dagensbok.com » Psykoanalys

Svend Brinkmann "Vi blir det liv vi lever"

Fredrika Carlsén — Mon, 13 Feb 2023 23:00:30 +0000

Får vi själva bestämma hur våra liv ska bli? Är vi fria att välja erfarenheter själva, eller formas vi av det som händer oss? Finns ödet? Är vi människor så autonoma som vi vill tro? Vi blir det liv vi lever är både en studie av ett människoliv och en personlig reflektion kring livet och ödet. Svend Brinkmann är professor i allmän psykologi och kvalitativa metoder vid Aalborg-universitetet i Danmark.

Det hela börjar sommaren 2018 när ett handskrivet brev anländer till Svend. Brevet är från den då 93-åriga Lili och utgör startskottet för deras vänskap. De brevväxlar och ses så småningom hemma hos Lili. Där, i hennes kök, delar Lili sin livshistoria. Det är en berättelse om ett långt liv, om de händelser och de val som format det. I 33 år har Lili gått i psykoanalys.

Det finns en air av värdighet kring Lili. Hon är en mycket intelligent person med hög integritet och en exceptionell förmåga till självreflektion. I sina samtal med Svend berättar hon om sina tankar kring allt som hänt i en slags uppgörelse om ångest, skuld och skam över hur det blev.

Lili är femton år gammal när nazisterna ockuperar Danmark. Hon bor i en by tillsammans med sina föräldrar nära tyska gränsen. De tyska soldaterna är unga, bara något äldre än hon, och förälskelsen är ett faktum. Den är så intensiv som den bara kan vara när man är femton år med livslust och nyfikenhet som vibrerar i hela ens väsen. Naturligtvis förstod hon vad det innebar att vara kär i en nazist – Lili är på intet sätt naiv eller dum. Men politik är politik, krig är krig och en tonårsförälskelse är en tonårsförälskelse.

Denna förälskelse kom att definiera en stor del av hennes liv, och hon har ägnat många år åt att reflektera, tänka och försöka försonas med hur det blev. Epitet som ”tysketös” och fördömande blickar följde henne under en lång tid.

Lika lite som Lili kunde välja att växa upp under andra världskriget kunde hon välja sina känslor inför den tyske soldaten. Vem kan kräva av en femtonåring att hon ska välja bort den första kärleken? Det är lätt att tänka på krig som något som sker på en samhällelig nivå och glömma bort att varenda soldat också är en individ. En individ som kanske inte heller hade något val att tala om.

Boken är uppbyggd av deras intervjuer och Brinkmanns egna reflektioner i koppling till psykologin och filosofin. Det hela är ett ode till ödet och ett ifrågasättande av samtidens idé om att vi kan göra vad vi vill, bli vem vi vill och forma våra liv enligt vår egen vilja.

Brinkmann talar om en livstråd som binder samman de händelser och skeenden som utgör våra liv. Det handlar inte om att ha ett förutbestämt öde, snarare om att erkänna att det finns yttre faktorer vi inte har någon som helst kontroll över som formar vilka vi blir. Vi får inte välja den kontext vi föds in i, vi får inte välja vad vi drabbas av. I någon mån kan vi välja hur vi hanterar det, men även där är valmöjligheterna kanske mindre än vi vill tro. Vi kan bara handla utifrån de förutsättningar och den kunskap vi har och sedan försöka leva med våra val.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Det var intressant, berörande och stundvis befriande att läsa argument för att vi faktiskt inte har så mycket att säga till om i våra liv. Vi kan inte kontrollera vad som händer oss. Det finns något betryggande i det, att inte se sig själv som hundra procent ansvarig för allt som händer i ens liv. Vi måste förhålla oss till det som händer, till faktumet att vi inte alltid får välja. I någon mån är vi alla produkter av vår samtid.

Alex Michaelides "Den tysta patienten"

Katze Collmar — Sun, 25 Aug 2019 22:00:40 +0000

Kanske borde jag börja med att säga att det är möjligt att min recension är orättvist hård eftersom jag hade höga förväntningar på boken. Om jag bara hade plockat upp den utan att omslaget basunerade ut ”2019 års stora thriller-hype”, eller utan att ha läst entusiastiska läsarreaktioner på internet, hade min dom kanske varit mildare. Det är också möjligt att om jag växt upp i ett hem med grälla färger på tapeterna, så hade jag varit mindre känslig för nyanser, och därmed kunnat acceptera att Den tysta patienten inte är en Monet, utan ett barn med fingerfärger. Det är i alla fall den sistnämnda förklaringen som berättaren i boken, Theo Faber, hade trott stenhårt på.

Theo Faber är en ”rättsmedicinsk psykoterapeut”, men framför allt är han Freuds största fan och psykoanalytiker ut i fingerspetsarna. Fast det skulle han förstås inte säga själv, i alla fall inte utan att först dra en två kapitel lång berättelse om något bisarrt från sin barndom. Hans farmors skor gjorde honom säkert extra mottaglig för psykoanalysens lockelser, precis som min morfars brevduvor inspirerade mig att flyga långt bort från all sorts pseudovetenskapligt navelskådande. Nåväl. Theo Faber blir besatt av fallet med Alicia Berenson, en känd konstnär som verkade ha det perfekta livet, men som några år tidigare skjutit sin make i ansiktet och sedan slutat prata. Theo vill hemskt gärna lösa mysteriet med Alicia, ta reda på varför hon sköt sin make, och vara den som till slut får henne att prata. Alla de här drivkrafterna har förstås rötter i hans barndom, ni får inte glömma det.

Theo lyckas få ett jobb på den psykiatriska avdelningen Alicia är inskriven på, och skrider till verket. Hans nya kollegor varnar honom för att ”borderlinepatienter är väldigt förföriska”, men reagerar inte på det olämpliga i att Theo från dag ett är besatt av Alicia och öppet pratar om hur han kan vara lösningen på hennes problem. I den mån någon tycker att hans besatthet kanske inte är helt normal, så läggs skulden på Alicia, och framförallt på hennes psykiska störnings förföriska natur. Att Alicia vid det laget inte yttrat ett enda ord, och är så borta på mediciner att hon bara sitter och dreglar i ett hörn, gör henne tydligen inte mindre förförisk.

Mellan sina svåra terapisessioner med Alicia där Theo sitter och stirrar på henne i tystnad och därför känner av alla hennes känslor, så går Theos arbetspass ut på att bekämpa de onda läkarna som bara vill droga sina patienter istället för att lyssna på dem. Det är som ett episkt slag mellan ”Du är rädd för hästar för att du egentligen är rädd för att bli kastrerad” och ”alla psykiskt sjuka personer är farliga monster som måste drogas och bältas för sitt eget bästa”. En ovanligt slapphänt (och oavsiktlig) parodi på psykiatrisk vård, med andra ord.

När vår hjältemodiga psykoanalytiker inte räddar jungfrur i nöd från klåpare till läkare, så pratar han om sin olyckliga barndom, sitt olyckliga äktenskap, och om alla opålitliga kvinnor som förför oskyldiga män, eller korkade kvinnor som faller för onda och manipulativa män. Man behöver inte rota särskilt djupt i Theos psyke för att förstå att han är rätt obehaglig själv och definitivt har ett problem med sin kvinnosyn, men det är lugnt, Theo gräver åt dig, du behöver bara stå ut i 320 sidor.

Ärligt talat, det är dags för thrillerförfattare att sluta försöka skriva den mest oväntade plottwisten någonsin. Eftersom man som läsare (i alla fall om man läst en eller två thrillers de senaste åren) förväntar sig att författarna ska försöka överträffa varandra, så ser man Det Stora Avslöjandet på kilometers avstånd. Den tysta patienten är tyvärr inget undantag. Det är nog tyvärr också dags för mig att sluta läsa thrillers. Tack för den, mamma.

Siri Hustvedt "Leva, tänka, titta"

Eva Björnberg — Wed, 24 Aug 2016 22:00:11 +0000

Det känns inte bra att jag ännu inte läst någon roman skriven av Siri Hustvedt. Är övertygad om att det är väl värt tiden. Men nu har jag i alla fall läst hennes digra essäsamling från 2012, Leva, tänka, titta, som i år kommit ut i översättning av Ulla Roseen.

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?

Ulf Karl Olov Nilsson "Glömskans bibliotek"

Airi Palm Borden — Sat, 07 May 2016 22:00:24 +0000

År 2050 kommer var 85:e person i världen att ha Alzheimer. Redan idag dör miljoner människor i den fruktade sjukdomen som låter minnet och identiteten försvinna. I alla fall är det så många uppfattar Alzheimer. Men författaren (också kallad Ukon) kastar fram en tanke som kanske inte ändrar hur gemene man ser på tillståndet, men som ger det en annan ingång. Kan det vara så att den drabbade inte alls glömt, utan helt enkelt minns för mycket och ”därmed inte kan uppehålla sig i verkligheten?”

Glömskans bibliotek resonerar kring litteraturen och teserna som på olika sätt utforskar vårt innersta när det gäller minne, tankar och språk. Här finns talrika idéhistoriska referenser till litteratur, psykologi, psykoanalys, filosofi och medicin. Här finns också många exempel på fall genom historien fram till våra dagar, även hämtade ur författarens egen praktik och personliga erfarenheter. Allt skrivet på vacker svenska med ett direkt tilltal.

Sympatiskt är det sätt på vilket Ukon bygger sin argumentation. Han redogör, problematiserar, kastar fram egna tankar som han sedan nagelfar. Inget huggs i sten. Här finns en beundransvärd förmåga och vilja att vända och vrida på slutsatserna och att se dem från olika håll.

I Nederländerna finns ett boende för gravt demensdrabbade personer. Det är ett eget samhälle, slutet mot omvärlden men öppet inåt. Här finns inga låsta dörrar. De boende rör sig som de vill och kan närhelst de önskar besöka ett bibliotek, gå på restaurang, till posten eller frisören. Personalen ”spelar med” och försöker aldrig argumentera emot eller övertyga någon i strid med dennes verklighetsuppfattning. Med denna skildring som utgångspunkt, för författaren ett resonemang kring identitet och livsmening. Vad är det som säger att en person som tappat minnet och som lever i nuet, i varje ögonblick, inte har ett meningsfullt liv? Är det inte just detta, att leva i nuet, som många tekniker kring till exempel mindfulness och meditation syftar till?

Från det nederländska demensboendet lotsas vi vidare på en spännande bildningsresa – till Freud och andra analytiker, till drömtydning (det är inte drömmen utan berättelsen om den som är viktig), lobotomiexperiment, hallucinationer och minnesförlust, för att bara ge några exempel.

Minne och trauma ges ett särskilt fokus i en belysning av Migrationsverkets språkanalyser där

Underlaget för analysen är en bandinspelning på ungefär femton minuter där den asylsökande fått genomgå en intervju, som i de flesta fall skett på telefon, om ursprung och levnadsvanor, varpå en språkanalytiker från landet ifråga, eller åtminstone regionen, ska avgöra om han eller hon talar sanning. I möjligaste mån är det modersmålet som analyseras, men ofta rör det sig om andraspråket, som nästan alltid är franska eller engelska.

Det bedömda språkets relation till uppväxt, miljö, utbildning och det faktum att många flyktingar kommer från flerspråkliga områden, förbises i analysen. Ukon menar också att berättelsen om ett upplevt trauma inte kan framsägas som om det var en vardaglig händelse och att det påverkar bedömningen av språkanalysen negativt:

När man läser språkanalyshandlingarna framgår tydligt att ett tveksamt sätt att tala, svarslatens, minnesproblem – vilket är precis det som kännetecknar den traumatiserades eller deprimerades tal – regelmässigt tolkas som förställning, alltså försök till lögn.

Med hänvisning till den franske filosofen Bernard Stiegler resonerar författaren om hur marknadskrafter och reklam blivit bärare av identitet vilket har lett till en ”förlust av mening, estetiska upplevelser och omsorg om den andre”. Ett lika vidrigt som upprörande exempel på det, ges i berättelsen om en sjuårig rysk pojke som adopterades av en ensamstående kvinna med ett biologiskt barn i USA. Något halvår senare skickades pojken tillbaka till Ryssland då han upplevdes vara ett ”problembarn”. Bland annat hade han kissat i byxorna under ett besök vid en nöjespark.

I pojkens ryggsäck hade modern lagt godis, kakor och färgkritor för resan. Han själv trodde att han skulle på semesterresa för att återse sitt hemland. /—/ Förlust av förmågan till omsorg är på en och samma gång orsaken och följden av att människor behandlas som ting. Detta sipprar ned i alla samhällets fält, också föräldraskapets, som när den amerikanska adoptivmodern säger att hennes önskan var att hitta ”en liten kompis till min [biologiske]son”.

Som sagt, detta är en bok som spänner över vida fält och som utmanar läsaren. Vi leds runt i en ordens och tankens labyrint, på en fascinerande upptäcktsfärd som kan fortsätta hur långt som helst. Frågan är, kommer man någonsin fram, kan vi alls säga något med säkerhet om identitetens, minnets och språkets innersta gömslen?

Johan Hilton "Monster i garderoben"

Björn Schagerström — Fri, 20 Nov 2015 23:00:38 +0000

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer med en ny bok är det svårt att vara nollställd inför ikastgivandet.

Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Stephen Grosz "Att förlora och finna sig själv"

Airi Palm Borden — Fri, 15 May 2015 22:00:32 +0000

Människans psyke har alltid väckt nyfikenhet och förundran. Trots floden av psykologiska självhjälpsböcker och tv-serier om terapi, finns fortfarande ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Att gå till psykologen är betydligt mera laddat än att besöka läkare för att man har ont i kroppen.

”Någon gång i livet har de flesta av oss känt oss snärjda av saker vi tänker eller gör, tjudrade av våra egna impulser eller dumma val; fångade i någon form av olycka eller skräck”, skriver Stephen Grosz i boken Att förlora och finna sig själv: berättelser från terapisoffan. Efter drygt tjugofem år som praktiserande psykoanalytiker borde han veta vad han talar om. I denna sin första bok har han samlat ett antal berättelser från sin långa praktik. Alla kan sammanfattas i insikten att förändring och förlust är djupt sammanbundna. Att förändra sig själv och sitt liv förutsätter förlust, annars kan ingen förändring ske.

Vid sidan av de enstaka fallen ger Grosz många exempel på hur vi spjärnar emot förändringar. I en brinnande restaurang ställde sig gästerna i kö för att betala notan, istället för att fly mot nödutgången. Ett mera extremt exempel handlar om hur folk satte sig i möte i World Trade Center samtidigt som terrordådet den 11 september 2001 spred förödelse omkring dem. ”Jag vill ändra på mig, men inte om det innebär en förändring”, säger en patient.

I ett gripande avsnitt berättar Grosz om sin egen far och en resa de gjorde till hans barndomsby i Ungern. Väl på plats ville fadern inte känna igen sig. Det var fel by, fel hus, där fanns inget att se. Återseendet med hembyn som föll offer för nazisterna under andra världskriget, väckte alltför starka och negativa minnen.

Berättelserna från terapisoffan kretsar mestadels kring vardagslivets svårigheter. Det handlar om sorg, ensamhet, om livslögner och stapplande försök att förstå sig själv och andra. Det är en långsam, till synes lugn och samlad process som boken relaterar till och det görs utan åthävor eller spekulativa berättargrepp. Inledningen av varje fall är ofta intressant eller ger prov på en stillsam humor. ”Jag ska berätta en historia om en patient som chockerade mig.” eller ”Graham C. var tråkig.” Så tråkig att Grosz inför varje session med Graham hällde i sig kaffe och spolade kallt vatten i ansiktet.

Trots de intressanta inledningarna tunnas berättelserna efterhand ut och blir mera svårfångade. Grosz och hans patienters insikter och slutsatser känns inte alltid uppenbara. Förmodligen är det svårt att på några korta kapitel – för det här är en kort bok – återge vad ibland flera års terapi åstadkommit.

Boken ger inga stora aha-upplevelser men behöver det kanske inte heller. Grosz är en god bekantskap, en lugn och trygg vägvisare i psykets irrgångar. Han tar våra bekymmer på största allvar.

dagensbok.com » Psykoanalys

Svend Brinkmann "Vi blir det liv vi lever"

Similar Posts:

Alex Michaelides "Den tysta patienten"

Similar Posts:

Siri Hustvedt "Leva, tänka, titta"

Similar Posts:

Ulf Karl Olov Nilsson "Glömskans bibliotek"

Similar Posts:

Johan Hilton "Monster i garderoben"

Similar Posts:

Stephen Grosz "Att förlora och finna sig själv"

Similar Posts: