Noveller för ungdomar är rätt sällsynta överlag. Oftast kommer de i form av spin-offs till stora serier, till exempel Cassandra Clares eller Veronica Roths böcker. Inte för att novellen är så stor som form inom andra genrer heller, men det gör att Novellix ungdomsbox är extra efterlängtad. Dessutom är de också ursnygga, med ramar av växter längs kanterna, en för var årstid.

Juan-les-Pins är skriven av Sandra Beijer, och handlar om ett gäng tjejer på högstadiet som räknar ner dagarna tills skolan slutar, och de får fly vardagstristessen, och killarnas makt, för att börja gymnasiet i Frankrike under ett utbytesår. Först och främst är Beijers språk, som vanligt, uppslukande – samtidigt vackert och påtagligt realistiskt. Flickornas desperation över att få komma iväg blir så påtaglig, och relaterbar, att det är svårt att värja sig. Killarnas makt i skolan, och över dem, gör en arg. Novellen ger oss en inblick i en tid mellan att vara barn och bli vuxen, där barndomens lekar eftersträvar vuxna ideal och blir förvirrande. Juan-les-Pins är stark, sann och sorglig. Den säger för mycket om vår samtid för att vara bekväm.

Elin Bengtsson har skrivit novellen En vinterlek, en rätt obehaglig historia om hur huvudpersonen möter sitt förflutna på en nattklubb, i form av ett manipulativt nästan-ex och sitt egna forna fjortonåriga jag. Det handlar om samtycke, hur man förhåller sig till den person man var förut, vad man säger till den som utnyttjat en, eller kanske hur man skulle vilja hämnas. Det finns igenkänning på flera plan, men framför allt är det svårt att läsa. Både killen som dyker upp, de plattityder han bräker ur sig, och hur det hela dras ihop ger en dålig smak i munnen. Novellen visar på ett, kanske flera, samhällsproblem, men den förhåller sig argt till dem. Ilska kan vara bra, och är ofta avgörande för förändring, även om man i verkligen kanske inte ska gå riktigt lika långt som i den här berättelsen.

Till varje pris är också jobbig, men på ett hela annat sätt. Den är skriven av Sara Kadefors. Här ser vi också en något äldre karaktär, som tagit studenten och jobbar i någon slags dygnet runt-kiosk för att ha råd med hyran. Problemet är bara hennes arbetskamrat, och chef, Jenny. Jenny är bestämd, och följer reglerna till punkt och pricka. Jennys dröm är att bli förflyttad till den bästa butiken inne i stan, och för att hon ska bli det måste den hon driver vinna en tävling. Hon är villig att göra nästan vad som helst för att komma dit. Den här novellen var den jag tyckte minst om, mest för att jag inte riktigt förstår den. Kanske handlar den om dåliga arbetsvillkor, kanske om förväntningar på arbetslivet. Kanske handlar den om maktmissbruk, eller om psykisk sjukdom. En novell för den som gillar att grubbla.

Den sista novellen heter Levande läppar rekommenderas, skriven av Johanna Nilsson. Här samsas lögner, skulder och svindlande risker i en vild sida av Uppsalas studentliv. Det är dekadens och framtidstvivel, vårdslöshet och tveksamhet. Allt tillsammans blir omöjligt att sätta ner. Det är inte en text som ”försöker säga” någonting, utan det är fartfyllt och energiskt historieberättande. Jag vet knappt vad den handlade om, men bra var det.

Jag är inte säker på att alla novellerna verkligen berättar så mycket om hur det är att vara ung, men kanske är det min egen erfarenhet som är begränsad. De olika texterna är också rätt olika varandra, och fungerar kanske för olika läsare. Samtidigt tror jag det är en fördel att läsa dem tillsammans, och jämföra dem. Om man ändå vill köpa dem styckvis, så rekommenderar jag Beijer och Nilsson. Gemensamt för dem alla är i alla fall att de alla rör vid något obekvämt, och det är också deras största styrka.

Similar Posts:

• Komprimerade noveller
• Jordskredsseger i Lissabon
• Ojämnt men sött
• Tonårsutopi
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan

Jag fascineras av Lex-Maya på samma sätt som jag fascineras av Veronika Larsson, eller av Hanna Widerstedt (och läsningen av Lex bok uppmuntrar mig att läsa långa rader flashbackinlägg om Widerstedt, och långa artiklar om Larsson). Här ställs frågor om identitet och intelligens på sin spets – vem är Maya (Veronika, Hanna)? Vem säger de smarta (och/eller korkade) sakerna som de säger?

Sara Kadefors senaste ungdomsroman är, likt Sandor slash Ida, en bok om en värld som är virtuell och fysisk, och hur det påverkar makten, möjligheten, synen på sanningen. Kadefors roman är också en asbra och stenhård kritik av kapitalismen. Den är ett genomskådande av ytlighet och entreprenörskapet, av nyliberalism, allianspolitik, individualismen, egetföretagande, lyckadhet, idén att en ska jobba på att sälja sig, och så vidare. Det är hårt, och härligt.

Men, kritiken körs också mot sånt som jag tänker att åtminstone jag sympatiserar med – som aktivism. Lex är ibland lite snabb med att göra alla sorters aktivister till någon sorts attention whores (och detta är alltså dåligt – och ja, jag tänker att det finns en sorts jantelag i det, kanske), och det skaver lite, samtidigt som diskussionen passar bra in i den aktuella debatten om hur politik görs – och då påpekar viktiga aspekter.

Dock är det mest befriande, och sjukt kul, när Lex kompromisslöst försvarar rätten att inte göra något, att inte bry sig, att vägra vara lyckad, att vägra sträva, vägra utveckling.

Samtidigt är inte heller Lex totalt odrabbad, eller helt ointaglig. Genom bloggandet blir det som att hon också ser ett sorts värde i, eller påverkas av, något sorts positivt budskap eller en kamp eller tankar som Maya har. Och det som först är renodlad ironi blir efter en stund något superallvarligt, uppriktigt. Och det är här det blir verkligt intressant: när gränsen mellan ironi och icke-ironi löses upp, och gör det på ett sätt som egentligen inte handlar om att närma sig, eller att befinna sig på gränsen mellan – utan snarare tycks handla om att dra ironin så långt att den blir allvar, och att vara så uppriktig att det blir parodiskt. I det är det som om all säkerhet och stabilitet liksom upplöses.

En behöver inte gilla alla fiktiva gestalter. En fiktiv gestalt, en berättarröst, behöver inte vara sympatisk för att en bok ska vara bra, läsvärd eller intressant. Men kanske måste något i gestalten eller det den säger, gör, är, befinner sig i (om det nu finns en gestalt inblandad) väcka någon sorts känslor. Jag hatar Lex och jag älskar Lex. Jag bryr mig om henne och därför måste jag läsa. Därför känns det så himla värt att läsa.

Samtidigt kan jag tänka att Kadefors roman på något sätt följer samma mönster av kritik-ironi-som-sen-uppgår-i-intas-av-en-sorts-ärlighet-som-kanske-är-en-anpassning. Jag tänker på detta: Att Lex trots sin kompromisslöshet, ilska, icke-engagemang, ändå gör en resa på ett sätt som liknar den fula glasögonormen som visar sig vara prinsessa (alltså ett ganska typiskt mönster). Det här med att Lex så lätt kan bli übercoola Maya. Jag tänker att det å ena sidan är en effektiv bild av hur en yta bara är en yta och att den är en konstruerad sak – å andra sidan känns det problematiskt att Lex är en sån person som lätt kan bli en Maya. Jag menar inte att det tar ifrån henne, som fiktiv gestalt, någon sorts legitimitet eller rätt att göra motstånd – men jag menar att perspektivet ryms inom ramarna för en sorts snygghet, accepteradhet, begriplighet, och att det kan vara bra att på något sätt, påpeka det. Vid något tillfälle uttrycker Lex själv det som att hon, som Lex, inte skulle kunna säga det som Maya kan säga, att budskapet, idéerna, åsikterna måste paketeras för att kunna föras in i den allmänna diskussionen, för att tas på allvar, bli lyssnade på. Det är kanske ett krasst och sorgligt konstaterande. Och jag tänker att det också kan appliceras på Lex bok som hel text. Alltså, Lex är, både som Lex och som Maya, en relativt begriplig person i en vit, västerländsk, medelklassig hetero-cis-normat-kontext, typ. Och det som händer när Lex blir Maya är kanske mer en gradskillnad.

Men den här gradskillnaden, förskjutningen (kanske är allt alltid en sorts gradskillnad?) visar också något betydelsefullt. Om anpassning. Om extrovert intimitet. Om vikten av att vara någon. Hur en blir sedd. Vem som kan tala, som får en röst, som kan säga vad.

Jag tänker att Lex bok på det sättet har en angelägenhet (konkret, politisk (ibland övertydlig, ibland inte: eller, en övertydlighet som ligger på ett handlingsplan, och med ett underliggande budskap som är långtifrån övertydligt eller enkelt). Samtidigt finns också en angelägenhet och ett värde i läsupplevelsen. Sättet som texten är rolig. Användandet av ironi och allvar. De olika, ibland supertydliga, ibland halvdiskreta, metanivåerna. Språk, skämt, humor och sorglighet. Det kompromisslösa i det.

Similar Posts:

• När livet inte längre kan kontrolleras
• Töntiga killen får snygga tjejen
• Språkligt fantastisk kärlek
• Äntligen ungdomsnoveller
• Varför kan de inte vara sams?

På många sätt liknar romanen Sara Kadefors Sandor slash Ida eller varför inte David Nicholls En dag. Här finns, precis som i de nyss nämnda titlarna, ett växlande perspektiv som gör texten och själva berättelsen dynamisk och levande. Två sidor av samma centrala intrigbyggande enhet skildras i alla tre: relationen huvudkaraktärerna emellan. Men jag vill ändå påstå att Vi måste sluta ses på det här sättet skiljer ut sig från de andra båda, och det är inte svårt att sätta fingret på vad som åstadkommer detta.

För det som verkligen bör lyftas, och som gör romanen så tilltalande, är att kärlekshistorien känns så genuin, så verklig, och samtidigt precis så romantiserad som vi förväntar oss att en berättelse om ung kärlek ska vara. Författarna lyckas alltså på ett fantastiskt sätt med konststycket att på ett trovärdigt, realistiskt och intressefångande sätt skildra huvudkaraktärernas vardag och omedelbara omvärld, och samtidigt gestalta en stormade romantisk, elektriskt laddad kärleksrelation. Man blir verkligen som läsare engagerad i karaktärerna, i båda två. När de stöter på motstånd från omvärlden eller varandra känner man för dem båda. Det är aldrig så att en skildring upplevs som mer genomarbetad och komplex än den andra, utan romanen vrider på relationen så läsaren hela tiden erbjuds flera perspektiv att betrakta den ifrån.

Språket måste också ges utrymme i den här recensionen, särskilt kanske med tanke på att jag som recensent ofta lyfter språkliga aspekter som problematiska i de verk jag recenserar. I språket har vi ytterligare en faktor som bidrar till att framhäva romanens kvaliteter, eftersom språket i Lindbäcks och Bjärbos roman fungerar utmärkt. Texten är skriven så att den tydligt markerar åldern på den karaktären som för tillfället är fokalisator, så att Hannas språk är något mer ungdomligt, talspråkligt och fragmentariskt än Jens, men båda håller en kvick och lättsam inre dialog som ibland liknar medvetandeström. Denna ungdomliga känslofyllda språkanvändning fungerar verkligen, den är övertygande och brister inte, och hur ofta stöter man egentligen på en sådan text?

Dessutom fungerar språket i sig som ett medel för att engagera läsaren, som genom den emotionella slangen eller smått fragmentariska stilen upplever karaktärerna som nära sig, och sig själv som en förtrolig åhörare till det berättade. Författarna använder inte slangen eller ungdomsspråket enbart för att markera vilken ålder deras karaktärer är i eller i vilken tid romanen utspelar sig, utan också som ett metaforiskt medel för att mer dynamiskt och inringande kunna beskriva kärleken. Detta är romanens främsta tillgång. Jag kan inte nog understryka hur väl språket, med de enklaste av formuleringar, fångar en och får en att på riktigt uppleva det karaktärerna upplever.

Ser man det ur ett mer analytiskt perspektiv blir språket i romanen en intrigutvecklare i sig och den rappa, ironiska dialogen vävs samman med den inre dialogen och berättande texten som håller samma ton.

Vi måste sluta ses på det här sättet är en fin berättelse. Efter en hel dags sträckläsning, när sista sidan var utläst och jag vände blad och möttes av baksidan av omslaget istället för mer text, blev jag faktiskt över att boken var slut, arg på författarna för att de inte valt att skriva en lite längre epilog, berätta lite mer, fortsätta lite till. En timme senare tog min ilska också slut och jag började läsa om romanen, och det är kanske betyg nog?

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Så lätt och svårt som kärlek
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa

Väldigt läskig och spännande. Kanske handlar den om framtiden. Har allt en bok ska ha. Krångligheten får man ta som en utmaning. Även vuxna kan läsa den.

Juryn bestod som vanligt av elever i årskurs 6. Övriga nominerade var Alice varannan vecka av Bo R Holmberg, Nyckelbarnen av Sara Kadefors, Som trolleri av Mårten Melin och VM-Sommar av Magnus Ljunggren.

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

När Anna N läste boken i vintras skrev hon:

Språket, rytmen – det är på pricken! Jag blir glad av att läsa en text som inte undervärderar den tonåriga berättarens förmåga att förstå omgivningen, men som samtidigt inte känns för vuxen.

Politisk, filosofisk och fruktansvärd, härlig, verklig och poetisk. Det finns mycket jag kan säga om Den gröna cirkeln. Som ungdomsroman är den inte helt lätt, det krävs en viss ålder, men bara man prickar in rätt lästillfälle, vid rätt tidpunkt i livet, så tror jag att det här är en berättelse som säkert kan förändra någons liv.

Läs hela recensionen här! Stort grattis önskar vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Mardrömsvarning
• Fin story i slarvig förpackning
• Samhällets botten uppifrån och nerifrån
• Språkligt fantastisk kärlek
• Töntiga killen får snygga tjejen

Ensam i lägenheten får Siri konstiga telefonsamtal av någon som bara andas i luren. Obehagligt värre tycker Siri och gör allt för att slippa vara ensam hemma. Hon lär känna Linn och Teo, två barn som alltid bott i samma hus som Siri, men som hon ändå aldrig pratat med – de är ju inte precis samma typ.

Linn, Siri och Teo har kul ihop, de snattar, bygger kojor i portuppgångar och hoppar runt vinterlediga segelbåtar. I bakhuvudet har Siri en liten gnagande känsla av att det de gör kanske inte är helt rätt. Men när hon upptäcker att hennes mamma ljuger och att läraren inte bryr sig ett dugg om vad som är rättvist mot eleverna, då blir det förbjudna mer tillåtet, lite som ett uppror.

Så kommer Nizar in i bilden. En till person som Siri aldrig trott att hon skulle kunna umgås med. Här finns en liten osäker kärlekshistoria. Men kan man verkligen vara kär när man är elva? Siri är lite osäker.

Tillsammans blir de ett gäng, Siri, Linn, Teo och Nizar. Och tillsammans gör de saker som de aldrig gjort förut. Tillsammans har de mod och makt att förändra saker. Det börjar med en protestlista mot den elaka läraren Maggan, och så några ganska oskyldiga bus. Men någonstans på vägen spårar det ur. Plötsligt är polisen där och pratar med Siri. Och plötsligt är det härliga inte härligt längre. Bara skrämmande och okontrollerbart.

Sara Kadefors nya bok är ett porträtt av en helt vanlig elvaåring. Hon beskriver alla de känslor och tankar som vandrar runt i hjärnan och skaver. I den förra boken jag läste av Kadefors, Borta bäst, var det en helt vanlig mamma som var huvudpersonen och vi fick följa hur hon steg för steg gick ut ur ramen, bröt mot normerna och till slut försvann gränserna för vad hon kunde göra helt. Här är det på sätt och vis samma tema: historien om hur en helt vanlig vardag plötsligt drar iväg åt helvete och man tappar kontrollen över livet.

Det var väl visserligen länge sen som alla barnböcker var idyller på landet, och storstadsskildringar är väl numera vardagsmat, ändå tycker jag att beskrivningen av barnen inne i stan känns ganska rå (kanske är det min egen uppväxt på landet som spökar?) Kadefors ger en tydlig bild av miljön och hur den påverkar barnen. Inte minst ger det historien en spännande miljö (men kanske är det återigen bara jag som lantis som tycker att det är exotiskt att åka tunnelbana?)

Här finns en viss kritik mot att man satsar för lite på barns fritid, titeln Nyckelbarnen antyder att det är just det faktum att de är ensamma hela eftermiddagarna som är problemet. Men det är inte bara kommunens svek mot fritidsklubben som tas upp, utan alla vuxnas svek mot barnen. Det finns ett tydligt budskap i boken om att ”Vi tar inte er skit!” Barnen gör uppror mot vuxenvärlden. Men sen spårar det ur. Barnens kraft räcker inte riktigt. Den krassa verkligheten kommer in och förstör.

Språket i boken känns inte som en elvaårings. Därför känns inte jag-berättaren helt trovärdig, och där tappar jag lite intresse. Annars har handlingen hög igenkänningsfaktor. Barn som sviks av föräldrar, kompisar som inte gör som de borde, orättvisa lärare och känslan av att inte kunna kontrollera någonting, inte ens sig själv. Men som sagt, jag tycker språket drar ner en del. Och det är synd.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är något som gör att romanen inte berör mig. Kanske är det just språket. Eller kanske är det mina förväntningar efter Sandor slash Ida. Jag läser med en liten gnutta besvikelse, men kanske är det samma sorts besvikelse som jag allt som oftast upplever över verkligheten, när den inte gör som jag vill.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Kompromisslöst hårt och sårbart om virtuella världar
• Språkligt fantastisk kärlek
• Äntligen ungdomsnoveller
• Varför kan de inte vara sams?

Här följer vår dag i bilder!

Maria Sveland med sin nya bok Att springa (recension kommer).

Louise Boije af Gennäs samtalar om sin nya bok Högre än alla himlar med Bonniers skönlitterära chef Jonas Axelsson.

Sara Stridsberg i samtal med Peter Fröberg Idling om sitt författarskap.

Johannes Anyuru signerar sin bok Skulle jag dö under andra himlar.

Sara Starkström med sin bok Game girl (recension kommer).

Pia Hagmar träffar sina läsare i förlagets monter.

Hälsar Emelie och Maria i mässans skönaste soffa efter en lång dag!

Similar Posts:

• Söndag på bokmässan
• Första numret av 10-tal
• Ny vecka på dagensbok.com
• Augustprisnomineringar 2012
• Bokmässans 10 i topp

Sandor och Ida träffas via nätet. På något annat sätt skulle de aldrig kunna träffas, de är ju liksom på varsin sida av jordklotet, i varsitt universum. Så olika som man bara kan bli. Ändå verkar Sandor vara den enda som förstår Ida, och Ida den enda som förstår Sandor. Men kan deras kärlek bli något mer än en internetflört?

Sandor slash Ida har blivit något av en klassiker bland ungdomslitteraturen, och den känns fortfarande aktuell trots att den är från 2001 och tekniken och samhället förändras så fort. Livet som tonåring förändras inte. Känslan av att vara missförstådd, ensam, fel finns alltid där. Och Sara Kadefors förmedlar den på ett fantastiskt sätt.

Både Sandor och Ida har en liten bit av mig i sig, det var det som fick mig att sluka boken när jag var elva år, och det som får mig att sluka den idag. Ett hat som går att ta på, en ensamhet som inte har någonstans att ta vägen, ett liv som jag inte kan göra annat än att känna igen mig i.

Särskilt starka är porträtten av de båda mammorna. Så olika men ändå så lika. Och det är ytterligare en av de faktorer som gör boken så lätt att känna igen sig i. Alla har vi en mamma att älska, hata, såra och bli sårad av.

Filmen från 2005 baserad på boken gjorde mig besviken. Den lyckas inte förmedla samma känsla, antagligen på grund av den distans som, enligt mig, alltid är så mycket större mellan film och tittare än mellan bok och läsare. Att jag avgudade boken gjorde säkert också sitt för att förstöra min upplevelse av filmen. En film har dessutom ett betydligt tydligare bästföredatum än en bok och Sandor slash Ida gav redan från början, precis som många andra liknande ungdomsfilmer, intrycket av att redan vara lite för gammal.

Att läsa om boken och upptäcka att den fortfarande berör mig kändes därför som något av en lättad. Det var härligt att åter krypa in i den känsloförstärkande tonårshjärnan som jag ännu inte riktigt tagit av mig, samtidigt kryper det i kroppen av återuppväckt frustration och minnen av hur världens alla jobbighet klumpade ihop sig rakt ovanför mig, precis som hos alla tonåringar.

Similar Posts:

• Varför kan de inte vara sams?
• När livet inte längre kan kontrolleras
• Språkligt fantastisk kärlek
• Kompromisslöst hårt och sårbart om virtuella världar
• Do you wanna feel my bones? It´s only natural

Några månader tidigare levde Sylvia just det liv som hon ser ut att leva, men något gick snett och hon hamnade helt plötsligt utanför hela det liv som hon omsorgsfullt byggt upp. Hon håller fasaden uppe, men långsamt, steg för steg, sjunker hon neråt. Det är okej att ha samma kläder två dagar i rad, det är okej att hoppa över sminkningen ibland, det är okej att inte ha välmanikyrerade fötter, det är okej att bo tillsammans med en langare, det är okej att själv testa knarket.

Sylvia lever i en helt ny värld, en värld som hon hatar, älskar, fascineras av. Men plötsligt tvingas hon tillbaka till sin gamla värld. Hon ser de enorma skillnaderna och frågorna om vad som egentligen är det bästa livet gör sig ständigt påminda.

I Borta bäst beskriver Sara Kadefors eländet på samhällets botten uppifrån och samtidigt nerifrån. Sylvia har sina vanor och ritualer, hon tänker ytligt Lidingörikt, men har i verkligheten inga pengar och står därmed faktiskt lägre ner på samhällsstegen än de knarkare och misslyckade bibliotekarier som hon lever tillsammans med. Hon bryter alla gränser, som går inte att placera in i ett fack.

Pengar ställs mot vänskap, vänskap mot beroende. Vad är vad egentligen? Och här finns frågan om människors värde. Är den sura, men i nödsituationen så oerhört generösa, langaren Lisbet mindre värd än snobbiga Alice, bara därför att Alice har fler Gucciväskor? Är Alices liv mer värt än Lisbets, eftersom Alice har så många fler dyra saker, mer inflytelserika vänner och så mycket högre status?

Även inställningen till lagligt och olagligt sätts på spel. Lisbet, som förövrigt är en nästan lika intressant karaktär som Sylvia, har sin egen lilla moral. Hon langar visserligen, men det är det enda yrke hon kan, och hon vill minsann inte leva på socialbidrag, eller som Sylvia snatta, hon vill inte vara samhället till last.

Allting är naket och avromantiserat, fult och vardagligt. Men ändå, är inte en äcklig, vidrig, men verklig lycka, bättre än en omsorgsfullt uppsminkad fasad av känslan? Borta bäst får mig faktiskt att börja fundera. Humorn gör allt lite enklare, lite ytligare, det blir ingen djupsinnig existentialism, och ett sådant synsätt behövs ibland när det gäller dessa frågor.

Jag gillar det faktum att boken är skriven ur ett jag-perspektiv. Sylvias tankar blir härligt absurda och naiva, det blir inte lika tillrättavisande som om historien berättats utifrån. Visserligen är väl karaktären Sylvia knappast helt igenom realistisk utan överdriven för att sätta den lustiga lilla knorren på historien. Men det känns mest befriande. Allt behöver inte vara så gravallvarligt och komplicerat.

Det är inte själva handlingen som gör Borta bäst varken intressant eller rolig. Den är relativt simpel och orealistisk, ibland gör den mig till och med irriterad när den är alltför förutsägbar. Nej, det är beskrivningarna av människor och mänskliga fenomen ur en synvinkel som åtminstone för mig är ny.

Similar Posts:

• När livet inte längre kan kontrolleras
• Barnens romanpris utdelat
• Motpol och samförstånd
• Varför kan de inte vara sams?
• Kompromisslöst hårt och sårbart om virtuella världar

Simon påminner mig om Elias i Katarina Kieris Dansar Elias? Nej!. Lite skygg, lite undandragande och väldigt sympatisk. Han drar sig hellre undan än gör sådant han inte står för. Sophie har självförtroende och vet att hon är populär, men tror inte att hon är något mer än sitt utseende. Hon har lärt sig att spela på det, och blir förundrad när någon, Simon, verkar uppskatta henne för något annat.

Bokens upplägg är klassiskt, på senare år har vi framför allt sett det i Sandor/Ida av Sara Kadefors: snygg populär tjej blir kär i töntig kille. Och temat är lockande, ta sådana filmer som Grease eller Dirty Dancing: den mesiga får den populära, och tonåringar världen över kan fortsätta hoppas. Samtidigt har ju vi som växt upp lärt oss att de populära på högstadiet hade sin storhetstid då och inte alltid klarar av att hålla uppe skimret tio-tjugo år senare. I skenet av det kan jag tycka att Simon kunde fått någon bättre än populära, snygga Sophie. Fast det är helt irrelevant, "jag är hellre glad nu än om tjugofem år" sa Agnes i Fucking Åmål och så är det ju. Så njut, Simon. Du fick tjejen!

Simon och Sophie är ingen tungviktare, ingen särskilt originell bok. Men det är en fin liten pärla som det är svårt att släppa. Och det räcker fint så.

Similar Posts:

• Bedrägligt lugnande
• Om att längta bort
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Ljuspunkter i mörkret
• Motpol och samförstånd