Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Det bortglömda krigets fasor
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Kuggarna i maskineriet
• Den ryska revolutionen dissekerad

Det är inte en sedvanlig, kronologisk skildring av ett händelseförlopp. Kapitlen är istället snarare närmast fristående essäer på olika teman som alla knyter an till just Sovjetunionens kollaps. Ett kapitel handlar exempelvis om vilken roll som dissidenter spelade för kollapsen, ett annat handlar om säkerhetstjänstens roll och överlevnad, ett tredje fokuserar specifikt på landet Belarus efter Sovjets kollaps, och så vidare.

Det jag främst kan sakna är en essä som fördjupar sig i de omvälvande förändringar som skedde i spåren av Sovjets kollaps. För även om jag finner Gerners argumentation om att det på vissa områden – som exempelvis säkerhetstjänstens roll i samhället – finns en stor kontinuitet mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland, så finns det ju en lång rad områden där enorma förändringar skett. Det gäller ju inte minst landets ekonomi: från att ha varit en centraliserad planekonomi, så har man avreglerat och privatiserat hejdlöst. Stålbadet som landet gick igenom gjorde att man gick från att ha varit ett av världens mest jämlika länder, till att vara ett av världens mest ojämlika, på oerhört kort tid. Det här är aspekter som passerar förbi som hastigast i Gerners bok, men som tyvärr inte ges den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

För den som inte redan är välbekant med de huvudsakliga momenten i händelseutvecklingen under Sovjets kollaps kan det ibland dock kanske vara lite svårt att hänga med i alla detaljer här. Det här är därför kanske inte den första bok man ska sätta i händerna på någon som är intresserad av denna historia. Men för den som vill ha en fördjupande tillbakablick över dessa skeenden är det här flera riktigt välskrivna och intressanta essäer.

Similar Posts:

• Lenin & Co
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• En gigant bland giganter

En roman som har med Stalin som karaktär och google maps i källhänvisningarna kommer inte att slösa tid få att fokusera på blomstrande lyrik, men Berghäll lyckas ändå just tack vare sitt karga och knäppa språk skapa poesi. Berghälls karaktärer öppnar munnen och säger repliker i stil med ”Jag, liksom alla kommunister, ställer mig bakom mina ledare för en väpnad kamp för att göra landet kommunistiskt!”. Ett nyskapande grepp att låta alla karaktärer spelas av robotar, så som man föreställde sig robotar på 60-talet. Jag roar mig med att läsa dialogen högt med blygsamma försök till karaktärernas brytning (finsk, rysk, amerikansk) och underligt nog får meningsbyggnaden alla repliker att framstå som italienska.

Bisarrt nog beskrivs ingen av karaktärernas utseende. Man kan projicera exakt vem som helst i vilken roll som helst. Undantag är agenten CP, som beskrivs som en ”stilig herreman”, och den amerikanskryska spionskan Irina/Erica/Mary som beskrivs som ”attraktiv”. Jag föreställer mig Rolf Lassgård i rollen som Jan Seger. Min misstanke är att Patrik Berghäll föreställer sig sin Jan Seger ungefär som Patrik Berghäll iförd en frack på ett par skidor, eller naken och älskandes en vacker men farlig rysk spion.

Och en sådan farlig rysk spion! Mary/Erica/Irina är ursprungligen en amerikanska i Sovjetskt fångläger. Hon blir inplockad på ett kontor och uppskattad att vara vacker nog att utbildas till ”svala”, en agent med uppdrag att ”förföra” män och få information från dem. Varför man valt att utbilda en amerikanska i ett fångläger snarare än en riktig kommunist framgår inte. Det är inte som att man inte kan skramla fram en annan vacker sjuttonåring ur den ryska folkmassan. Finns det verkligen inte en enda ryska vacker och smart nog för att agera som spioneskort? Men det spelar egentligen ingen roll.

Irina tar uppdraget att posera som journalist för New York Post som rapporterar om finsk inrikespolitik på plats. Om du tror att finsk inrikespolitik är ett hett ämne i New York nu kan man tänka sig att det var nästan ännu mer relevant för den genomsnittlige New York-bon år 1948. Men ska isdrottningen Irina lyckas stå emot Jan Seger, denne man bland män? Hon må vara iskall men han är utbildad av Mannerheim själv, han har en moralisk kompass fastspikad på hjärtat och en lever som måste se ut som en skrikande valnöt. Arenan är krattad.

Man väljer kort sagt inte att läsa boken för den psykologiska intrigen och karaktärsutvecklingen. Man väljer antagligen inte att läsa boken alls. Ett sådant misstag! Läsare, ett sådant misstag att inte läsa denna bok! Tillbringa julen med en ondskefullt skrattande Stalin, passionerat älskande spioner, champagne, lappar från CP, finsk snö och bastande. Jag skulle kunna skriva denna recension för alltid. Låt mig läsa in denna roman på ljudband så ni kan höra hela boken tillsammans med mig! Läs den vid min grav! Riv ut mina ögon och ersätt dem med hopknöcklade sidor från denna bok! Jag vet inte om jag ska ge denna bok en nolla eller en tia, så jag ger den en tvåa som kompromiss.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Bortglömda
• Ryssen kommer
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

Fast nu är ju skillnaden den då att rollfigurerna i det här dramat faktiskt inte är vid liv, och journalisten därmed inte kan intervjua dem. Han kan därmed inte heller ställa alla de där uppföljningsfrågorna som en påläst och kritisk journalist kan göra med någon som faktiskt intervjuas. Det är faktiskt sällan jag upplever att Zygar ens försöker hantera källorna ”som om” rollfigurerna var vid liv: ställa sina rollfigurer (eller kanske snarare deras utsagor) mot väggen, kritiskt granska vad de påstår… Istället utmynnar detta i en tämligen ordinär historieskildring där händelseförloppet skildras utifrån vad olika individer säger sig ha tänkt och gjort (allt enligt egna memoarer, dagböcker och liknande). Strukturella aspekter lyser däremot i hög grad med sin frånvaro. Om man därför inte redan är bekant med de enorma klassklyftorna, med krigströttheten, med fattigdomen och hungersnöden som rådde i landet under tsar-tiden är det lätt att förbli okunnig när man läser den här boken, eftersom såna aspekter i princip bara blixtrar förbi som hastigast i den mån de över huvud taget uppmärksammas.

Men en mängd individuella skildringar får vi oss till livs. Persongalleriet som skildras i den här boken är tämligen enormt, vilket väl är den här bokens främsta behållning. Här figurerar så klart flera av de välkända karaktärerna: tsaren själv liksom hans familj, revolutionsledare som Lenin, Trotskij och Stalin, liksom andra namnkunniga individer som Rasputin. Men i den här boken finns det också så många fler människor med. Det är diverse furstar och andra som är mer eller mindre avlägset släkt med tsaren, diverse ministrar, ambassadörer och diplomater, läkare, intellektuella, studenter, författare, poeter, litteraturkritiker, operasångare, skådespelare, koreografer, journalister, publicister, ingenjörer, präster, en mängd officerare av olika grad, polisspioner, säkerhetstjänstsagenter, och så vidare, och så vidare… Listan verkar aldrig ta slut, och som läsare hade man varit väl betjänt av en personförteckning, eller åtminstone ett index, över dem alla för att man skulle kunna hålla reda på vem som är vem.

Men så har vi ju också alla de som inte kommer med i den här skildringen. Zygar påstår sig ha försökt läsa ”alla källor som finns tillgängliga”. Oavsett om han faktiskt lyckats med det eller ej, så är ju problemet att de källor som finns tillgängliga i hög grad härrör från en viss del av befolkningen, nämligen över- och övre medelklass. Möjligen med undantag för någon enstaka av revolutionsledarna så finns här få eller inga meniga soldater, arbetare eller bönder representerade – något författaren aldrig verkar reflektera över. Men det är ju i hög grad många av dessa som faktiskt genomför revolutionen. Hur mycket vet och inser de om vad som håller på att hända med landet? Vad är det som driver dem? Vilka mål har de för sitt engagemang för en revolution i Ryssland?

Att ledarskiktet av bolsjevikerna inte bryr sig om parlamentarisk demokrati är väl allom bekant. Men hade det inte varit för alla de soldater, arbetare och bönder som ändå i ord och handling stödjer revolutionen hade revolutionsledarna som Trotskij och Lenin sannolikt gått samma öde till mötes som ledarna för diverse revolutionära små rörelser tidigare hade gjort, det vill säga i hög grad misslyckats och därför glömts bort. Nu lyckades ju dock bolsjevikerna mobilisera betydligt större delar av befolkningen för en revolution än vad andra hade lyckats med tidigare. Det blev också orsaken till deras framgång, inte bara för att genomföra själv maktövertagandet i oktober 1917, utan kanske än viktigare för att säkra den nya regimens seger i det flera år långa inbördeskriget som följd. Men då har den här boken redan nått sitt slut: abrupt tar Zygars berättelse slut i och med den ökända stormningen av Vinterpalatset, och historien därefter behandlas ytterst översiktligt enbart som en epilog. Så hur och varför bolsjevikerna lyckades med inte bara maktövertagandet i sig, utan också den efterföljande revolutionen av det ryska samhället, får man tyvärr inte veta mycket om av den här boken.

Similar Posts:

• Tyskland på randen till revolution
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad
• Kaos och kortspel

Därför är det förlösande att läsa en bok som inte försöker ta just detta helhetsgrepp utan begränsar sig till den enskilda människan och underifrånperspektivet på de samhällsomdanande krafterna. Tanjas gata är en sådan bok. St. Petersburg-gatan i titeln är konstant medan människorna, visar det sig, i allra högsta grad är av kött och blod. Och mänsklig vävnad är mjuk och enkel att forsla bort, gräva ned och låta multna bort in i glömskan. Det var väl tanken åtminstone, men ett kollektivt minne kan upprätthållas av minnesplattor och kultur, exempelvis en bok.

Uppräkningen jag i början gör är en förenkling av komplexa skeenden. Utan att göra våld på verkligheten går det inte att placera ut epokerna längsmed ett linjärt kontinuum. I ett försök att bringa ordning i oredan formar vi en uppsättning stilistiska abstraktioner, förenklingar eller skisseringar i ett försök göra historien åtminstone lite förståelig. Böcker som denna, skrivna med hjälp av andra människors ord i form av utdrag ur dagböcker, andra anteckningar samt intervjuer, färglägger dessa skisser.

Kalle Kniiviläs bok har likheter med de böcker Svetlana Aleksijevitj är känd för. Den är inte lika omfattande men alla gånger lika mänsklig. Tanja, ett barn som överlevde tyskarnas belägring av Leningrad (bolsjevikerna döpte som bekant om en hel del städer och gator) men som dog i sviterna av svälten, räknar i korta kommentarer upp människorna i hennes närhet som dör en efter en. Hennes föräldrar fördes bort mitt i natten för att avrättas, andra dog av svält. Hon konstaterar lakoniskt att bara Tanja blivit kvar. Över miljonen civila dör under eller i anslutning till denna humanitära katastrof.

Stalins regim måste vara en av de mest fruktansvärda som någonsin existerat. Det är svårt att veta hur många som av olika anledningar dog. Ungefär samtidigt som skotten i Ådalen börjar folket i Ukraina känna av en svält som visserligen drabbade hela Sovjetunionen men som här hade obegripliga konsekvenser. Det talas om sex, sju miljoner som dog svältdöden – maten skulle till fronten. Sex, sju miljoner. Selektionen blev med tiden mer och mer godtycklig – tyskklingande namn och religiös aktivitet var förenat med livsfara. Särskilt osäker blev människors vardag när kvoter för hur många som skulle deporteras eller avrättas måste uppnås. Särskilt som misslyckande att uppfylla förväntningar knappast belönades från högsta ort – Stalin. Hur många som dog av en kula i nackskottsgropen får vi kanske aldrig veta.

Ni får ursäkta, men jag vill dela med mig av en liten minnesskärva från en resa i Georgien. I Ryssland är de socialistiska partierna, av naturliga skäl, fler än, men antalet medlemmar är av lika naturliga skäl färre. Jag misstänker att situationen är ungefär densamma i Georgien. Vi besökte ett museum i Tbilisi där vi träffade, som jag minns det, ordföranden för det kommunistiska partiet i Georgien. Ordförande och museivärd. Byggnaderna som utgjorde museet och framförallt de hemliga rummen under jorden användes för att trycka upp flygblad och tidningar. Antagligen var han stalinist vilket kanske är passande med tanke på att Stalin föddes i Gori, en liten stad som frontar med det faktumet och använder turistmagnet. Även i övriga delar av landet finns det en hel del souvenirer – exempelvis vinkrus! – som föreställer galningen. Så kan det vara.

Stalins slaf (Foto: Privat)

Kniivilä lyckas väva samman det stora med det lilla. Statistik är och förblir statistik och blir först möjlig att på riktigt förstå när den porträtteras av exempelvis en människa. Häri ligger bokens största förtjänst: det blir aldrig knastertorrt, aldrig distanserat utan istället helt nära, möjligt att ta till sig. Små anekdoter livar upp även om de ofta är en aning makabra. Att det under revolutionen fanns ett problem med kokain hade jag ingen aning om. Eller en av många kaos-under-revolutionen-anekdoter: Mannen som beskylls för stöld av plånbok i en trång spårvagn, förs ut, skjuts. Plånboken hade emellertid bara försvunnit in i fodret på den anklagandes jacka. Även hon förs ut och avrättas.

Också en sorts rättvisa?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• ”Jag trodde … ”
• Better the devil you know

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Svetlana Aleksievitj?

”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt. Pomerantsev föddes i Kiev i dåvarande Sovjetunionen, men emigrerade tio månader gammal med sina oppositionella föräldrar och växte upp i Storbritannien. 2001 började han arbeta i Moskva, som någon sorts konsult i det postsovjetiska landet och framför allt som teveproducent på kanalen TNT. Ingenting är sant och allting är möjligt handlar om människorna han mött och filmat under nästan ett decennium i Vladimir Putins Ryssland.

De är gangstrar, affärsmän, mediemän – inte sällan allt på samma gång, eller obehagligt tätt inpå vartannat. Allt flyter, allt hänger ihop. Allt är fragmenterat, motsägelsefullt. Omöjligt att få ihop. Pomerantsevs Ryssland är en postmodern dystopi, ibland mörkt komisk och oerhört oroväckande.

Gangstrar, affärsmän, mediemän – kvinnornas roller tycks betydligt mer begränsade. Någon enstaka affärskvinna, men annars drömmer de om att bli fotomodeller, älskarinnor, prostituerade. I något fall jihadister, ”svarta änkor”. Pomerantsev följer ett par unga modeller som begått självmord efter att ha gått ett slags sektliknande självhjälpskurser. Det är en slags mysticism som finns överallt, också på bästa sändningstid. Han försöker fånga allt det där, men på TNT klagar de. Människor vill ha glada historier.

Då och då öppnar sig luckor, när en maktkamp mellan olika toppar i säkerhetsorgan försöker manipulera ut varandra. Då går det att berätta om kvinnan som fängslats för att hennes städgrossistföretag säljer det de säljer. Kemikalier som över en natt klassats om som narkotika, för att säkerhetspolisen vill ha sin del av kakan. Så kan president Putin ta i med krafttag och ”rensa upp” och luckan stängs igen.

Fast det handlar inte främst om åsiktsförtryck, menar Pomerantsev ändå. Den ryska strategin, direkt ur KGB:s handböcker, är inte i första hand att förtrycka utan att förvirra. Det tycks omöjligt att veta vad som gäller, vilka samhällsgrupper, från oppositionspartier till nykonservativa motorcykelgäng, som är eller inte är styrda från Kreml.

I slutet av boken har Pomerantsev bytt ut det olycksbådande glittrande Moskva mot ett inte särskilt mycket mindre glittrande London. Här hamnar en stor del av de ryska pengarna och människorna, och kanske finns där också en nyckel till varför västerländska slagord om demokrati och mänskliga rättigheter tycks ringa så tomt i ryska öron? Är det inte också här pengar och kontakter som talar?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Att krypa under huden på Goebbels

Hitler knows that human beings don’t only want comfort, safety, short working-hours, hygiene, birth-control and, in general, common sense; they also, at least intermittently, want struggle and self-sacrifice, not to mention drums, flags and loyalty-parades.

Nej, min poäng är inte att ropa att antingen Putin eller den ukrainska ledningen (eller någon annan heller) är precis som Hitler. Gudarna ska veta att det gör de själva gott nog. Men Orwell såg något då som gör det svårt att avskriva Hitler och Stalin som obegripliga galningar: alla framgångsrika självhärskare, oavsett ism, har vid något tillfälle haft stort folkligt stöd som inte kan förklaras med att de lovar folket obetydligheter som pressfrihet, demokrati, broderskap och fred. Om du däremot lovar inre och yttre fiender, krig, stolthet och styrka… Då framstår allt det andra tjafset som svaghet.

Kalle Kniivilä snuddar vid något liknande här i uppföljaren till Putins folk. Våren 2014, efter att den ukrainske presidenten avsatts efter en folklig resning i Kiev, besätts ukrainska militärbaser och delstatsparlamentet på Krimhalvön av… Ja, det är just det som är frågan, vilka är de där maskerade militärerna egentligen? ”Det är ryska styrkor!” säger ukrainarna; ”Det är det inte alls!” säger Putin, och enligt dagens nyhetsrapportering blir det alltså en debattfråga. Fast det förstås, säger Putin, vore det det vore vi stolta och tacksamma mot våra grabbar som bara vore där för att beskydda den ryskspråkiga minoriteten som utgör majoriteten på Krim och skulle utrotats av de ukrainska fascisterna – se bara vad de precis gjorde med sin egen president. En folkomröstning anordnas i hast, resultatet förklaras i ryska medier vara över 90% för att ansluta sig till Ryssland, och plötsligt är Krim (och därmed Svarta havet) ryskt igen, utan knappt ett enda skott, och medan ett påstått inbördeskrig brakar loss i östra Ukraina kan Putin njuta av en PR-seger, populärare än någonsin, och dela ut medaljer till de soldater som absolut inte var på Krim.

Några månader senare reser Kalle Kniivilä till Krim för att prata med folk; ukrainare som plötsligt är främlingar i det som nyss var deras land, ryssar som anser sig ha kommit hem, krimtatarer som luttrat konstaterar att tja, så länge vi inte blir deporterade till Sibirien igen så… Han pratar med eurocentriker, patrioter, putinister, sovjetnostalgiker, cyniker, han ställer frågor och försöker förstå vad det var som hände, vad det är som händer. För det handlar ju inte bara om något så enkelt som en militär styrkeuppvisning, om ett stort land som stjäl av ett mindre; många Krimbor, troligtvis en majoritet om också inte 90%, är ju glada över detta. Hur stor del av det beror på missnöje som alltid legat där, hur mycket på det politiska kaos och korruption som följt på Sovjetunionens fall, hur mycket på propagandakampanjer som utmålar den andra sidan som våldsamma fascister… Många av de som är glada över anslutningen medger att jovisst, det är trist att bankerna lades ner, och att maten blivit dyrare, och att man inte kan resa utomlands eftersom ingen godtar ryska pass från Krim, och att turistintäkterna vid Svarta havet nästan helt försvunnit, och… Men Putin har ju gett oss tillbaka stoltheten! Man ska kanske inte underskatta behovet av att, efter 25 år i skuggan av en stor historia, få känna sig som vinnare igen. Inte för inte väljer det nya styret att lyfta fram både tsarer och Sovjetvälde; inte förtrycket, som bit för bit skrivs ut ur berättelsen, utan styrkan som gjorde det möjligt, ledaren som talar å allas vägnar och säger åt alla att vara stolta över vad han gjort i deras namn.

Det kanske mest slående här, som Kniivilä gång på gång försöker förstå, är viljan att tro, viljan att rättfärdiga faktum. Om demokrati är bra, och Putin är stark, är bara Putin en sann demokrat. Om invasionen rättfärdigas med att ett folkmord på rysktalande stod för dörren så har ryssarna alltid varit hotade, oavsett hur många undersökningar journalisten hänvisar till som sade att det var en icke-fråga bara häromåret. Massakrer som inte ägt rum anförs som bevis för att de skulle kunna ha hänt även om de inte gjorde det. Den som slog till först måste ha haft en väldigt bra orsak till det, så det var självförsvar. Många är plötsligt oroliga för att ukrainare och tatarer ska börja kniva ihjäl ryskspråkiga barn, och då är det en oro som nyhetskanalerna måste ta på allvar, eller hur? Skit samma om ni levde ihop i decennier, plötsligt har ni alltid fruktat varann.

Någonstans undrar jag hur mycket Kniivilä underskattar gamla dolda konflikter och motsättningar; debatten har, med flit, blivit så förgiftad att jag kommer på mig själv med att undra om det verkligen kan vara så galet som han beskriver det. Kålsuparsyndromet sitter djupt. Att han knappt ens snuddar vid stridigheterna i resten av Ukraina är också lite störande. Men enkla blir konflikter bara i efterhand, när en sida vunnit och kan hyllas eller fördömas i lugn och ro. Det intressanta är den större frågan som ligger bakom.

Om vi går tillbaka till gamle uttjatade Orwell. 1984 är en av 1900-talets mest missförstådda romaner. Den handlar inte om övervakning, eller om kommunism, eller om politisk korrekthet. Den handlar om rädsla. Behovet av att hata och frukta något utanför så mycket att man går med på en förklaring som känns bra, även om man måste sortera bort verkligheten; krig är fred, frihet är slaveri, okunskap är styrka. ”Kniiviläs bok svarar inte på frågan om huruvida vi återigen bör darra inför den ryska björnen”, skrev Kari i sin recension av Putins folk i fjol. Krim tillhör oss verkar fylla i den luckan rätt rejält; samtidigt kommer jag inte ifrån tanken att det ju är just den rädslan som Putin lever på. Den matar sig själv; det enda försvaret mot påstådd fascism (minns att det officiella DDR-namnet på Berlinmuren var ”den antifascistiska skyddsvallen”) är en stark ledare som kan ena nationen runt fosterlandskärleken och med vapen i hand (om också artigt säkrade) slå ner på de inre och yttre fiender som hotar den nationella enheten. Vad har, när samma tongångar hörs överallt i Europa från Aten till Sölvesborg, andra idéer att sätta emot det? Kan vi våga framstå som svaga när de starka säger sig behöva försvara sig?

Similar Posts:

• Better the devil you know
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Kampen om Ukrainas framtid

Med sitt mångåriga journalistiska arbete, och kännedom om Ukraina och regionerna runtomkring, är Anna-Lena Laurén en person som jag känner fullt förtroende för när hon berättar om sina egna upplevelser av den ännu pågående konflikten i Ukraina.

Som alltid när det gäller pågående krig och konflikter är det svårt att bilda sig en bredare uppfattning endast baserad på nyhetsrapportering. Det krävs en annan typ av röst, en röst som kan förklara varför det blev just så här just där. En bok och lite förfluten tid är till god hjälp för den förståelsen.

Ukraina Gränslandet är uppbyggd av Lauréns reportage ifrån Kiev, Donbass och Krim, varvat med Peter Lodenius mer historiskt förklarande kapitel. Och onekligen behövs båda infallsvinklarna för att kunna förstå vad det handlar om egentligen. Ukraina som nationalstat inrymmer så väldigt många skilda kulturer och attityder.

Euromajdan är alltings början, eller i alla fall den väpnade konfliktens början. En demonstration på frihetstorget i Kiev i protest mot att president Janukovytj inte vill acceptera EU:s krav för ett Ukrainskt närmande till EU. Denna demonstration ändrar karaktär när regimstyrkor beväpnade slår tillbaka mot dessa till en början fredliga demonstrationer. Demonstrationerna börjar då istället handla om att Ukrainarnas hopp om att närma sig ett mer demokratiskt, rättssäkert styrelseskick gått förlorat.

Sedan accelererar allting. Oroligheterna sprider sig, och Rysslands propagandamaskin vilar inte på hanen. Ukrainas tunga industriella område, Donbass, i öster blir händelsernas centrum. Vad konflikten nu handlar om blir mer och mer uppenbart. Ukraina ligger mellan Europa och Ryssland och är en bricka i spelet mellan väst och öst.

Helt plötsligt invaderar och annekterar Ryssland Krimhalvön. Ja, en regelrätt invasion faktiskt. En oönskad närvaro av ett främmande lands militära styrkor med syfte att överta en bit av nationens territorium. En oundviklig händelse, då Ryssland vill ha sin flottbas kvar i Sevastopol (enligt avtal hyr Ryssland flottbasen i Sevastopol av Ukraina till 2042) utan att EU eller någon annan (läs: NATO) ska kunna komma att hota den.

Allt det här levandegörs av Lauréns skildringar av möten med människorna som befolkar de olika områdena. Bilden som tecknas är den av ett mångkulturellt Ukraina, med flera olika utgångspunkter. Men det som framstår tydligt är att det mycket handlar om hur Ukraina skall förhålla sig till framtiden. Många vill bort från Sovjetnostalgin och önskar en mer demokratisk framtid för sitt land. Andra är mer pragmatiska och ser vad Putin lägger upp på förhandlingsbordet.

Det är svårt för mig, medborgare i en gammal demokrati, att förstå vad Sovjetnostalgin har att erbjuda långsiktigt. Men Ryssland erbjuder ju någonting reellt. Bra priser på gas, och ett lån utan fjolliga krav på transparens. Det EU erbjuder har inga kortsiktiga förmåner.

Jag kommer att följa utvecklingen i Ukraina, förhoppningsvis via Anna-Lena Laurén. Eftersom Ukraina är ett stort grannland är det enormt viktigt att se åt vilket håll det lutar. Och om Sverige som nation återigen borde rädas den ryska björnen.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Det är komplicerat
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Better the devil you know
• ”Vem var den där maskerade mannen?”