger särskilt mycket, i början till synes mest av uttråkning, sedan allt mer nyfiket och passionerat.

Nakanos secondhandbutik är den andra boken av Hiromi Kawakami som finns översatt till svenska, efter succén Senseis portfölj. Det finns många likheter mellan böckerna – också här får läsaren följa en grupp människor som inte verkar vara några sociala ess, som lever en tillvaro som liksom lunkar fram, utan någon direkt dramaturgisk båge, som trots detta (eller tack vare?) är helt oemotståndliga. Det gemensamma liv som dessa udda karaktärer delar bjuder in till en varm atmosfär, där livet får pågå utan brådska, där maten som karaktärerna äter beskrivs som en lika viktig del som vilken avgörande händelse som helst. När Nakano blir knivhuggen av en kund tas det med jämnmod, ganska snart blir det bättre igen. När det stormar i Masayos kärleksliv äter hon ute på restaurang i stället för i det lilla bakre rummet till butiken, men bara i en vecka.

Nakanos secondhandbutik är en mjuk bok som genom sin enkelhet hyllar det grundläggande i livet, som hänför i den fingertoppskänsla som finns i texten kring människors egenheter och som vaggar in läsaren i en behaglig, trygg lunk, långt bort från vår annars överstimulerade verklighet.

Similar Posts:

• Finstämt om möten över mat
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Mycket mer än en deckare
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Växelsång mellan man och stad

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ett modernt hus fullt med böngroddar
• Småputtrig, mjuk pärla
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Yoshinobu Mikami jobbar på polisen i Tokyo. När boken öppnar är hans dotter försvunnen, vilket tär på honom och framför allt hans fru som isolerat sig hemma för att alltid kunna svara i telefonen. Mikami har dessutom degraderats till pressansvarig, ett svårt jobb med tanke på att inga detektiver vill prata med journalister och journalisterna i sin tur anklagar polisen för att undanhålla information för att undvika kritik. När Mikami upptäcker oegentligheter i ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka sätts bollen i rullning och drar läsaren med sig.

Nu kanske du tänker “Vadå originell? Två sammanlänkade fall av försvunna flickor låter rätt standard.” På vissa sätt är det så. Men allting förhöjs för den västerländska läsaren av att kontexten till handlingen är så annorlunda från vad de flesta av oss är vana vid. Det japanska samhället lyser hela tiden igenom och får mig att haja till. Handlingen är spännande redan den, men ovanpå det håller boken mitt intresse genom alla detaljer som avslöjar nya saker om Japan för mig. Allt från hur relationen mellan olika poliser och avdelningar ser ut, till hur man behandlar vittnen, till att undersökningen avbryts av uppståndelsen kring kejsarens död. Det ger ett extra djup till historien och får mig att vilja läsa mer och mer.

Sina sexhundra sidor till trots (med liten text dessutom) är 64 verkligen att varmt rekommendera till alla deckarfantaster och även till den som inte brukar gilla deckare, för det här är så mycket mer. I sitt hemland har boken sålt snabbare än man kunnat fylla på den och i Tyskland vann den pris för årets bästa deckare när den översattes. Missa inte denna internationella pärla helt enkelt!

Similar Posts:

• Murakamis sorgsna meditationer
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Kalla brott och osynliga händelser

Jo, jag försöker skapa någon sorts smidig övergång till Ishiguros tema här, en manlig hederskodex som på en gång ligger långt ifrån och nära lojaliteten akademigubbar (ibland av båda könen) emellan.

Novellen En familjemiddag berättas av en hemvändande son, som tillbringat en längre tid utomlands, i USA. I Tokyo anländer han, och strax därefter hans syster, till sitt barndomshem, där fadern förbereder middag för sina båda hemkomna vuxna barn.

Modern i familjen är död. Hon har, visar det sig, dött en mycket plågsam död efter att ha ätit fugu, den japanska fisk som anses vara en delikatess, men samtidigt, om den inte har rensats precis rätt, kan innehålla ett dödligt gift. Hon brukade tydligen aldrig äta detta, men just den här gången gjorde hon det. Kanske för att vara artig mot vännen som bjöd.

Artighet är förstås grundläggande i de samhällen och situationer som japansk-brittiske Ishiguro så gärna beskriver, oavsett om de är brittiska eller, som här, japanska. Familjemiddagen i den här novellen präglas av en närmast klaustrofobisk artighet. Frågorna och känslorna bara bubblar – men nog så häftigt – under samtalets och textens yta.

Fadern har nyligen gått i pension sedan hans företag gått i konkurs. Hans kompanjon, Watanabe, har i samband med detta tagit sitt eget liv. Det är en fråga om heder. Watanabe var, inskärper fadern i sin son, ”en ärans och principernas man”. Först i enrum med systern får sonen reda på att Watanabe inte bara dödat sig själv, utan också sin hustru och de båda döttrarna.

En familjemiddag ingår i novellförlaget Novellix andra lilla box med Nobelpristagare i litteratur. Det är ett vackert formgett och väl utvald paket, där novellerna – förutom denna ingår texter av Toni Morrison, Herta Müller och John Steinbeck – ger fina introduktioner till respektive författarskap. Det gäller inte minst Kazuo Ishiguros En familjemiddag.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Att vara ett barn av sin tid
• Tomrum och tolkning

Att förstå det japanska samhället har inte alltid varit helt enkelt, men att ta avstamp i den tid då nationens självbild över en dag går från att ha varit den främsta av alla, och där den största bragden varit att dö för sin gudomlige kejsare, till att vara en nation som villkorslöst kapitulerar och styrs av ockupationsmakten, har onekligen sina poänger. Det är en tid då saker och ting ställs på sin spets, milt uttryckt. I Ockuperad stad, trilogins andra, fristående, del, är handlingen förlagd till 1948 och här kan man ana ett samhälle som tagit sina första stapplande steg mot normalitet. Även om det japanska undret, där Tokyo kommer att stå värd för de olympiska spelen om mindre än tjugo år, ännu känns mycket avlägset.

Tokyo, som för läsaren mer upplevs som ett levande väsen än en geografisk plats, må vara en materiellt och andligt slagen stad, men den har kraft att sakta men säkert dränka de personer, ockuperade såväl som ockupanter, som sätter sig emot den outtalade ordning som nu råder. Precis som i föregångaren Tokyo år noll tar författaren avstamp i ett verkligt fall. Där var det seriemördaren Yoshio Kordias mord- och våldtäktshärjningar precis efter kapitulationen som användes medan det här är giftmordet på de anställda på Teikokubanken som står i centrum. En person förklädd till doktor utsänd av ockupationsmyndigheterna ger strax innan stängning de sexton bankanställda ett påstått dysenteriserium. Men det är i själva verket ett dödligt gift. När de anställda några minuter senare dör, eller i fyra fall faller in i koma, försvinner han med bankens kassa.

Precis som i det verkliga fallet, där Sadamichi Hirasawa fälldes för mordet men där ingen justitieminister någonsin skrev på ordern för den utdömda avrättningen, på grund av osäkerheterna i fallet, så finns här väldigt många trådar och långt fler frågor än svar. De berättande rösterna är flera: en utredande kriminalinspektör vid Tokyopolisen, en bankkassörska som är ett av de överlevande offren, en amerikansk officer vid ockupationsmyndigheterna med uppdrag att undersöka krigsbrott rörande Japans bakteriologiska krigsföring, en sovjetisk officer med motsvarande uppgift, samt en japansk journalist ivrigt påhejad av sin redaktör att före sina konkurrenter komma upp med uppgifter om fallet. Flera spår pekar mot enhet 731, en enhet i den japanska ockupationsarmén i Kina som experimenterade med bakteriologisk krigsföring, men vars medlemmar istället för att åtalas för krigsbrott fick amnesti av amerikanerna i utbyte mot tillgång till forskningsresultaten. Forskningsresultat vilka erhölls genom experiment på kinesiska civila och på allierade krigsfångar.

Romanen är skriven med den typiska stil som kännetecknar Peaces författarskap. När huvudpersonerna själv talar är det ofta med ett språk där vissa ord eller meningar upprepas och där själva textens utformning nästan tangerar gränsen till lyriken. Andra partier består av brev, rapporter eller nyhetsutklipp. Alla har dock ett gemensamt drag av klaustrofobi, personerna kommer vidare i fallet men bara till en gräns. När de närmar sig saker som inte ska kännas till ligger locket på och istället kvävs de sakta själva.

Att författaren själv bott många år i Japan och är väl förtrogen med landets speciella kultur skapar en autenticitet (ja, som icke-japankännare antar jag i varje fall det) där de förenklade klichébilderna lyser med sin frånvaro. Det är likt andra författare av böcker i denna undergenre till kriminalromanen, jag tänker främst på James Ellroy, stundtals svårt att hänga med i själva kriminalfallet som ligger väldigt långt från ”vem-är-mördaren”-spekulationer á la Agatha Christie. Koncentrationen får snarare fokuseras på att bara försöka följa med.

Sammantaget är det en roman där jag tror att läsarna snabbt uppdelas i de som antingen gillar eller inte alls gillar. Någon väg där emellan finns inte. För att vara en roman som sorteras under deckarfacket så kräver den mycket mer än flertalet av sina hyllkamrater. Men så ger den också väldigt, väldigt mycket mer.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Nära den hårdkokta deckarens yttersta gräns
• Livsglädje och ilska i ett stelnat Japan.
• Växelsång mellan man och stad
• Klaustrofobisk familjemiddag