Den skotska deckarförfattaren Denise Minas debut Död i Garnethill var en stor läsupplevelse för mig när den kom ut 2001. Den liknade inte någon annan deckare jag dittills läst och var så långt ifrån en brittisk mysdeckare som tänkas kan. Boken utspelar sig i Glasgows sjabbigare kvarter och innefattar psykisk sjukdom, alkoholism, incest samt dysfunktionella […][...]

Katja befinner sig mitt i livets gråa sjö, långt bort från ungdomens strandkant, ännu långt kvar till ålderdomens på andra sidan. Hon simmar och försöker få fatt i vilken riktning hon är på väg, frågar sig hur länge hon egentligen kommer orka hålla sig flytande utan att veta vart hon ska. När hennes väninna Tiffy […][...]

”Han där […] skriver dramer, framför allt historiska dramer i fem akter.” Christian avbröt honom. ”Alla är inte i fem akter, och de är heller inte alltid historiska. Jag skriver vad jag känner för. Och för det mesta känner jag för historiska dramer. Jag skriver det jag måste. Jag måste för det mesta skriva […][...]

För tio år sen läste jag, och blev förälskad, i Silvia Avallones roman Stål, om de tonåriga Franscesca och Anna i den italienska hamn- och stålstaden Piombino. Några år senare hade jag en liknande upplevelse med Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, som också skildrar intensiv vänskap i ett till synes bortglömt hörn av världen. Båda […][...]

Malibu brinner. Så är det bara, det brinner med jämna mellanrum. Tornados härjar över Mellanvästerns slätter. Floder stiger i Södern. Orkaner stormar mot Mexikanska golfen. Och Kalifornien brinner. Året är 1983 och hela Malibu väntar bara på en sak; kvällens fest hos Nina Riva. Tillsammans med sina syskon, Jay, Hud och Kit har hon lyckats […][...]

Inspärrade i en cell sitter Shahrzad (ja, den Shahrzad) och en mycket ung kvinna. Det är hett och de får varken mat eller vatten – annat än det som droppar från ett rostigt rör och så flugorna, förstås. Redan där har vi passerat realismens gräns för armod men det är ändå det som är verkligheten, […][...]

Det var bara drygt ett år sedan jag skrev om Kristina Appelqvists Klänning för korta kvinnor. Då föll jag pladask för den puttriga historien helt utan mord. Särskilt karaktärerna fastnade, då de var lagom överdrivna på ett närmast burleskt vis. Så ni kan tro att jag var sugen att sätta tänderna i uppföljaren. Vi får […][...]

Jenny flydde den lilla uppväxtorten Sörede och flyttade till Stockholm för några år sedan för att få sin femårsplan att gå lås: skaffa en tillsvidareanställning, ett förstahandskontrakt och en partner. De senaste åren har kantats av otrygga anställningar och försök att passa in i den värld som hon längtat till ända sedan hon var liten […][...]

Jag minns knappast en uppföljare som jag längtat så efter Kallmyren! Del ett i Stenträsktrilogin Polcirkeln, som jag bloggade om på min egen blogg Punktslut i april förra året var en glad överraskning. Liza Marklunds cliffhanger på slutet var magnifik. Jag läste Polcirkeln en andra gång med elever på jobbet och tyckte att den till […][...]

Kriminalkommissarie Samuel Owusu och kriminalteknikern Saffron Brown kallas till Themsens strand i arla morgontimmen. En professionell flodfyndarguide (!) har snubblat över en påse innehållande människoben. Dessa visar sig ha koppling till ett trettio år gammalt, olöst fall. Ett cold case där tre människor hittades döda på ett köksgolv i tjusiga Chelsea i London. På samma […][...]