Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Boken om sitt liv hade författaren och journalisten Jackie Jakubowski tänkt att skriva själv, men hans planer stoppades av en sjukdom. Han tog kontakt med Lena Einhorn igen och bad henne skriva boken, som hon erbjudit sig flera år tidigare.

Lena Einhorn har en fantastisk förmåga att skildra andra människors livsöden. I en intervju med Judisk krönika poängterar hon att det inte är en biografi utan en roman, där verklighet och fiktion blandas. Hon har använt sig av samma format för att berätta om exempelvis Siri von Essen och Greta Garbos liv (även de mycket läsvärda böcker).

Berättelsen om Jackies liv är smärtsam, han växer upp i efterkrigets Polen tillsammans med sin far och andra judar som överlevt förintelsen. De vuxna är traumatiserade och skadade av förintelsen, Jackies far pratar aldrig om sin barndom. Jackie pratar aldrig om sin mor som saknas, mycket är underförstått och läsaren får långsamt fler och fler pusselbitar för att förstå vad som har hänt familjen. Läsaren får följa med till skolan, till judiska föreningen och till kyrkan dit Fru Halima tar honom i hemlighet. Vi följer honom genom uppväxten och försöken att balansera och förstå både den judiska identiteten och den polska.

Efter några relativt lugna år, när Jackie hunnit bli tonåring börjar nya oroligheter och det styrande kommunistiska partiet piskar återigen upp en hätsk stämning för att försöka få judar att lämna landet, vilket tillslut leder till att Jackie och hans far Stanislav åker till Sverige, utan returbiljett.

Den levnadsberättelse som Lena Einhorn författat om Jackie Jakubowskis liv i En låda apelsiner är gripande och fylld av värme. För mig som inte hade särskilt stor koll på efterkrigets Polen är det en lärorik berättelse om en tid som satt stora spår i Europas nutidshistoria.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• En familj drabbad av antisemitism
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig för en annan kvinna som i likhet med henne talar polska. Som alltid blir hon brydd för hon vill inte veckla in sig i en ”mångordig historia om att mor föddes i Warszawa, jag i Vitryssland med okänd far, barndomen tillbringades i Ryssland, till Polen kom jag först 1954, sedan flyttade jag tillbaka till Ryssland för att studera, därifrån till DDR och slutligen till Amerika …”

Sedan ramlar de andra in i berättelsen. En mängd olika personer och de kan alla länkas till romanens huvudperson, Daniel Stein. Strukturen i romanen är en sammanställning av brev, dagboksanteckningar och nedskrivna bandinspelningar för att gestalta Stein som under andra världskriget räddade flera judar från döden. I och med att hans pass har stämpeln ”Obestämd nationalitet” värvar Gestapo honom till en tjänst som tolk. Nazisterna missar det faktum att Stein är jude. Sedan blir han tolk för sovjetisk säkerhetspolis innan han lyckas fly för att slutligen gömma sig fem år i ett nunnekloster. Som tack för skyddet hos nunnorna konverterar Stein till katolicismen. År 1959 emigrerar han till Israel och möter krångel med immigrationsmyndigheterna, och inför en rättslig process skriver han till sin bror:

När jag kommer till Polen eller Tyskland är jag jude för alla, utom för staten Israel. I passet står det: ”Obestämd nationalitet.” Kort sagt kan man säga att jag vann ett slags seger i kampen mot Gestapo och NKVD men led totalt nederlag mot de israeliska tjänstemännen.

Författaren har inspirerats av en person som verkligen funnits i historien, nämligen Oswald Rufeisen (1922–1998). Romanens Daniel Stein har många likheter med honom men romanen är ingen biografi. Här tas friheter med konstnärens energi och fiktiva personer och texter är lika viktiga som verklighetens detaljer.

Den större delen av romanen utspelar sig i Israel där läsaren genom de andras ögon får följa hur broder Daniel överbryggar konflikter, håller jordnära gudstjänster och arbetar med utsatta människor. Broder Daniel gör sig liksom till tolk ännu en gång. Han vill förmedla det han uppfattar som kärnan i den kristna läran. Man förstår av de andras ord att han understryker vars och ens rätt till en personlig tro, och det där med tre-enigheten kan väl kvitta? De styrande i de etablerade kyrkliga kretsarna ser med irritation på hans verksamhet. Men trots detta får broder Daniel möjlighet att träffa självaste påven som mellan tuggorna på måltidens krakówkorvar säger:

Du vet, Daniel, det här stora skeppet är svårt att vända. Det finns invanda tankemönster – både om judarna och mycket annat … Man måste ändra kurs utan att skeppet kantrar.

Personteckningarna överraskar mig flera gånger. I dagboksanteckningar gestaltas den oerfarna assistenten Hilda Engen och jag trodde nog hon skulle åka tillbaka hem till Tyskland bara efter en månad – men där misstog jag mig. Vid sidan av broder Daniel och Hilda finns andra personer som levandegörs starkt. Bland annat tänker jag på Eva, samma kvinna som inleder romanen. Hennes dilemma är av ett särskilt slag och i diskussionerna när detta tas upp händer något. Daniels vidsynta förhållningssätt krackelerar plötsligt och om jag i framtiden träffar någon som läst denna roman skulle jag vilja utbyta lite tankar kring denna scen.

Ulitskajas roman är diger, för att inte säga multidimensionell. Den liknar inte alls en äventyrsroman som cirklar kring Oswald Rufeisens levnadsöde. Intellektuellt stimulerande resonemang varvas med utrop som minner om barnet i sagan om Kejsarens nya kläder: ”Men varför rör sig så många människor, som uteslutande söker efter Sanningen, i så fullständigt motsatta riktningar?” frågar sig en kvinna från Ryssland i sin brevkorrespondens med mottagaren som bor i Israel.

Det här mötet med Ulitskajas författarskap gav mersmak. Inte så att jag nödvändigtvis vill läsa en lika fragmentarisk roman, men hennes blick för människans motsägelsefulla agerande har fått mig på kroken. Ulitskaja skärskådar Tvärsäkerheten på ett sätt som gör att även jag känner hennes blick på mig.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Det enkla är svårt
• Bilder av dagens apartheid
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Att vara i det absurda

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• LSD på papper
• Fascinerande dagböcker
• Ett rendez-vous bland främlingar

Zaremba föds och växer upp i ett kommunistiskt Polen. Vad han inte vet, men som han en dag, sjutton år gammal, plötsligt får veta är att hans mor är av judisk härkomst – i ett Polen där antisemitismen åter har börjat gro, med de kommunistiska myndigheternas goda minne. Flykten går till Sverige, mest av en slump, och det är där han kommer att skapa sig en framtid.

I den här boken söker sig dock Zaremba tillbaka till sina rötter. Till sin mammas och pappas historia, men också till generationen innan dess, om mormodern och morfadern och deras öden under mellankrigstiden. Nazisternas folkmord på judar, både i Tyskland och i ockuperade områden som Polen, är förstås välkänt sedan tidigare, och det finns många som vittnat om det redan i både dokumentär och litterär form. Det som gör den här boken än mer intressant är därför skildringen av familjens öde både före och efter nazisternas ockupation av Polen. Det blir en historia om diskriminering och förföljelse, och om överlevnad mot alla odds i ett Polen genomsyrat av antisemitism såväl före som efter nazismens förödelse.

Att Zaremba är en god skribent är väl bekant. Här ger han sig i kast med en historia som uppenbarligen ligger honom personligen väldigt nära. Men än viktigare är väl kanske att ämnet på sätt och vis också är dagsaktuellt i allra högsta grad: med nazister som marscherar på gator och torg i flera av landets städer, med ett riksdagsparti som hetsar mot invandrare av alla de slag, men kanske allra mest mot muslimer. Historiens lärdomar har tydligen bleknat för en väldigt stor del av landets befolkning. Kanske kan Zarembas bok hjälpa en del att minnas vilka fasor som antisemitism – och i förlängningen därmed också andra former av rasism – kan ta sig, innan historien tillåts upprepa sig.

Similar Posts:

• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Förintelsen i krigets skugga
• Vikten av vittnet