Under läsningen irriteras jag ibland av Susans misstro mot pappans könskorrigering. Hon är inte ”redo att släppa honom till en ny identitet”, eftersom hon ännu inte förstått sig på den ”gamla”. Hon frågar sig om pappan tror att könskorrigeringen är ”en snabbfix på ett liv av dåliga beslut och ömsesidiga beskyllningar?” Visserligen är detta en naken och ärlig beskrivning av hennes egna känslor kring relationen till sin förälder, men det leder också till en del förlöjliganden av ”pappa i klänning” och de erotiska noveller om att feminiseras Stefanié läser och själv försöker skriva. Det är som att Susan hela tiden försöker avslöja sin pappa, att han inte alls har förändrats och ”att han fortfarande [finns] kvar, lurande under klänningen”

Som metafor använder Faludi pappans yrke: fotograf med specialinriktning på retuschering. Hans ”identitetsbyten” blir på så sätt en bild av att det hela tiden går att retuschera och förändra verkligheten. Detta i kontrast till Susan Faludis författarskap där hon hela tiden arbetat för att visa upp människans beteende och kultur, dessutom med ett fokus på just könsstereotyper.

Susan vill gå på djupet och tycker att Stefánie håller sig på ytan, mest fokuserad på att utforska det ”kvinnliga” i form av utseende och kläder. Att prata om det förgångna intresserar inte Stefánie, hon blickar endast framåt och duckar för frågor om barndomen och familjelivet. Detta tvärtemot Susan vars drivkraft med projektet är att just undersöka det förflutna och hennes uppväxt med en kontrollerande och känslomässigt distanserad pappa. Hon vill hitta ett ursprung, och väver därför in Ungerns och Amerikas historia i boken. Det är stora gester och grepp men visar också på vilken betydelse just platsen har för Susan. Här vill hon hitta något som förklarar pappan. För henne är det viktigt att få komma till Stefánies födelseplats, dit hon anser att pappan paradoxalt nog återvände ”bara för att genomgå en oåterkallelig operation som gick emot ett grundläggande faktum av denna födelse”. För Susan verkar svaret finnas i det biologiska, i rötterna, medan Stefánie hela tiden är i rörelse.

Far och dotter har helt enkelt svårt att mötas, och på var sin sida står de lika envisa. I detta får boken en nerv som håller mig kvar. Ett trevande och sökande för att förstå en annan person. En pappa som Susan, vilket flera beskrivningar visar, på goda grunder inte vet om hon kan lita på. På så sätt passar Mörkrummet in bland Faludis tidigare böcker, som en utforskning av vad som konstituerar och formar människors identiteter, hur dessa kan mötas och hur de hela tiden tvingas in i något som samhället kan accepteras.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Manlighetens kris
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Mumintrollen och välfärdssamhällets vantrivsel

Men min vän tyckte att det största problemet var att över huvud taget få syn på snedheterna. Hans utmaning ligger främst i att han ”måste reflektera över saker han aldrig gjort förut”. Och kanske är det så, att den initiala insikten om orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor är mycket mer lättvunnen om du är kvinna. Det är helt enkelt lättare att känna en orättvisa drabba dig, som ett slag i magen, än att se när du drar nytta av att den drabbar någon annan. Kanske är det också svårt att känna motivation för ett så energikrävande och bökigt projekt när det främst är du som man som måste lämna ifrån dig dina privilegier.

Marcus Priftis förklarar i Det otäcka könet vad män i själva verket förlorar på att leva under de rådande maskulinitetsidealen, t.ex. hur typiskt manliga män är överrepresenterade så väl på samhällets absoluta botten som i dess styrelserum, eller hur ensamma många äldre män blir efter en skilsmässa då de till skillnad från sin exfru inte har några nära relationer utanför familjen. Det författaren gör är alltså att förklara och visa hur normerna för manlighet påverkar verkliga män.

Det här är en bok om mansidealen, om hur männen lever under dem och vilka konsekvenser det får. Det är en bok om normer, värderingar och motsättningar, om framgång, oberoende och den allt överskuggande rädslan för att uppfattas som bög. En bok om självdisciplin och sviktande stånd, om manliga relationer och relativ manlighet. En bok som drar ner byxorna på klyschor om oföränderlig biologi och hormonstörande feminism – och en bok om hur jakten på att vara man får män att förstöra livet för både sig själva och hela sin omgivning.

Priftis vill ha förändring, han vill uppgradera vårt mansideal. Det här är dock inte en bok som berättar hur detta ska gå till, eller vartåt vi måste gå. Det är en bok som förklarar och synliggör manlighetsnormer i samhället, som slår hål på myter och beskriver forskning. Även om Priftis diskuterar med hjälp av teoretiker som Connell, Faludi, Hirdman och Kimmel så gör han det luftigt och lätt, och lyckas gång på gång förklara grunderna i ett avancerat resonemang liksom bara i förbifarten. Det ska till en särskild formuleringsförmåga för att lyckas med det, och det har Priftis.

Förutom att han förmår ta ett helhetsgrepp på maskuliniteten gör han det lättförståeligt, och dessutom väldigt roligt. Som när han beskriver hur mäns kroppar objektifieras i reklam och media, men hur deras ansiktsuttryck på dessa bilder inte är ett passivt ”Ta mig nu” som då kvinnokroppar objektifieras, utan ett manligt ”Nu måste jag verkligen skita”. Eller hur han i förbifarten beskriver att man kan tycka att ens chef är en ”stjärtmössa”, men ändå göra som vederbörande säger. Jag skrattar till med jämna mellanrum, och däremellan småler jag åt hans roliga och oväntade beskrivningar.

Det är smart, det är välskrivet och det är grundligt gjort. Och eftersom jag tänker att Det otäcka könet kan hjälpa till att få syn på de där sakerna man inte reflekterat över tidigare, så ämnar jag definitivt sätta den i händerna på flertalet män(niskor) i min närhet.

Similar Posts:

• Kriget mot pojkarna
• Överskattad undergång
• Dikter för ”riktiga” män
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Girls rule the school

Inte minst globalt sett lever kvinnor naturligtvis fortfarande i underläge. Det går framåt, inte på alla fronter och inte överallt, men ändå. Vad det i sin tur skulle ha att göra med ”mannens undergång” är förstås oklart och idiotiskt – varför ska vi hålla på och odla den här bilden av ”könskrig”? – vilket förmodligen är skälet till att Hanna Rosin både inleder och avslutar sin bok med att be om ursäkt just för titeln. Till sin son och sin man.

Från Rosins snävt amerikanska synvinkel – visst, hon gör en snabb och ytlig utflykt till Sydkorea också – kan man väl säga att hennes iakttagelser har en viss bäring. Kvinnor tjänar bättre än kanske någonsin. När det gäller utbildning och betyg har de för länge sedan gått om män. De börjar också närma sig vad gäller traditionellt manliga områden som våldsbrottslighet, missbruk eller att knulla runt. Hurra för kvinnorna. Eller åtminstone, hurra för jämställdheten. Eller?

Extremt förenklat skulle man ju kunna hävda att feminismen (om man ens ska prata om den i bestämd singularform) har två, delvis helt skilda målbilder: om makten fördelas jämnare mellan män och kvinnor så blir världen bättre, eller: om makten fördelas jämnare mellan män och kvinnor så blir världen mer rättvis. Är det samma sak? Ja och nej. Antingen står kvinnor för något radikalt annorlunda, någon sorts mjukare, ”kvinnligare” värden som kan göra världen till en trevligare plats, eller också är män och kvinnor i grunden lika och det är bara inte rättvist att de inte får bestämma lika mycket. Och med ”i grunden lika” menar man förstås normalt på individnivå olika, så alla borde få samma chans att utveckla sin personliga potential.

Var står då Rosin själv? Det är faktiskt märkligt oklart. Ibland verkar hon hävda att kvinnor nog har en medfödd, eller åtminstone inlärd förmåga till simultankapacitet, social lyhördhet och framför allt anpassning, som män kanske inte riktigt har. Till slut tror jag att hon landar i att män också kan anpassa sig, men att de hamnat på efterkälken.

Detta baserar hon på en mängd möten och iakttagelser bland bekanta och främmande. Hon refererar olika studier och debattböcker, men framför allt reser hon runt och träffar människor: studenter, småbarnsföräldrar, karriärkvinnor och arbetslösa hemmamän. Urtypen är just ett par där hon utbildat sig, gjort karriär och tjänar pengarna i familjen, medan han går runt och suktar efter sitt okvalificerade industrijobb på ortens sedan länge nedlagda fabrik.

Det är förstås en realitet för många människor i framför allt västvärlden, där globalisering och ekonomisk kris slagit hårt inte minst mot de manligt kodade industriarbetena. Det förändrar säkerligen människors självbilder och maktrelationer. Susan Faludi, vars metoder inte skiljer sig så vansinnigt från Rosins, men vars resultat ger ett betydligt mer välunderbyggt och seriöst intryck, har ju till exempel skrivit mycket om det.

Rosin förmår sällan riktigt greppa de där stora samhällsförändringarna på det sättet. Det blir för mycket veckotidningar och enskilda personporträtt, för lite ”hårda fakta”. Episodisk evidens är hennes mellannamn, skulle man kunna säga. När hon diskuterar kvinnors förändrade sexuella beteende baserar hon det i stor utsträckning på ”hook up”-kulturen bland studenter på ett par handelshögskolor, till exempel.

Dessutom går hon i en del riktigt klassiska fällor, som att hon alltid, när någon kvinna hon intervjuar säger sig klara sig bra utan man, verkar känna sig tvungen att påpeka att denna faktiskt ser bra ut. Så att läsaren liksom ska fatta att hon inte är en sådan där som kallar sig feminist bara för att hon är för ful för att landa sig en karl. Antar jag.

Det finns definitivt saker man gärna diskuterar vidare ur Mannens undergång. Men när det gäller genusfrågor har vi så många betydligt skarpare svenska författare att jag ärligt talat inte ser någon större vits med att importera amerikanska debattböcker om de inte håller högre klass än så här.

Similar Posts:

• Girls rule the school
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Kvinnors längtan
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Manlighetens kris

Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 blev debattutrymmet i amerikanska medier märkligt enstämmigt – och enkönat, konstaterar Faludi. De feministiska debattörer som ens försiktigt manade till eftertanke och nyansering blev utskällda på ett fullkomligt bisarrt och oproportionerligt sätt. Istället proklamerades allt ifrån ett mjukare, ”kvinnligare” mode och (i själva verket obefintliga) trender att amerikanska kvinnor nu hoppade av karriärerna och ville föda barn och bygga bo istället, till att det väl äntligen skulle vara färdiglarvat med ”feminiseringen” av militär- och räddningstjänst.

Kvinnor som slagits för att ta sig in i mansdominerade yrken som vid New Yorks brandkår, de som ofta rent livsfarligt motarbetats och trakasserats av manliga kollegor och som gjorde hjälteinsatser bland annat vid WTC den 11 september, fanns sig återigen fullkomligt ignorerade av media och makthavare. Istället illustrerades räddningsarbetet oftare av en bild på en manlig brandsoldat med en skör ung kvinna i famnen – en bild som inte ens var tagen vid attentatsplatsen, utan vid ett helt annat tillfälle.

Bild för bild, citat för citat och siffra för siffra plockar Faludi ned myterna kring USA efter den 11 september. Hon visar hur allt som inte passade in i bilden av den starke, tålige machomannen och hans jungfru i nöd plockades bort eller rättades till – allt för att passa i en amerikansk självbild med månghundraåriga anor.

I bokens andra del följer hon dessa idéer bakåt i tiden, till sammandrabbningar mellan indianer och nybyggare i 1600-, 1700- och 1800-talets Amerika. Här skapades bilderna av det hotade hemmet, där fru och barn måste beskyddas mot vildarna – kanske för att kompensera att verkligenheten ofta var betydligt mer komplicerad, fylld av inkompetenta beskyddare, brutala actionhjältinnor till nybyggarhustrur och inte så få ”jungfrur i nöd” som mycket hellre ville leva indianliv än ”befrias” av några vita patriarker. Kanske också för att det helt enkelt var en bra ursäkt för att meja ned indianerna och lägga beslag på deras land.

Den amerikanska mardrömmen är en skarp, påläst, spännande och indignerande analys av mekanismerna bakom det senaste decenniets könspolitiska bakslag. Något missvisande är det att den svenska översättningen fått underrubriken ”Bakhållet mot kvinnorna”. Som Faludi även tidigare påpekat håller stereotypa könsroller knappast bara kvinnor i tvångströja. Lika begränsande som den kvinnliga offerrollen är ju en manlig hjälteroll utan utrymme för rädsla, sorg eller ifrågasättande.

Så odlade till exempel makthavare som New Yorks borgmästare föreställningen att de 343 brandsoldater som omkom vid tornen hjältemodigt valde att stanna kvar även efter varningar om att byggnaderna höll på att rasa. I själva verket, berättar överlevande brandsoldater, var det den sedan länge undermåliga kommunikationsutrustningen som blev deras död. De fick aldrig veta att tornen höll på att rasa. Åratal senare var denna utrustning fortfarande inte utbytt – och en nyanställd brandsoldat med två barn tjänade fortfarande så lite att han var berättigad till socialbidrag. Men. Han var ju en hjälte. Så bekvämt och billigt.

Kanske finns det ändå andra vägar att gå. I slutänden är det därför Faludi skrivit Den amerikanska mardrömmen. För att göra upp med myterna som skulle trösta och sporra amerikanerna, men försatte dem i större faror. ”Det får sina konsekvenser att leva i en dröm.” Där slutar Faludi sin ganska skrämmande skildring av amerikansk trångsynthet i en trots allt lite hoppfull ton. Det finns en möjlighet att leva i verkligheten, i en värld som är lite mindre svartvit, lite mindre serietidningslik. En värld med fler nyanser, där fler röster får komma till tals och vägen därför kanske inte leder fullt så käpprätt.

Similar Posts:

• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Manlighetens kris
• Överskattad undergång
• Ett helhetsgrepp på manligheten
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

I Backlash beskriver Faludi den motreaktion mot feminismen som svepte över USA på 1980-talet, men hon tecknar också jämställdhetskravens historia som en ständigt pågående kamp, där framsteg möts av starka motreaktioner och tillbakagångar. Det är ingen enkel framgångssaga. Det är heller ingen nykläckt fix idé, vars fula baksida nu visar sig, när kvinnor hastigt börjat leva som män och får betala ett högt pris för det. Om kvinnor mår dåligt beror det på för lite jämställdhet, knappast för mycket.

Backlash är ett enormt arbete, där Faludi både lyckas synliggöra strukturerna och hålla det väldigt konkret. Hon undersöker motreaktionen i populärkulturen, i myter som förs vidare i media, hon jämför med statistik och inte minst med kvinnors konkreta erfarenheter. Oräkneliga gånger tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte är född i USA, med denna vanvettiga nykonservatism, men det finns också en hel del obehagligt välbekant över hur motreaktionen låter och fungerar.

Det handlar inte minst om hur fokus i tider av motreaktion flyttas från strukturerna, ojämställdheten, till individen. Hur det blir den enskildes fel om tillvaron inte riktigt går ihop, medan orättvisorna fortgår och media gormar på om det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den biologiska klockan och hur allt i hela världen riskerar att traumatisera dina barn för livet. Backlash är på en gång en upprörande skildring av amerikanska kvinnors situation i 1980-talets USA och en berättelse om något mycket större än så.

Faludi visar till exempel hur motreaktionen på en gång upprepar sig – hur samma argument går igen efter rösträttskampanjerna, efter krigen när kvinnor som gjort sin ”patriotiska plikt” på fabriksgolven ska tvingas tillbaka till hemmen, efter snart sagt varje jämställdhetens framsteg – och hur den förnyar sig. Hur företag som tvingats sluta diskriminera kvinnliga anställda plötsligt kan motarbeta dem genom könsspecifikt ”arbetsskydd” eller hur abort plötsligt blir upprörande barnamord – och värvar terrorister bland fattiga vita i en utsträckning som knappast står islamistiska dito efter – sedan kvinnorörelsen infogat den bland feministiska krav på kvinnors rätt till sin kropp och sin sexualitet.

Jag läste inte Backlash när den först kom ut 1991. Bland annat för att jag var elva år då, och helt säkert upptagen av romantiska flickböcker istället. Den är emellertid fortfarande mycket läsvärd, inte bara för att det är ett så imponerande arbete, en genomgång av en hel kultur egentligen, utan också naturligtvis för att ämnet är så skrämmande aktuellt. Jag önskar att Backlash fick fira födelsedag med en nyutgåva, och helst då i en lite uppfräschad översättning. Tyvärr lär vi behöva den här boken i generationer än.

Similar Posts:

• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Manlighetens kris
• Överskattad undergång
• Ett helhetsgrepp på manligheten
• Den amerikanska vänstern

Tyvärr har jag aldrig läst Pappan och havet som barn – jag upptäckte den först på universitetet av alla ställen – men jag tror nog att barn kan hitta både spännande äventyr och saker att fundera över i den. Vuxna kan det sannerligen.

Mumintrollen hör ju, precis som AA Milnes Nalle Puh, till de där figurerna som kommersialiserats till oigenkännlighet. Dessutom finns tydligen någon Staffan Westerberg-generation som traumatiserats av muminpjäser där skådespelare i dräkter plockade av sig huvudena mitt i, stackars kräk. Det var tydligen inte lätt att vara barn på 70-talet.

Hur det vara månde är i alla fall Tove Janssons originalberättelser värda all vård och uppmärksamhet. I år fyller de 65 år, men sedan den första boken kom ut 1945 har karaktärerna utvecklats en hel del. I den näst sista av romanerna, Pappan och havet, har de ett psykologiskt djup som tillsammans med Janssons underbara flyhänthet och lågmälda humor vuxit till figurer att bära med sig och fundera på länge.

Pappan och havet utvecklar en konflikt som Jansson gärna återkommer till och som hon kanske skulle kunnat kalla Vårt behov av katastrofer. I novellsamlingen Det osynliga barnet, föregångaren till Pappan och havet, upplever trygghetsnarkomanen Filifjonkan befrielsen i att det man alltid fruktat verkligen inträffar. I inledningen till Pappan och havet är det muminpappan som går och längtar efter fara och en meningsfull mansroll, som får mina tankar att gå till Susan Faludis Ställd – sveket mot mannen, om den generation män som uppfostrats till en mansroll av självklart ledande och beskyddande som inte längre anses riktigt politiskt korrekt.

Muminfamiljen lever trygg i sin dal, men pappan är rastlös och orolig. Så här inleds romanen med kapitlet ”Familjen i glaskulan”:

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

Med små medel tecknar Jansson vantrivseln i det trygga hemvana och pappans längtan efter fara att beskydda sin familj ifrån för mumintrollen ifrån dalen och ut på havet. Där finns den avlägsna ön med fyren, denna förtjusande övertydliga fallossymbol, och en karghet och utsatthet som får vår charmerande trollpatriark att leva upp.

Åtminstone till en början. Men livet blir ju sällan som man föreställt sig äventyr under augustislummern på verandan. Familjen består av flera individer med sina egna agendor. Mumintrollet kommer onekligen i puberteten och ingen patriark kommer riktigt undan Lilla Mys genomskådande blickar. I utkanten lurar den iskalla, skriande ensamma Mårran och den mystiske fiskaren som redan bor på ön. Till och med själva ön och havet tycks föra ett eget, upproriskt liv av smått gotiska proportioner.

Pappans självförverkligande får inte minst konsekvenser för mamman. Som en Mobergsk Kristina har hon svårt att släppa tanken på det gamla hemmet. Hon längtar och saknar trädgården hemma i Mumindalen, men också mamman ska finna nya vägar att skapa sig ett eget rum.

Mumintrollen har alltid varit smått ikoniska; mamman med sitt randiga förkläde och handväskan, pappan med sin svarta cylinderhatt, sina memoarer och sitt lite världsfrånvända filosoferande. I Pappan och havet lyckas Jansson använda sina muminikoner till något så djup mänskligt som att diskutera hur man utvecklas tillsammans och hur man ska få plats i en familj, i könsroller och i livet som det blir och som man gör det. Det är på en gång ett förtjusande äventyr och en djupt existentiell roman.

I en intervju i finlandssvenska Svenska YLE från när romanen kom ut första gången, 1965, får Tove Jansson frågan om hon inte nu skrivit mera en saga för vuxna än barnböcker, och svarar:

Jag tycker att vi i allmänhet gör för stor skillnad mellan fullvuxenböcker och barnböcker och tonårsböcker. Varför ska det nu etiketteras? Det är ju böcker bara, helt enkelt, bra eller dåliga böcker.

Det kan man ju hålla med om. Och Pappan och havet är helt enkelt en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• En pappa är en pappa är en pappa?
• Ett troll från andra sidan jorden
• Tove bakom Mumintrollen
• Tema: Tove Jansson
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också

Min första riktiga dag på bokmässan är nu över, och jag har kommit fram till mässans, i mina förälskade ögon, enda problem – den är för stor! Nu är i och för sig mässans enorma bredd också dess styrka, men för varje seminarium jag idag lyssnade på, gick jag miste om minst 2 andra som gavs samtidigt, och som jag mer än gärna hade velat gå på. Efter en hel del noggrannt övervägande lyckades jag till slut komma fram till ett program som jag var någorlunda nöjd med, men med de förbisedda alternativen ständigt spökande i bakhuvudet.

Årets bokmässa riktar strålkastarna mot Lettland, och dagens första programpunkt är seminariet ”Lettisk litteratur i Sverige”. Medverkande är författaren Nora Ikstena, Ausma Cimdina, professor i litteratur och förstebibliotekarien för det kungliga biblioteket i Lettland, Janis Kreslins. Att seminariet skulle handlar om lettisk litteratur i Sverige blir tidigt en bisak, och de medverkande glider snart in på ett faktiskt mer intressant ämne, nämligen en allmän diskussion om lettisk exillitteratur. Kreslins och Ikstena för en diskussion om hurvida exil-letter väljer att inte assimileras i landet de vistas i, och på så vis kan skapa en stark litteratur på det egna språket. Kreslins tar också upp två andra aspekter – han talar om hur letter mer eller mindre är genetiskt byggda för att leva i exil och pekar t.ex. på hur landets gränser under historien har varit så flytande att många letter föddes utanför det som några år senare blev Lettland. Han tar också upp det som han väljer att kalla för ”instant identity packages” – det kulturella bagage som de letter som utvandrar för med sig till det nya landet. Kreslins menar på att trots att man lever i en ny stat och på de flesta sätt assimileras till den nya kulturen, så bär man med sig det här identitetspaketet med den lettiska nationaliteten även när man lämnar Lettland, och kan på så vis behålla den kulturella lettiska identiteten.

Från att vara en av huvudpersonerna blir Janis Kreslins i seminariet ”Vilka är vi egentligen – identiteter i det nya Europa” moderator i en diskussion mellan författaren Herta Müller och Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga. Det börjar som en diskussion om hur man påverkas av ett geografiskt rum och hur man påverkas av att lämna detta rum. Både Vike-Freiberga och Müller har erfarenheter av att lämna födelsenationen och börja om på nya platser. Vilket idenititetsbagage har man med sig, frågar Kreslins, och vad betyder detta arv? Både Müller och Vike-Freiberga kommer fram till att det väsentligaste man tar med sig är språket, och båda påpekar språkets vikt för människors förmåga att känna sig hemma någonstans. Det är nyckeln till ett aktivt deltagande, men kan också verka uteslutande.

Vike-Freiberga talar bland annat engelska, lettiska, tyska och franska, och berättar på ett vackert sätt om sin egen erfarenhet om språk. Hon säger att samma ord på olika språk reflekterar olika aspekter av samma verklighet, och Herta Müller illustrerar genom att nämna ordet ”liljekonvalj” och hur olika det klingar på tyska (ordagrannt: majklocka) och på rumänska (ordagrannt: småtårar). Det är en helt annan stämning, en egentligen helt annan djupare betydelsegrund, i ett ord som trots allt avser samma sak på båda språken. Man får tillgång till en större del av världen, genom att lära sig flera språk, fortsätter Vike-Freiberga. Språken, och inte staterna som enligt nationalstatsmodellen ska hyser dem, är det som idag formar oss.

Mässan fick i år fint besök av den australienskiske poeten Les Murray, som intervjuades av den något torre och förmodligen väldigt nervöse Jonas Ellerström. I huvudsak talas det om ”The Black Dog”, den bild som i Murrays verk får illustrera den depression som han tacklats med hela sitt liv. Seminariet avser att med hjälp av självbiografiska djupdykningar direkt från Murray få en djupare inblick i hans poesi, men blir tyvärr en väldigt platt och tråkig uppläsning där Murray säger saker som att depression är en av de vanligaste sjukdomarna, att han ofta var nedstämd, att han fick panikattacker etc. Istället för att ge en ny dimension till hans poesi kändes det som att Murray, förmodligen något ofrivilligt, satt och odlade myten om sig själv som en inständge, brilliante poeten. Deppiga författare är ingen nyhet, det är tvärtom en rätt så tråkig kliché. Seminariet glittrade dock till när Murray läste upp sina dikter – här skildras Den Svarta Hunden på ett betydligt mer originellt och intressant sätt, det sätt som Murray i fortsättningen borde fortsätta att berätta om sig själv på.

I en mässsal som kunde ta emot 750 personer pratade den amerikanska Pulitzer-belönade journalisten och författaren Susan Faludi om sin senaste bok Den amerikanska mardrömmen (The Terror Dream). Faludi är känd för sitt feministiska engagemang och blev känd för en större publik genom boken Backlash (1991) där hon beskriver tillbakagången för den amerikanska feminismen. I Den amerikanska mardrömmen belyser Faludi den situation som amerikanska kvinnor utsattes för, i synnerlighet av den amerikanska median, efter den elfte september 2001. Terrorattacken blev en ursäkt för att återinföra föråldrade genusstrukturer enligt typen -”en stark nation utgörs av starka män och genom att försvaga kvinnorna gör man männen starkare och därmed också nationen starkare”. Den här ”nybyggaridealen” med machomän av John Wayne-typ och hjälplösa kvinnor som lägger sitt liv i männens händer som under 1800-talet (OBS! TVÅHUNDRA år sedan) byggde upp våra nationalstater, menar Faludi, målades upp av amerikansk media, och hade ingen egentlig grund i det amerikanska samhället. Media förkunna nu att kvinnor skulle vara mer feminina och undergivna, inte självständiga. De behövde en biffig man att gömma sig bakom och som kunde skydda dem. Faludi avslutar med att säga att den amerikanska feminismen (eller feminismen i i princip hela västvärlden, även de platser som inte blivit utsatta för terrordåd, eftersom de snabbt importerade denna fossila genuskonstruktion) återigen fått en backlash. Det enda sättet för oss att komma ur denna backlash är att inse vikten av genusvetenskapen och skjuta fram den ur periferin dit den nu förpassats.

Similar Posts:

• Bokmässan 2008: Lördag
• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Det är ett behov
• Emelies 10 i topp på bokmässan

Susan Faludi har som få förstått att kvinnors problem också är mäns problem. Detta efter att i flera år följt och intervjuat amerikanska män i de mest skiftande miljöer. Vi får i Ställd möta dessa män: varvsarbetare, friställda ingenjörer, transvestiter, porrskådisar, pastorer, författare, skådespelare, gängledare, vietnamveteraner, fotbollssupportrar. Alla med en gripande historia att berätta som skickligt flätas samman i Faludis tes om en manlighet i kris. Att det verkligen skulle handla om en kris för mannen på slutet av århundradet går dock att ifrågasätta. Enligt många är det definitivt inte något nittiotalsfenomen. Maskulinitetsforskare talar snarare om att manligheten ständigt är i förändring och/eller har haft flera ”kriser” under årens lopp.

Men det fantastiska med boken är att, vare sig man håller med Faludi om hennes påståenden och slutsatser eller inte, kan man ändå tillägna sig boken. Hon är en skicklig journalist och författare som låter männen komma till tals och synliggöras på ett sätt som gör dem verkliga. Faludi verkar ha tagit männen till sitt hjärta när hon vurmar för dem och i det närmaste håller en moderlig ton till sina intervjuobjekt, som det verkligen vore synd om dem. Hon menar att männen födda efter kriget har blivit utsatta för svek: de har förlorat den ekonomiska makten, lojaliteten till varandra och framför allt blivit övergivna av sina fäder. Ytterst sett är det den nya ornamentala kulturen som har skapat krisen eftersom den inte värdesätter vad man är eller gör, utan fokuserar på det yttre, på kändisskap och konsumtion.

Ställd upplevs lite väl lång och är kanske inte den bästa bok om män som skrivits. Men den väcker många tankar och förhoppningsvis kommer den att debatteras flitigt i media och privat närmaste tiden. Den har verkligen något att tillföra i den svenska jämnställdhetsdebatten. Och för alla oss som försöker definiera vår manlighet kan vi finna tröst i att vi inte är ensamma om att vara något förvirrade.

Similar Posts:

• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Obehagligt aktuell feministbibel fyller 20
• Överskattad undergång
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Ett helhetsgrepp på manligheten