I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Skräck när den är som läskigast
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting

Det är en ganska liten och tunn volym, bara 120 ganska glest tryckta sidor, och flera av uppslagen upptas av fotografier, men anspråken är höga.

Det är höst och en koreansk kvinna befinner sig i en europeisk huvudstad för att skriva. Hon har en plan; hon ska skriva om vita saker men än så länge har det inte blivit något mer än den ursprungliga listan hon sammanställde på våren.

Lindor
Spädbarnsskjorta
Salt
Snö
Is
Måne
Ris
[…]

Hon skriver om skrivandet, hon skriver om staden, som förstörts och återuppbyggts, hon skriver om det som varit – och om det som kunde ha varit.

Det var en gång ett barn som föddes för tidigt och för långt från stadens sjukhus, en flicka som inte överlevde mer än ett par timmar. Det som skulle vara en lycklig tilldragelse för ett ungt par blev till sorg och tomhet, samtidigt som de blev en familj blev de en familj som sargades.

Det var en gång en flicka som var den andra dottern i den sargade familjen, som växte upp i skuggan av barnet som dött, som fick höra sin mors ”om bara” och tog det till sig. Hur hade det blivit om bara, om bara inte?

I korta betraktelser utifrån de vita orden närmar hon sig och fjärmar sig, kan tiden någonsin vara den rätta att gestalta smärtpunkten som definierat en? Att vara den som kanske finns till för att en annan inte gör det. En systers död ledde till en annan systers liv.

Men det som borde brännas känns kallt och stannar på ytan för mig. Det är vackra formuleringar men jag blir inte berörd. Det finns något pretentiöst och överlastat i det sparsmakade och texterna utifrån de i förväg bestämda rubrikerna påminner mig ganska mycket om associativa skrivövningar.

En del konstigheter får mig till och med vanvördigt att tänka ”upp flyga orden, tanken stilla står”. För mig förstärker också fotografierna från Han Kangs performance Thread känslan av att det rör sig om något konstruerat och regisserat, en uppvisning.

Senare läser jag en text av en kvinna som mött sig själv och sitt öde i just Den vita boken, hur hennes liv speglats och hur saker och ting fallit på plats när hon läst den. Det här är en bok för henne, inte för mig.

Similar Posts:

• Snö ska falla över snö som fallit
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Icke-våldet som provocerar
• Vems tystnad räknas?
• Ett stycke koncentrerat liv

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Jag leker för mig själv.

Det börjar redan innan det börjar. Den första raden i Baek Heenas Magiska godiskulor är utslängd på bokens titelsida. Där svävar den ensam mot en bakgrund av grå skolgårdsbetong och några glaskulor i en ritad trekant. Enstaka, suddiga höstlöv och kvistar ligger spridda runtomkring. Historien har sipprat ut ur sig själv och den ensamma raden träffar mig genast.

Sedan Baek Heena fick Almapriset i våras och den finfina, fantasirika Molnbullar gavs ut, har det funnits ett sug hos den läsande publiken efter fler översatta titlar från den sydkoreanska författaren. Nu kommer Magiska godiskulor och En fe på badhuset – två historier som båda präglas av Baek Heenas allt igenom levande bildberättande. Här smälter vardag och fantasi in i varandra så mycket att det känns som att soffan, träden…ja, själva världen börjar prata med mig när jag bläddrar i boken.

Det är också just vad som sker i berättelsen. Bokens berättarjag Dongdong tycker om att leka själv med sina kulor på skolgården. En dag besöker han en leksaksaffär och hittar de magiska godiskulorna. Ingen kula är lik den andra, och varje gång Dongdong stoppar en av dem i munnen händer olika saker. Den gamla soffan börjar klaga, hunden Goosl kan plötsligt förklara varför hen alltid springer iväg och pappas stränga tjat förvandlas till något mer kärleksfullt. Men det är inte bara det nu existerande som får ny röst. När Dongdong blåser iväg en tuggummikula som exploderar börjar hans döda mormor prata ur den trasiga kulan.

Som ni förstår är det en berättelse med poetiska dimensioner. Baek Heenas bilder är laddade med uttryck i varje detalj, varje ansiktsuttryck. Människorna i Heenas böcker är små figurer i lera, medan möbler och rum ofta är miniatyrvärldar som har byggts upp för iscensätta det som ska berättas. Resultatet är skrovligt vackra karaktärer som tränger upp ut boksidorna och blir alldeles levande. Allt medan eftermiddagsljuset faller som ett mjukt dis i kulissen.

Kanske låter det sagolikt, men berättandet vi möter i Magiska godiskulor är långt ifrån tillrättalagt. Tvärtom öppnar de oskarpa bakrundsscenerna tillsammans med de karga textraderna upp för ett suggestivt läsande som många gånger lägger sig nära vardagslivet. Texten tar oväntade typografiska vändningar – integreras ibland i bakgrunden, rör sig på olika ställen på pappret eller breder ut sig över sidorna i långa flöden. ”Ska vi leka?” frågar Dongdong på sista sidan och blickar rakt mot läsaren. Frågan rör sig långsamt ut ur boken.

Som all bra litteratur rymmer Baek Heenas böcker också lika mycket stråk av smärta som av kärlek. Extra känslig och vacker är scenen där Dongdong smyger upp bakom pappan och besvarar hans ”jag älskar dig” med ett försiktigt ”Jag med…” Som om de först nu, med hjälp av kulorna, kan säga det de egentligen vill säga till varandra.

Det är inte alls är förvånande att just Baek Heena fick Almapriset. För precis som Astrid Lindgren skriver Heena om de ensamma barnen. Det är barn som använder fantasin inte bara för att stå ut, utan också för att förstå något om sig själva och sin omgivning. Med magiska godiskulor pratar världen ett klarare språk.

Similar Posts:

• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Ur en annan vinkel
• Rosa drömmar och skogshimlar
• En sommarsaga att spara
• Att ”ställa till det för sig”

Inte undra på då att man blir nyfiken på barnboksförfattarinnan JiHyeon Lee från samma land. Det är en ordlös bok som vänder sig till alla från tre år och uppåt, och får mig att i förstone att tänka på den svenska barnboksklassikern Knacka på av Anna-Clara Tidholm. Lees bok heter nämligen Dörren och redan på första uppslaget lämnar en röd en fågel en nyckel som en ivrig svartvit tecknad barnarm försöker få tag på.

Det är vacker bok, mer finstämt tecknad än de böcker Tidholm illustrerat, och jag gillar tilltaget att Lee skapat en textlös bok. Det nästan viskar fram att ”här har du en bok som du kan skapa ett samtal om, tillsammans med ditt barn”. Det går liksom att hitta på nya handlingar och nya ingångar varje gång för den barnvakt eller vårdnadshavare som är lite fantasibegåvad, och grabbar tag i denna bok, när det är dags för den lille att sova.

Även om Jockum Nordströms tecknarstil också är helt olik stilen i denna, får Dörren också mig att associera till den samling fabler av Lev Tolstoj han skapade en illustrerad värld till i en bok, häromåret.
Vackert, poetiskt och eftertänksamt.

Den lilla röda fågeln (eller om det är en mygga) visar hur som helst vägen till en mystisk dörr till den svartvitt ritade pojken (eller är det är en mörkhårigt kortklippt flicka). Passar den nyss upphittade nyckeln till hänglåset där tro?

Ja och när pojken (eller vilket oväsentligt kön än hen har) väl kommit in bakom dörren växer illustrationerna och blir till färg. Det är också en helt annorlunda värld han möter därinne, som är befolkad av röda figurer som liknar en blandning av kräftor och fåglar. Av en finklädd flicka i den värld blir han inbjuden till en picknickfilt framför ett träd.

Det sällskapet ger sig upp på trädets grenar och hittar sen ännu fler dörrar att hitta möjligheter bakom.
En livgivande liten bok, som måhända talar om för dig att ta dig förbi nästa hörn fast du egentligen inte vill – för du har ingen aning vad som faktiskt döljer sig där.

En ny insikt kanske, som kan sträcka sig hur långt som helst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• En skakande saga om krig och vänskap

Mobbade koreaner är en metafor som fungerat länge, och som förstås inte känns mindre aktuell nu när Nordkorea står i centrum för världspolitiken i Trumps tidsålder. Men även om många européers kunskap om Korea kanske i första hand är uppbyggt runt M*A*S*H-repriser, Samsungtelefoner och bläckfiskscenen i Oldboy så utgår Yi, inte olikt kollegor som Hwang Sok-yong och Han Kang från en period i Sydkoreas historia som vi gärna tänkte bort här, militärdiktaturen som rådde fram till mitten av 80-talet, och nostalgin efter den än i dagens företagsstyrda Sydkorea. Hur en stark ledare som får sin befolkning att göra jobbet åt honom, skapar en paranoia omkring sig där alla som skulle vinna på att slippa diktatorn ändå hjälper till att slå ner alla försök till uppror. Fascismen utses i demokratisk ordning.

Det som rättmätigt tillhör er togs ifrån er, och ni blev inte ens arga! Ni kände inte den minsta skam över att underkasta er en orättfärdig makt. Och ni ska vara de mest begåvade eleverna i klassen! Jag ryser vid tanken på vilken värld ni kommer att skapa när ni blir stora.

Och jo, det känns lite trist att koppla en berättelse om skolpojkar så tydligt till verkliga politiska situationer, men metaforen blir, oavsett vilken Stark Man man tilllämpar den på (för de är ju så hopplöst förutsägbara varje gång de dyker upp) ofta rätt genomskinlig i Vår förvridne hjälte. Det gör den inte till en dålig roman, men på drygt 100 sidor finns här mycket som hade kunnat byggas ut. I stället fokuserar den på en Orwellsk analys av hur förtryck skapar förtryck, hur det går i arv från generation till generation. Och i bilden av en pubertal mobbare som påstår sig vara allas bäste kompis och får sina offer att vända sig mot varandra ser jag i den här 30 år gamla romanen bara ett alltför deprimerande porträtt av nutiden. Ska vi inte få gå ur den här skolan nån gång?

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Vems tystnad räknas?
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Icke-våldet som provocerar
• Vitt och kallt

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Snö ska falla över snö som fallit
• Ett indonesiskt ödesdrama
• Vitt och kallt
• Hur små är de Stora ledarna?

Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv.
Till din syster.
Men var finns hon?
Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.
Till dem som dödade dig, då.
Men var är de?

I Levande och döda tacklar Kang ett ämne som ska göra ont: Kwangju-upproret i Sydkorea 1980, som efter att regeringen slog ner det slutade med hundratals (kanske tusentals, ingen vet säkert) döda. Och hon börjar med lik. Ruttnande lik som ligger i högar i skolans gymnastiksal innanför avspärrningarna, bevakade av tonåringar som svär döden före vanära fast de knappt ens vet vad de slåss för. De virar, paradoxalt nog, koreanska flaggor runt kropparna innan familjerna kommer och hämtar dem (de som har identifierats, i alla fall) medan de väntar på att regeringssoldaterna ska komma och slå ner det som återstår av upproret. Den första vi möter är Dong-ho, 15, fortfarande i högstadiet, som letar efter sin vän som blev nedskjuten på öppen gata. Snart är han själv död också, och han kommer att spöka i berättelsen hela vägen medan Kang spolar fram bandet och följer ett antal personer från dödsskräckens ögonblick och genom diktatur, censur, tortyr, fängelse, demokrati, minne, berättar hur de lever (eller inte) och hur de försöker hantera detta, i allt längre hopp tills hon når nutiden.

Samvetet.
Samvetet, det mest skrämmande i hela världen.

Jag skrev nästan att det här är en roman om PTSD på nationell nivå, men det kan ju inte stämma, för man kan inte vara post ett trauma som länge officiellt inte hände, som i många år tystades ned och sopats under mattan. Efter demokratiseringen blev till slut några ansvariga straffade; så, nu är allt förlåtet, nu vänder vi blad och går vidare. Men ärren och varbölderna som växt under huden i tystnaden försvinner inte. Då och då slår de upp i form av våld, i nuet eller i minnet, fysiskt eller psykologiskt, men alltid oåterkalleligt och omöjligt att resonera med. Medvetenheten att mitt i det mest civiliserade samhälle kan den artiga tystnaden plötsligt döda när någon bestämmer sig för att visa dig din plats, och du har inget annat än din egen tystnad att rädda dig med. Det är en väldigt våldsam roman, men både Kang och hennes översättare har (även om den svenska utgåvan lite fegt tar vägen via engelskan) så perfekt kontroll över berättelsen att den aldrig känns sensationalistisk eller sentimental. Hon följer många olika människor och situationer genom åren men återkommer hela tiden till det där ”du”:et – Dong-ho, barnet som bara ville veta vad som hänt, och för varje gång han skymtar i ögonvrån snurrar historien lite snabbare runt sig själv trots att allt borde ha börjat sjunka bort i glömska.

Och det är ändå inte det som verkligen gör ont med boken.

Är det sant att människan är en i grunden grym varelse? Är grymheten det enda vi har gemensamt som art? Är det människovärde vi klamrar oss fast vid inget annat än självbedrägeri, ett sätt att förtränga denna enkla sanning: att var och en av oss kan reduceras till en insekt, en rasande best, ett stycke kött? Att bli förnedrad, skadad, slaktad – är det människans lott, ett öde som i historiens ljus visat sig oundvikligt?

Hon kommer hela tiden tillbaka till den andra sidan. Människorna som vägrade gå hem, hur aningslösa de än må varit. De överlevande som bevarar minnen av sina närmaste i decennier. Grannarna som artigt stod i kö för at ge blod fast soldaterna marscherade emot dem. De som fann sätt att tala även när det var totalförbjudet – herregud, kapitlet om pjäsen där inget får sägas… Genom hela romanen balanserar hon de där stinkande kropparna fulla med kulhål mot frågan om exakt vad en själ är, vilken del av oss som är människan. Inte nödvändigtvis i religiös betydelse, men bara något sätt att förklara alla de där banden mellan levande och döda, godhet och nåd, kärlek och vänskap – och hur de kan rymmas tillsammans med skuld, stolthet, hat, oförmåga att förlåta. Där andra författare skulle gjort något tröstande av detta slutar hon aldrig vrida spegeln tillbaka mot de mörkare hörnen. Ingen sa att livet blir enklare av att ha en själ, vad det nu må vara. Det är den biten som fortfarande gör ont långt efter att fingernaglarna de drog ut i fängelset har växt tillbaka igen, långt efter att man hittat sätt att förklara att man såg åt andra hållet. Våldet och tystnaden helgar ingenting, det har ingen slutakt där våra erfarenheter gör oss till goda människor. Vad det nu är.

Vilka är vi? Är vi de som kommer ihåg? Uppenbarligen. Men kan vi också välja att veta varför vi kommer ihåg, vad poängen med våra handlingar var? Det hemska i samvetet, det där som tros hålla oss i schack, är att det kan vara så svårt att leva med att det tvingar dig att bli någon annan.

Tillåtelse? Ja, ni har min tillåtelse, men bara om ni gör det på rätt sätt. Jag vill att ni ska skriva er bok så att ingen någonsin ska kunna skända min brors minne igen.

Den här boken hade sönder mig.

Similar Posts:

• Hur små är de Stora ledarna?
• Vitt och kallt
• Snö ska falla över snö som fallit
• Icke-våldet som provocerar
• Smaken av chili

Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I det sammas helvete, som dagens samhälle alltmer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet. Denna förutsätter den andres asymmetri och exterioritet.

Han menar att det narcissistiska samhället av idag berövar den andre på sin annanhet för att istället bli till en spegel som skall bekräfta subjektet. Den negativitet som det innebär att vara en annan ges inget utrymme. Han refererar till Eva Illouz sociologiska studier om kärlek som landar i att valet av kärlekspartner kan härledas till historiska och sociologiska effekter. Det är ett intressant resonemang, och jag kan tycka att han sätter tummen i ett av samhällets öppna sår. Utbudet av porr, sex och partners har ökat dramatiskt i och med nya tekniska möjligheter, samtidigt som nätets enorma distanslöshet och oändliga valmöjligheter försätter människan i en ovan situation. Det kan bli svårt att förhålla sig till detta smörgåsbord, och sökandet efter kärlek och intimitet kan präglas av rastlöshet och ångest över att ha valt fel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: när har det någonsin varit bättre?

Boken är ganska tunn och jag har läst den flera gånger. Främst för att se om det jag saknar i hans resonemang kanske finns där ändå någonstans. Lite inbäddat. Men jag kan inte hitta det.

För det första blir jag besviken på att även en författare av denna akademiska dignitet slarvar med begreppet det nyliberala samhället. Jag tycker att det är lite slött av Han att inte lägga något krut på att etablera samförstånd med läsaren och förvissa sig om att denne delar hans utgångspunkt. Det är väldigt mycket ledarsideretorik över hans sätt att hänvisa allt som är fel i samhället till en diffus nyliberalism.

Sedan tycker jag att det blir ofrivilligt roligt när Han citerar Heidegger när denne beskriver hur Eros vingslag rör vid honom varje gång han tar ett väsentligt steg i sitt tänkande. Det blir roligt därför att Heideggers idéer om samhället i mitt tycke är snäppet mer oattraktiva än någonsin det nyliberala samhället. Nazismen och det där.

För det andra så tycker jag att han använder sig av ett jämförande förhållande där det inte finns någon reell jämförelsepunkt. Eros funktion i det nyliberala samhället har eroderats sedan när? Vilken epok är det han jämför med? Sextiotalet? 1700-talet? Antikens Grekland? Tiden innan kvinnans frigörelse i västvärlden? Förutom referenserna till Illouz och den italienska filosofen Giorgio Agamben så refererar han till litterära och konstnärliga gestaltningar av passion, tänkande och erotik. Är Hans referenspunkt en konstnärligt gestaltad sådan? Det verkar nästan så. Och han glömmer att nämna att de gamla grekerna hade slavar och kvinnor som gjorde allt jobb så att dessa fantastiska manliga tänkare gavs möjligheten att gå omkring och tänka hela dagarna. På viket sätt var det bättre för kvinnorna och slavarna?

Och detta stör mig. Där Han idealiserar eros som en livgivande kraft ser jag ett idealiserande av myter om passion kopplat till galenskap. Och främst till myten om den galna kvinnan som ständigt upprätthålls som något vackert och erotiskt. När Han pratar om att det är det nyliberala samhället som har dödat eros ser jag det från mitt eget perspektiv och är väldigt glad att kvinnor i detta samhälle faktiskt ofta kan ta beslutet att lämna ett dysfunktionellt förhållande och leva sitt eget liv. Samhället må vara nyliberalt, men denna möjlighet har inte fullt ut erbjudits kvinnor historiskt. Han pratar om kärlekens feminisering som att det vore något tråkigt och dåligt. Det tar bort eros ur situationen. Själv tycker jag att denna förskjutning är positiv, och efter att ha läst boken är jag inte alls säker på att jag ens gillar det där eros.

Jag tycker att Han är ute och cyklar på en ganska smal skogsstig i denna bok. Men jag gillade ändå att läsa den. Hans språk är formidabelt, och hans tankar bör reflekteras över. Jag förhåller mig tveksam till hans analys, men jag uppskattar att han skapar de här funderingarna hos mig. Boken är tunn, du har tid att läsa den.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Negativ Nein
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Det var bättre förr

På sista tiden hade hon inte haft någon aptit. Hon hade ingen lust att lägga fler ägg. Hennes hjärta blev alldeles ihåligt varje gång bondens fru tog hennes ägg. Den stolthet hon kände när hon hade värpt ett förbyttes i sorg. Efter ett helt år på det här viset var hon utmattad. Hon kunde inte så mycket som röra vid sina egna ägg, inte ens med yttersta fotspetsen. Och hon hade ingen aning om vad som hände med dem efter att bondens fru hade burit ut dem ur hönshuset i sin korg.

Knopp är en värphöna som aldrig varit utanför hönshuset. Hon har själv hittat på sitt namn eftersom hon ”ville göra något med sitt liv, precis som knopparna på akacian.” Hon ser med längtan ut på gårdsplanen där det koreanska rashönsparet strosar vackert. Knopp längtar efter att också hon få promenera tillsammans med tuppen. Och hon längtar alldeles särskilt efter att få behålla ett ägg och att få ruva det. Eftersom hennes ägg tas ifrån henne slutar hon att värpa.

När hon inte längre fyller någon funktion i produktionen rensas hon ut ur hönshuset och lyckas fly. Hennes lycka är gjord och hon ser framför sig hur hon nu skall få leva tillsammans med djuren som lever fritt på gårdsplanen. Men bland dem är hon alls inte välkommen, det här är en värld där var och en har sin plats och sin funktion. Stukad beger hon sig iväg från gården.

I en vassrugg hittar hon ett övergivet ägg som hon tar till sitt. Äntligen skall hon få göra nytta. Ur ägget kläcks en andunge som hon tar hand om. Stolt uppfostrar hon sin andunge trots hån från gårdens djur.

I början känns allt rätt förutsägbart och jag läser berättelsen som en allegori och funderar över vem hönan är, vem bonden är, vem rastuppen är. När jag har läst ett tag grips jag dock av berättelsen och det blir helt tillräckligt att hönan är en höna som längtar efter att ruva ett ägg. Och så blir det en alldeles förtjusande vacker och gripande liten bok om längtan efter barn och om längtan efter frihet. Men också en berättelse om hur begränsande livet görs av alla pålagda grupptillhörigheter och hur livsavgörande det kan vara att bortse från sådana olikheter.

Similar Posts:

• En sång om längtan till havet
• Vems tystnad räknas?
• Skört och vackert
• Smaken av chili
• Symbolmättad debut