Det var med den utgångspunkten jag började läsa bilderboken Verklighet och märklighet. Inledningstexten lyder:

En gång, innan något fanns,
föddes rymden någonstans.
Innan tankar, innan träden,
innan vänner, hav och världen.

Illustrationen av Lilian Brøgger visar silhuetten av ett träd. Fullmånen skymtar där bakom. På en trädgren stoltserar två små sidofigurer som påminner om Sven Nordqvists humoristiska krumelurer.

Vägen leder bort och tankarna far iväg. Funderingar över livets uppkomst i rimmad form och färgstarka bilder med fyrverkerier över hus och djur. T-Rex fyller en hel sida i form av ett skelett som fäller tårar. Den här möjligheten att tänka på ett djur som inte längre finns gör övergången naturlig till det som jag uppfattar är bokens röda tråd. Existensen som sådan.

Författaren tar ett grepp om existensens frågor och han vågar kliva in i det abstrakta. Här är det inte fokus på att lära sig hantera döden och dess praktiska konsekvenser. Alltså, inga tårar, näsdukar, kistor eller begravningar. Sånt har behandlats i andra bilderböcker för barn.

I den här boken får läsaren vistas i oförklarligheten. Berättandet med sina förgreningar saknar liksom handling. I stället formuleras många tankar som hakar i varandra. Verkligheten är något vi sätter ord på men själva existensen är svårare att benämna. Ännu svårare att begripa är månne det som händer efter att vi levt klart.

Ömsint snuddar författaren vid att tankar som snurrar kan vara svåra. Jag skulle nog undvika att läsa den här boken för barn under kvällsnattningen. Dagtid är en annan sak. Då är det lättare att närma sig frågor som inte kan besvaras.

Och är det inte sant som det skrivs här:

Även vuxna saknar karta
när de spelar supersmarta
Tyst som när ett barn ska sova
önskar de att de kan lova
något säkert, sant och visst.
Men tyvärr det finns en brist:
ingen vet egentligen
Hur det hela slutar, men …

Similar Posts:

• Drömsk rymdsaga
• Sött och äckligt, men varför?
• Oändligt berättande i textlös magi
• Magiskt myller
• Precis som förväntat

Ja, just det! Hur levde man under vikingatiden? Det är just vad bilderboken Vikingar! av Mauri Kunnas handlar om. Bildvärlden som skapats av Kunnas är visserligen en värld som består av hundar, men det råder ingen tvekan om att omständigheterna är hämtade från människornas värld. Kläderna och redskapen som avbildas är i arkeologisk mening helt korrekta, liksom de geografiska namnen på platserna i Norden, Centraleuropa och de brittiska öarna.

Fantasin är det bärande elementet i de sammanlagt åtta historierna, som är lagom långa (eller korta?) för ”bara en till saga” när barnet inte vill att den vuxne ska sluta läsa. Min favoritsaga är ”Arne den lyckosammes saga”. Katt-vikingen Arne är på väg att ansluta sig till kejsarens livgarde i Miklagård och alla familjemedlemmar tar avsked. Alla ger honom något som han kanske kommer att ha nytta av på sin färd. En hjälm, en mantel, ett svärd och så vidare. Lillasyster ger honom en pincett. Innan Arne är framme i Miklagård har alla saker (utom pincetten) blivit använda på ett oväntat sätt, så som svärdet som en svärdslukare råkar svälja. Den dramatiska resan når sin kulmen när Arne träffar kejsaren som lider våldsamma smärtor på grund av en sticka i foten.

Fantasi saknas inte heller i bilderna. Minspel, gester och rörelser har tecknats i en livlig stil. Små, roliga figurer far och flänger på sidorna. Bilderna är i huvudsak kopplade till det som berättas men flera scener leder i väg på sidospår i människornas (förlåt hundarnas) samspel. Den lilla sömngångaren i form av en liten get med blå nattmössa och nattskjorta är en pärla!

Berättelsernas komposition liknar de isländska sagorna i sättet de lyfter fram stordåd, skryt och heta temperament. Men Kunnas har valt att berätta om hjältar som är lite klantiga. Något som förstärks av figurernas namn: Skalden heter Sigvard Kackel (och får alltid sista ordet) och Olav Slug får i slutet av sin saga namnet Olav Oslug. I en annan saga blir Karre Klant jagad av en bisvärm.

I en svensk jämförelse kan Mauri Kunnas jämföras med Sven Nordqvist. De har illustrerat och skrivit bilderböcker i ungefär lika många decennier och deras koncept är likartat – att teckna vardagsrealistiska miljöer med en humoristisk tvist som tilltalar både vuxna och barn.

Bilderboken Vikingar! är främst en bok i underhållningssyfte, men som jag nämnde inledningsvis är miljöns alla detaljer förankrade i vad historiker och arkeologer faktiskt vet. De två sista bokuppslagen består av snygga hänvisningar till källor och fynd som gör det möjligt att ana hur vissa delar av livet levdes under fornnordisk tid. Boken publicerades första gången år 2006 men har kommit ut i ny upplaga för nya läsare som vill förena fantasi med fakta – och en stor dos humor!

Similar Posts:

• Hundliv och Finlands historia
• Vikingar utan röd tråd
• Svårare än lätt
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?
• Onda gastar och smart godhet

Det är lite som Kalle Ankas julafton i teve där Disney samlat klipp ur sina bästa serier tillsammans med en glimt av något nytt. Här har Rabén och Sjögren samlat utdrag ur sina bästa julberättelser och jag kan inte hjälpa att det mest känns som en reklamfolder för deras utgivning. Det blir lite som ett ”best of julen” med idel säkra kort.

Hela tre berättelser är hämtade ur Astrid Lindgrens produktion och antologin inleds med klassikern när Lisabet åker på slädmedarna ut ur stan och lär sig en och annan barnförbjuden visa. En spännande historia som tål att läsas flera gånger, absolut! Och julen blir väl aldrig så julig som hos Madicken. Men vet små barn i dag ens vad en släde är?

Andra kändisar är Mamma Mu och Kråkan av Sven Nordqvist.

Limpistoler och glittermakaroner av Ellen Karlsson utspelar sig i nutid. Julfirandet vänds upp och ner på grund av ett strömavbrott (modernt så det förslår!) men blir minst lika trevligt ändå. Vad jag kan se är det den enda nyskrivna berättelsen i antologin och den piggar upp.

Det som i övrigt är nyskrivet är recepten och pysseltipsen. De känns inte direkt nya, men julen är ju till för traditioner och recept på klassiker som kola och pepparkakor hör förstås till. Till de moderna inslagen finns fudge gjord på de omåttligt populära skumtomtarna.

Hela antologin är rikt illustrerad och bläddervänlig. Och mysig är den ju, trots reklamfolderkänslan.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Julklassiker i nyutgåva
• Den rätta julkänslan
• Uppdaterad julidyll

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Istället tar Sami Said med oss till en värld inspirerad av barndomens Eritrea. Här bor Imani Lillian Mau, en liten flicka vars vardagsliv består en hel del av hunger och törst, av långa och äventyrliga promenader efter vatten och en ständig kamp mot grannens lösgående getter, som äter allt de kommer över.

Låter det brutalt och deppigt? Märkligt nog blir det inte det i Saids och Nordqvists ömsinta händer. Snarare är det drastiskt och humoristiskt, med såväl visuell som språklig känsla för de små detaljerna. Det kan handla om jagberättarens krassa konstateranden och ibland vilda hopp mellan stort och smått. Det handlar om hennes och berättelsens inneboende känsla för rättvisa, och det handlar om ansiktsuttryck och allt det där som pågår strax utanför bildernas centrum.

Med det sagt så är det en tuff värld Imani Lillian Mau lever i. Det är en värld hårt utsatt för klimatet – ”När det inte är torka är det oftast översvämning” – och där inga kranar eller butiker erbjuder någon snabb och lättvunnen lindring mot törsten och hungern.

Inte minst blir de desperata byborna offer för samvetslösa entreprenörer, som mister Osman Zula. När det är torka kränger han ”regnmolnshåvar”, när det är översvämning ”solmagneter”. Och så en dag anklagar han Imani för att ha stulit pengar av honom, men det skulle han ha aktat sig för…

När jag gick i lågstadiet i slutet av 1980-talet skulle man lära sig om barns villkor i världen. Det kan nog ha varit rätt tänkt, tror jag, att barn lätt känner sympati och solidaritet med andra barn, och har lättare att se världen och historien med andra barns ögon. Ändå blev nog alla de där berättelserna om sydamerikanska (?) gatubarn som rotade i sopor och sniffade lim en liten smula svårsmälta.

Kanske är det den typen av erfarenheter som gjort att barnböcker från andra delar av världen är så sällan förekommande? Som gjort att vi helst håller oss till det vardagsnära och det fantastiska?

Det är nog hög tid att komma över den beröringsskräcken nu.

Similar Posts:

• Söt men inte riktigt rätt
• Oändligt berättande i textlös magi
• Bild och rim om existensen
• På spaning i den barndom som flytt
• Magiskt myller

I Hundpromenaden är de där fantastiska bilderna helt renodlade. Här finns ingen text alls, men bild på bild av fantasieggande, myllrande landskap fyllda av mer eller mindre märkliga aktiviteter.

Hundpromenaden, det låter ju realistiskt nog. På första sidan i bilderboken lämnar ett barn ett hus och en äldre dam med en stor vit hund. På den sista kommer barnet och hunden tillbaka igen. Fast det som händer däremellan, det är allt annat än rent realistiskt.

Färden går med tåg, över hav, genom egensinnig natur och fantasieggande bebyggelse. Vi får följa med genom någon sorts djurpark, genom en mörk borg, en museipark där getter drar svartvita bilder av människor i omständiga, gammeldags kläder på skejtboard, genom skogar, undervattensdagis och krocketmatcher. Överallt myllrar det av varelser i alla storlekar, som verkar sysselsätta sig med de mest skilda aktiviteter.

Den är som en oändlig upptäcktsfärd, Hundpromenaden. Jag vill försvinna in i den, eller bygga upp den här världen – kanske på ett bibliotek eller i en bokhandel eller som ett fantastiskt Sven Nordqvist-museum. Jag älskade hans bilder som barn och jag älskar dem minst lika mycket som vuxen. Nu kan jag dessutom roa mig med saker som att hitta referenser till Alice i Underlandet (inte kan de vara en ren slump?). Den här resan kan man göra både tillsammans – ”Nämen, kolla! Har du sett?” – och på egen hand. Den är bara alldeles ljuvlig.

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• På spaning i den barndom som flytt
• Söt men inte riktigt rätt
• Drömsk rymdsaga
• Bild och rim om existensen

2007 kom så Nordqvist ut med Var är min syster? Även det en oerhört detaljrik bok, full av rika illustrationer, med vilka nya sagor skapas för varje gång du öppnar boken. Var är min syster? fick också Augustpriset i barn- och ungdomsklassen samma år som den kom ut. Från början hade Nordqvist en tanke om att göra boken textlös, något som märks när jag nu bläddrar i den några år senare. Texten stör och blir närmast överflödig bredvid alla fantastiska teckningar. Den här är en berättelse där bilderna hade klarat sig fint på egen hand, utan text.

Jag får min känsla bekräftad när jag försöker läsa Var är min syster? för en grupp barn på biblioteket där jag jobbar. Barnen är oerhört fascinerade av boken. De pratar i munnen på varandra och pekar på bilderna, men verkar inte alls intresserade av det jag läser.

Hundpromenaden är en sorts fortsättning på Var är min syster? och jag är glad att detta nya äventyr inte har någon text alls. Här handlar det, precis som i Var är min syster?, om en resa som påbörjas i den alldeles vanliga vanligheten. Ett barn tar med tantens stora hund ut på promenad. Det som från början bara skulle bli en liten kissrunda, förvandlas i samma stund som barnet och hunden kliver ut i världen, till något stort och vindlande, häpnadsväckande och makalöst.

På varje sida får läsaren, eller betraktaren i det här fallet, leta upp hunden och barnet i ett vimmel av figurer och händelser. De hamnar på ett tåg som tar dem genom tunnlar, över broar och iväg till ett annat land, eller varför inte rakt in i sagan. Berättelsen pågår hela tiden i flera olika dimensioner. Medan barnet och hunden förflyttar sig passerar vi till exempel mannen som är ute och går med sin gigantiska igelkott, en glad jättefisk och en sovande giraff. Färden går vidare och de får lyssna till en saxonfonspelande krokodil, se och en gigantisk kaffeservis på ben som serverar av sig självt. Här finns dansande rävar, gigantiska känguruer och piprökande gubbar med käpp som struttar omkring med ett gäng mininmänniskor i en ryggsäck på ryggen. Här är också gigantiska svampar, levande statyer, blåbärsris stora som träd och clowner som spelar krocket tillsammans med nallebjörnar.

Det är med andra ord inte bara en berättelse du får i Hundpromenaden, utan den rymmer en mångfald av historier som alla kan bli medskapare till. För den som är uppmärksam finns också blinkningar till andra barnböcker att upptäcka. Hundpromenaden hör till den sortens bilderbok som det är omöjligt att blir klar med. Den fortsätter att leva i oändlighet, mycket tack vare att den saknar text. I detaljernas magi blir den varje barns och vuxens egen fantasi den viktigaste delen i berättandet.

Similar Posts:

• Magiskt myller
• Precis som förväntat
• I sagans värld måste tiden få stå still – intervju med Sven Nordqvist
• Söt men inte riktigt rätt
• På spaning i den barndom som flytt

Fast kanske var detta en tveksam inledning till en recension av denna bok. För den som väntar sig att få läsa en skräckis i klassisk haunted house-stil, kommer att bli besviken. På andra sidan Fågelsången (som stavas med stort f eftersom huset kallas så. Det poetiska uttrycket förekommer dock även i boken med litet f, så jag hade föreslagit det som lösning) är en stundtals väldigt fin och hjärtlig ungdomsbok, som lyckas med blandningen av vardagligt tonårsgrubbel, krypande läskigheter och en medryckande handling som får mig att läsa i högt tempo. Ändå är jag inte riktigt nöjd.

Språkligt börjar det så bra. Stefan Casta vann Barnens romanpris 2011 för sin Den gröna cirkeln, och när jag läser den mycket dramatiska inledningsscenen, förstår jag verkligen det. Det är ett nära tilltal, med tillräckligt mycket mysterier begravda i undertexten för att fånga mig. En humoristisk touch utan att bli för mycket. Spännande karaktärer som utvecklas efterhand. Sedan tappar det dessvärre.

Jörgen heter Jörgen, inte pappa. Så till en början tror jag inte att han är Elinas biologiska pappa. Det förstår jag först en bra bit in i boken att han är. Då framgår det att det istället var Vanessa som inte var den biologiska föräldern. Detta är bara ett exempel på de förvirringar som jag inte riktigt ser fruktbarheten med. Och som boken tyvärr är full av. Det är oknutna trådar. Det är stundtals alltför tydliga paralleller till andra böcker (har Casta liksom jag läst Sven Nordqvists Rävjakten lite för många gånger?). Men framför allt tappar språket efterhand. Det känns förmätet att säga, men jag upplever inte den här boken som färdig. Ofta undrar jag över gestaltningen, ofta tänker jag att det kunde blivit bättre i de olika partierna. Det kunde ha bränt till mer, jag kunde ha känt mer. Stefan Casta har skrivit många populära barn- och ungdomsböcker, men just den här hade behövt några redigeringsrundor till innan utgivning.

Känslan av undervisning och förmedling av moral är något man får jobba med i ungdomslitteraturen. Det ska helst inte märkas, om det finns där. Jag kan till exempel uppskatta hur Casta vävt in poeten Pär Lagerkvist i handlingen. Samtidigt som det upprepas bara någon gång för mycket, och då genast blir sämre som grepp. Och det är sympatiskt och smart att låta invandrare och tiggare ta viktiga roller i handlingen. Samtidigt får inte författarens ambitioner med detta lysa igenom för mycket, så att genomgoda varelser skapas, istället för människor. En gräns jag tycker Casta är ute och svajar på.

Om jag hade varit 12-15 år? Hade jag då läst på och inte brytt mig så mycket? Uppskattat handlingen, fokuserat på den; som ju stundtals är väldigt medryckande och underhållande. För visst är det kul att Jörgen har en idé om att starta en pizzeria som bara serverar nyttiga pizzor? Pizzor med fisk på, pizzor med de underligaste smakkombinationer. Och visst är Elinas nattliga drömmar isande skräckfilmsaktiga i sin utformning? Med vatten som tränger upp genom golvet, och människor som är döda, men nu får liv och berättar saker, som Elina omöjligt kan veta. Ungdomsböcker klassas ibland som lite sämre än vuxenböcker. Och när jag läser denna håller jag tyvärr med. Men är det för att jag är kritiker som jag gör det? Säkert har På andra sidan Fågelsången många läsare att hitta. Slukare, som själva fyller i de luckor jag irriterat måste stanna vid och peka på. Kort och gott: jag är lite besviken. Men kanske hade inte mitt tolvåriga jag varit det.

Similar Posts:

• Långt ifrån lata maskar
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Mardrömsvarning
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Stor sorg och gränslös glädje

Ett gäng små varelser är de, månulvarna. De är håriga, självklart könlösa, klädda i varsitt klädesplagg och gillar att ha kastruller på huvudet. De tycker om sånt som glittrar och gnistrar, så som mynt, stjärnor och eldflugor. Men allra mest månen. De gillar månen så mycket att de vill nå den. Och vi får följa deras nattliga och fantasifulla kamp med att försöka komma närmare.

Månulvarna drivs av sin längtan, sin uppfinningsrikedom och sitt hopp i försöken att nå månen. Men också av ilska och uppgivenhet, och det är där som de tillslut hittar lösningen på problemet.

De hoppar upp och ner som studsbollar,
men det räcker inte för att komma till månen.
Då klättrar den ena upp på den andra
för att nå så högt upp de bara kan.
Trots att månulvarna sträcker på sig
så når de inte månen.

Språket i Månulvarna är klassiskt sagolikt, det finns en allvetande berättarröst och en högtidlig inramning som skapar mystik. Månulvarnas svaghet för drömmar och vackra ting späder på den. Malin Ahlin lyckas med det som så många författare misslyckas med; att skapa ett universum som är trovärdigt trots att det inte alls är logiskt och jag ifrågasätter ingenting under min läsning. Jag tillåts att bara följa med. Men det är illustrationerna som är bokens främsta styrka.

Eftersom månen lyser som klarast när det är natt och mörkt utspelar sig Månulvarna då. Därför går illustrationerna i nattens färger, det svarta, blåa, gröna och gråa.

I kontrast till det står månen och månulvarnas kläder. En är klädd i förkläde, en annan i balettkjol, och en tredje i sockor. Illustrationerna lämnar utrymme för tolkningar och berättar så mycket mer än det som skrivs ut i texten. Där finns detaljrikedomen som får mig att tänka på Sven Nordqvist, precis som i hans teckningar finns det både konstiga djur och parallella världar att upptäcka. Vem bor egentligen i tulpanknopparna, vems är jättehatten och vem kör minitåget som rusar fram genom skogen. För otåliga små finns det massor att titta på under berättelsens gång.

Jag skulle vilja dra det så långt att jag tror att Malin Ahlin kommer att betyda mycket för svensk barnlitteratur. Jag hoppas att priserna kommer att hagla över henne, för det här är en bok och ett författarskap fullt av möjligheter.

Similar Posts:

• Bild och rim om existensen
• På spaning i den barndom som flytt
• Precis som förväntat
• Söt men inte riktigt rätt
• Oinspirerande skildring av lek

Sven Nordqvist berättar att Pettson och Findus trodde att de blivit bortglömda och att det aldrig skulle komma någon mer bok om dem. Men nu är den här och det är de glada för. Framförallt är de glada för att alla andra är så glada för den nya boken. Pettson och Findus lever ju ensamma ute på landet och är inte vana vid så mycket uppmärksamhet. Sven berättar att av de två är det Findus som trivs bäst med uppståndelsen, Pettson är lite blyg.

Foto: Emma Rennerhorn

Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en till bok om Pettson och Findus. Men så fick idén till den gamla teaterpjäsen Findus flyttar ut bli till bok. Så det egentliga arbetet var redan gjort. Det som är svårast, berättar Sven, är att hitta på nytt. Nu var det bara scenanvisningarna som behövde arbetas om och så illustrationerna, men det var inte alls svårt! Däremot säger Sven att nu får det räcka, några fler böcker om Pettson och Findus blir det inte.

Foto: Emma Rennerhorn

Findus är en katt med många upptåg. Sven berättar att Findus favoritfärg är grön, precis som på byxorna och att hans favoriträtt är pannkakor eller plättar. Trots att Findus har bekantat sig med räven många gånger under böckerna är han fortfarande lika rädd för den. Många gånger är man rädd helt utan anledning, säger Sven. Och vem vet, det kan ju finnas fler rävar än den som Findus har stött på tidigare. Det är också viktigt att tiden får stå still i sagans värld och därför lär sig inte sagofigurer av sina erfarenheter som vi människor gör.

Foto: Emma Rennerhorn

För kattägare som bor i stan vars katter vaknar klockan fyra på morgonen, precis som Findus gör, har Sven inga råd till. Det var längesen han själv hade katt och bor man i stan får man helt enkelt skylla sig själv, annars är det ju bara att låta dem flytta ut.

Similar Posts:

• Precis som förväntat
• Vecka 36 på dagensbok.com – Pettson, Danmark och Främling
• Magiskt myller
• Oändligt berättande i textlös magi
• Vad kostar en älg?