Det övergripande ämnet i denna nya bok är övermod. Besläktat med högmodets överskattande av den egna förmågan, men med skillnaden att övermodet alltid, enligt Lind, har ett självsvåldigt inslag. Något naivt, omoget och trotsigt. Något löjligt, och kanske till och med en ”medveten livslögn”. Lind vill här gestalta personer och företeelser som drivs av eller anklagas för övermod, och ämnena avhandlas i snabba drag: stringhyllan, Orlando i Virginia Woolfs roman, Sonia Delaunay, Edward Hooper, färgerna gult och lila, Homeros, texter ”om saker”, Susan Sontag… med mera, med mera!

Undertiteln ”Utsvävningar och lätta stycken” ger känslan av en lättsam samling texter. Jag kan nästan känna att titeln är orättvis mot sig själv och boken, att den antyder något bagatellartat. Samtidigt är också flera av texterna så korta att de knappt hunnit börja innan de är över och känns därför, tyvärr, lite ytliga. Frustrerande är att de flesta ämnena är intressanta, och jag hade gärna läst hela kapitel och längre utsvävningar om dem. Kanske är det helt enkelt så att Lind borde ha dödat några darlings och ägnat mer tid åt dem hon beslutat sig för att behålla. För det är de lite längre delarna som fungerar bäst, till exempel de om Peggy Guggenheim, kvinnosalongerna och Gustav Klimts Damen i guld. Det finns också något i anslaget till boken som antyder en vilja att gestalta just kvinnors övermod, något som väl inte riktigt infrias. I flera stycken märks i alla fall en vilja att återupprätta en status för de kvinnor som faktiskt verkade inom modernismen; konstnärerna, samlarna och de som träffades i salongerna.

Tillsammans ska de korta texterna utgöra en bild av hur övermod kan gestalta sig, men de ger också ett splittrat intryck. Begreppet övermod, och hur de olika texterna hör ihop med det fortsätter tyvärr att vara något luddigt. Jag blir osäker på vilken typ av bok Lind egentligen har velat skriva. Dessutom känns det som att hon gjort detta förut. Ämnet och de exempel som tas upp är visserligen intressanta, men de har också behandlats mer ingående och i mitt tycke bättre i tidigare böcker.

Mest spännande är därför den självbiografiska delen som dyker upp någonstans i mitten, ”Barndom och övermod”, och här finns frön som hade kunnat bli en längre bok. Porträttet av fadern som tidigare arbetat i Afrika och hyllar det naturnära livet där, samtidigt som han i sin familj inpräntar ett förakt för det västerländska, pengastyrda levnadssättet. Ingela Lind växer således upp fattigt, men med en far som har tydliga åsikter om vad som är ett ”värdigt” liv med ”goda vanor”. Detta stycke blir en ingång till Lind som person, men också till hennes författarskap. Här anas frön till det som nu går att läsa om i hennes böcker; modernismen och primitivismen. Efter texten om barndomen känner jag att jag gärna skulle läsa Ingela Linds självbiografi, och undrar om det också är en sådan hon själv vill skriva? Kanske provar hon sig fram här? Klart är i alla fall att Lind är en fantastisk berättare. Det är också därför denna del glimrar till som personlig och berörande.

Jag lämnar läsningen med intrycket av att Övermod hade behövt mer analys och en övergripande diskussion, att styckena borde ha satts in i ett större sammanhang. Det har ändå varit en skön läsning. Som kulturskribent är Lind en stark stilistiker och otroligt säker i sina formuleringar. Hon har ett skrivande som bygger mer på eftertänksamhet än ett mål att vara slagkraftig. Här gör de korta texterna dock att helheten blir alltför flyktig.

Similar Posts:

• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Renässans för en annorlunda modernism
• Rena Vilda Västern
• Udda kulturhistoria
• Jenny Lind Superstar

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

Varför beskriver jag detta egentligen? Behöver man verkligen veta sådana här detaljer? Det tycks i alla fall Eva Ström mena som i sin senaste bok undersöker bland annat kvinnlig omskärelse men även kroppsliga ingrepp i stort. Här beskrivs allt från obduktioner till förlossningar, omväxlande sakligt och lyriskt. I ena studen handlar det om merozoiter som invaderar de röda blodkropparna, i nästa om ”kälträdets kablar” och ”navelsträngens tvinnade kätting”. Det är emellanåt vackert, emellanåt distanserat. Ström själv tycks ha stenkoll på båda tonfallen vilket säkerligen har med hennes långa erfarenhet som såväl läkare som lyriker att göra. Allra bäst är hon dock när hon låter dessa roller smälta samman. Då kan vackra uttryck som ”livmoderns blå, anoxiska hjärta” eller ”de kontraktila mörkröda musklerna” uppstå. Ur dikten utvinns en slags klinisk skönhet och som läsare sitter man där med gåshud på armarna.

Kniv och flod är alltså en tvåhövdad diktsamling med både brutala och vackra inslag. Här finns både resorna i kroppen och skildringarna av övergreppen, det medicinska och det lyriska men också något tredje som närmast kan beskrivas som ett linneanskt inslag. Mellan de kroppsliga dikterna, eller ska vi kalla dem essädikterna, skildras nämligen naturen runt Sudans floder med en oändlig fascination för det stora i det lilla. Som exempel kan nämnas det långa stycke som ägnas den gracila honmyggan eller bäraren av malariaparasiten, som med ett enda litet stick kan skapa förödelse i människokroppen. ”Vem ser Gud i ryggen när en infesterad Anophelesmygga nästa gång sticker till” frågar Ström retoriskt och vänder sig på så sätt direkt till läromästaren och dennes idé om det sköna.

Låter allt detta rörigt? Ja, förmodligen. För det är knappast enkelt att se en röd tråd i Kniv och flod och inte förrän den tredje genomläsningen får jag något grepp om samlingen. Inte för att essädikterna i sig är svåra eller för att det är oklart vad de vill säga men själva kopplingen mellan könsstympningarna, floderna och sökandet efter skönhet känns emellanåt vag. Men så händer det som sagt något tredje gången jag läser boken. Plötsligt förstår jag att den inte utgör en färdig produkt utan en undersökning (därav benämningen essädikter). Kniv och flod handlar nämligen inte bara om kroppsliga dissektioner utan även om språkliga. Den tycks fråga: vad är baksidan av att skriva vackert? Är priset av att skildra ett rikt flodliv och kroppslig skönhet att man också måste beskriva sjukdomar och övergrepp? Ja, tycks dikten svara, för ingenting kan frikopplas från den politiska verkligheten. På så sätt aktualiserar den Susan Sontags frågeställning om skönhet i själva verket är fascism i sin brist på ofullkomlighet och sitt uteslutande av kroppslig svaghet.

Och plötsligt går det upp för mig varför Ström skildrar den faraoniska stympningen så i detalj. Plötsligt förstår jag att det handlar om diktens logik, om historiens obönhörliga gång och om litteraturens ständiga förändring. Det handlar helt enkelt om en uppoffring från författarens sida, ett ja till verkligheten – men också till dikten. På så sätt är det en mycket stark bok som Ström har skrivit. Den påminner mig om att Theodor Adornos påstående om att det inte går att skriva poesi efter Auschwitz – men att det ändå måste göras, fortfarande äger giltighet.

Similar Posts:

• Att sprida ordförmörkelse eller offra sig
• Att beskriva floden
• Okonstlat om livet
• Söndagsapelsin med Tafdrup
• Dikter som växter, eller som barn

Susan Sontag har tidigare i boken Om fotografi (1977) avhandlat detta faktum, och satt det in i nutidens sammanhang. Man urskiljer här alltså två linjer, fotografiet som ”mysterium” samt dess roll i vår mediala värld. I Att se andras lidande tar hon fasta på den senare frågan, och återvänder med fokus på bilden som informationsbärare från krig och katastrofer. Med avstamp i krigsfotografins historia likväl som nyligen inträffade händelser som 11 september och tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak (den färska artikeln ”Att se andra torteras”), frågar hon sig: Vad är det fotografiet förmedlar? I vilkas intressen tjänar det? Vad har det för inflytande på våra liv?

Att fotografiet är ett mäktigt, det mäktigaste, instrumentet för den som vill vinna globala sympatier förvånar nog ingen. Historiskt sett har sättet att förmedla information gått från muntlig över skriftlig till bildlig teknik. I och med detta har vi också överlåtet alltmer av arbetsinsatsen till tekniken, på gott och ont. Vad som skenbart verkar vara ”sant” (det finns ju på bild!), kan i största grad vara utsatt för organisatorisk eller teknisk manipulation. Det är historien full av bevis på, tänk bara på krigshistoriens mest berömda bild, Robert Capas En republikansk soldats död, vilken ofta anklagats för att vara arrangerad.

En central frågeställning för Sontag har varit huruvida det breda flödet av bilder från oroshärdar dels bekräftar (eller t.o.m. ”gör”) kriget, dels om det har en avtrubbande inverkan på vår empatiska förmåga. Detta hävdas i bl.a. Om fotografi mot bakgrund av det då nyss avslutade Vietnamkriget; historiens första TV-krig blev chockerande och verkligt just genom mediet TV vilket tillslut också gjorde dess konsumenter avtrubbade. Självpolemiskt vänder sig Sontag mot dessa antaganden, i alla fall det senare, vilket hon betraktar som ett perverst påstående. Om kriget är underhållning, om dess aktörer är skådespelare, om scenen är en fiktion, då är det en liten privilegierad klicks försök att avskaffa lidandet och verkligheten för miljontals människor.

Den avslutande essän ”Att se andra torteras” kan läsas som en fallstudie i dessa fotografiets möjligheter och begränsningar. Vi har här att göra med det flerbottnat ”förbjudna”; sado-masochistisk tortyr utförd av ”hederliga” amerikanska soldater på irakiska ”offer”. Det unika med dessa bilder är att de verkar förmedla en indirekt bild av verkligheten. De är inte tagna av media eller någon armé i syfte att utgöra något slags propaganda. De var istället menade som souvenirer och troféer för (demoraliserade) soldater i ett (orättfärdigt) krig. Bush gjorde sedan allt för att bortförklara dem som stridande mot ”Amerikas sanna natur och hjärta” och Rumsfeld sa att dem spridits ”helt mot lagen, till medierna, till vår överraskning.”

Susan Sontag är här en pessimist och amerikakritiker ut i fingerspetsarna, och hon använder fotografiet som analysverktyg i sina utfall mot Amerika (läs Bush-adminstrationen). Hon vill visa att när dess sprängverkan når en viss gräns, går det att diagnostisera hela samhällen utifrån det fotografiska kortet. Med den digitala tekniken förs det närmre varje enskild händelse och allt längre bort från maktens kontroll eller dess vilja att kännas vid dom. Men de finns, som Sontag avslutar, för evigt kvar, oavsett.

Likaså bär varje turist med sig en digital- eller videokamera, redo att registrera det oväntade, något som i dessa dagar blivit alltmer uppenbart. Flodvågorna i Asien är inte sannare eller verkligare bara för att de fångats på bild och spridits blixtsnabbt över hela jorden. Vi tittare kan inte förstå, de som filmat kan inte förmedla, men kanske kan bilden hjälpa oss att sträcka ut en hjälpande hand. I bästa fall.

Similar Posts:

• Författare mot aids
• Etnologer har roligare
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Sanningen om sanningen
• Propaganda-klassiker i nyutgåva

I novellsamlingen medverkar sammanlagt 21 författare, bland andra Margaret Atwood, Salman Rushdie, Gabriel García Márquez, Susan Sontag, Woody Allen, Arthur Miller och Günter Grass. Boken ges ut i tio länder och på nio språk, dock inte i Sverige.

Similar Posts:

• En stor liten roman
• Jubileumspocketens år
• Välkommen till Gammeltida
• Nobelpristagare i SS
• 100 år av likgiltighet

McCullin startade sin fotografiska bana hemmavid, ett hemmavid som då i början av 60-talet låg i centrala London. Han tog bilder på ungdomsgården, porträtt på sina kompisar. En bild på ungdomsgänget The Guvnors blev uppmärksammad på tidningen Observers redaktion. Inom kort var han genom deras försorg med vid fronten vid alla stora konflikter världen över.

Jag tycker bäst om hans tidiga engelska bilder. Där finns en närhet och medkänsla som delvis försvinner i hans krigsbilder. Jag kan förstå avsikten; att avslöja krigets dårskap. Men jag står inte riktigt ut med myten om den gode soldaten, även om den kanske är sann. Men en del bilder andas en stämmning av grabbighet och heroism som jag har väldigt svårt för. Men dessa bilder är ändå få jämfört med de som skildrar krigets offer, civilbefolkningen.

McCullin må vara mest känd för sina bilder av krig och konflikter, men han har även gjort stora arbeten omkring till exempel ursprungs befolkningar i tredje världen. I dessa bilder arbetar han som de tidigaste fotograferna som åkte ut i världen och med etnografiskt nit skildrade exotiska sedvänjor.

Alla hans bilder oavsett om de skildrar krigets kaos eller engelsk fattigdom har alltid samma grundton; en sort respekt för den enskilda människan och ett stort allvar inför det som sker framför hans kamera. I hans fotografi finns den sortens formkänsla som gör hans bilder till stor konst, samtidigt som den dokumentära äktheten gör att en del av bilderna är lika aktuella i dag som då de togs. Konflikten i mellanöstern pågår fortfarande och fattigdomen i ett av världens allra rikaste länder, England, är lika stor i dag som på 70-talet.

Similar Posts:

• Kriget som pojkboksäventyr
• Sverige – en grå novemberdag?
• Människospår i storslagna landskap
• Är skönhet fascism?
• I sin egen tjänst