I Följa John, genial titel by the way, får vi följa ett barn som är hemma med hosta medan föräldrarna jobbar. Och där är den där John också. Han som sitter på stolen bredvid. Är han en bror? Det är svårt att veta, men inga kläder har han och det verkar som att det är den hostiga som ska ta omhand John. Och John då, han är som han är. Tuggar på ett suddgummi så att det gnisslar. Sedan vill han ut och gå. Då måste man ju hänga med.

John vet vart han ska och han travar orädd på genom berättelsen såsom en bulldozer. Han är sig själv nog med den äran och i hasorna har han bokens jag. Hen följer efter och passar John ändå även om hen blir livrädd och andfådd på kuppen. Jag kan identifiera mig med bokens jag som är lite ängslig och försiktig, men som samtidigt dras med av den djärva John. För mig var det många gånger en räddning, att någon annan drog med mig ut på äventyr. Samtidigt så behöver John faktiskt omsorg och tas omhand. Han blir till exempel åksjuk och kräks av att åka upp och ner med hissen. Men i nästa sekund är han inne hos Karlsson och tar för sig av deras chips för att i nästa sekund i ett obemärkt ögonblick ta ut deras hund på en promenad.

Det här är en bok om att utmanas och att våga göra sådant som man egentligen inte vågar. Om att växa, inse att man är modigare än man tror, och att man faktiskt kan ta omhand. Att imitera någon annan behöver inte vara att härmas. Det kan vara så att man faktiskt växer då.

Illustrationerna är fulla av fina detaljer och det jobbas med minspel och kroppsspråk som ger texten ytterligare en dimension. Jag tycker också om att vissa uppslag får en att vrida på boken för att det behövs för att visa på ett högt träd som John prompt ska upp i.

Språket är underbart. Det är så nära barns sätt att tala och tänka. Intuitivt och experimentellt. Där har Lindenbaum hela tiden utvecklats. Det har skalats av och lekts orden mer och mer under hennes författarskap och nu känns det på pricken. Men jag kan ge mig fanken på att hon kommer att överträffa mina förväntningar igen.

Måste avsluta med att prata om slutet på boken. Vi möts av en spännande twist som jag inte såg komma. Det får en att stanna upp, haja till och klia sig i huvudet. Och snart är det julafton.

Similar Posts:

• Den allvarsamma leken
• Med fantasins ständiga rörelse
• Sippor, vivor och revolution
• Humoristiskt pekboksdrama
• Frekes bok

När Freke vaknar nästa morgon upptäcker han att den ena skon är borta. Även foten är väck. Trots att han letar överallt därhemma, till och med bakom toaletten, finns inte skon någonstans. Freke tänker att den ville väl springa och glömde att ta av sig foten.

När Freke berättar för sin mor om att hans ena sko är borta, noterar hon morgontrött att foten också saknas. Hon ordnar en matsäck åt honom mitt i morgonbestyren med ett bångstyrigt småsyskon och lite morgonhygien. Freke skriver en efterlysning på skon (med fot). Så pussar mor Freke farväl med en förmaning om att akta sig för grannhunden.

Så börjar Frekes äventyr. Med ett lugn och ett öppet sinne börjar han leta efter sin sko med fot i. I sitt letande möter han alla möjliga personer. En sotare uppe på ett tak har bra utsikt och föreslår att Skofångaren har tagit den. Han tar tydligen alla bortsprungna skor och kör dem till tippen. Det får ju inte ske inser Freke och fortsätter sitt sökande. Han träffar på en fiskare som mest fiskar upp en massa gamla skor och stövlar. Men ingen av dem är Frekes.

När han tar genvägen genom skogen träffar han nån med röd luva som är på väg till sin mormor med lite saft. Rödluvan tror sig ha sett en ensam sko lunka förbi. Det verkar som att den har tagit sig till sporthallen för att sporta!

Frekes fot är en bok som tar barnet på allvar. Allt ifrån att den morgontrötta mamman litar på Freke att bege sig ut och leta efter sko och fot till att han tar kommando över historien. Det gör att allting känns både spännande men samtidigt finns någon slags trygghet ruvandes i kulissen. Kanske är det inte så viktigt att hitta sin sko och fot? Kanhända finns det viktigare saker i livet? Det går väl att klara sig fint ändå? Kanske ville skon ha äventyr och drog iväg liksom? Freke låter faktiskt skon bestämma själv.

Illustrationerna är som vanligt gjorda av Lindenbaum själv. Det är bilder som utgör minst halva berättelsen. Illustrationerna täcker hela sidorna och det arbetas mycket med mimik och små vardagsstökiga detaljer. Det får det att kännas realistiskt och vardagligt samtidigt som vi faktiskt dras ut på ett riktigt äventyr. En strapats som är helt på Frekes bevåg. Jag skulle säga att det här är en berättelse som handlar om att komma underfund med vad som är viktigt samt om att bli till freds med tillvaron.

Similar Posts:

• Sippor, vivor och revolution
• Hej å hå, häng på
• Humoristiskt pekboksdrama
• Är Gittan en ö?
• Den allvarsamma leken

Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

DET FINNS FYRA HUS.
I huset med röda fönsterluckor får Vitvivan. Gulsippan går i det med det med gröna. Mitt emellan äter vi mat och gör allt annat. Där borta i trädet bor Shäfen. Det är nästan som förskolan men man blir inte hämtad. Allting är roligt här.

Det är många barn, kanske tusen tror berättaren. De får springa runt som de vill. Men inte utanför strecket som Shäfen ritat upp. Ingen går därutanför, inte ens Shäfen själv. För utanför strecket är det farligt. Där kan det komma en blixt eller ett lejon ryktas det.

Shäfen bestämmer att alla har det bra bakom strecket. Shäfen bestämmer också vad alla ska göra hela tiden. Det kan ju vara bra att slippa komma på det själv tänker berättaren.

Livet bakom strecket är väldigt inrutat. Shäfen styr likt en despot. Vitvivan har det ändå rätt kul. De har målning med riktiga vuxenfärger och hoppar studsmatta. Under tiden skalar Gulsippan potatis och bär sten i bakgrunden.

En dag frågar bokens jag Shäfen varför Gulsippan inte får vara med, det är ju orättvist. Shäfen svarar att det ska vara orättvist här och att hen tycker om när det är orättvisa. Här kommer berättelsens vändpunkt. De priviligierade Vitvivorna byter en natt plats med Gulsipporna. Till en början är de små sipporna motsträviga. Så djupt sitter Shäfens makt. Men de blir övertalade, för visst vill de sjunga och hoppa studsmatta? Inte bara skura golv och vara tysta?

Lindenbaums illustrationer känns igen sedan tidigare. De är detaljrika och spännande att fastna vid. De ger texten ytterligare en dimension. Jag fastnar särskilt vid karaktärernas miner. Blickarna är omsorgsfullt riktade och munnarna kompletterar. Det här är en sådan där bok som jag vill läsa med barn och stanna vid de omsorgsfulla bilderna och prata länge om dem tillsammans. Det känns oerhört viktigt att prata om att det går att göra skillnad, särskilt om vi går samman. Det är när vi sammanstrålar som vi blir som starkast. Och då kan vi förändra.

Vitvivan och Gullsippan är en bok som handlar om att göra revolution. De unga blombarnen sliter sig loss från Shäfens förtryckarfasoner och vågar sig till slut över strecket och vidare ut i världen. De bestämmer sig för att leta efter en framtid där de själva bestämmer. Det är ett hoppfullt och öppet slut, och samtidigt en början på något nytt.

Similar Posts:

• Där får man ha vilka kläder man vill och kanske är det tivoli hela dagarna
• Frekes bok
• Är Gittan en ö?
• Pekboksdramatik
• Hej å hå, häng på

Bockarna Bruse på solsemester är den fjärde delen i den norska remake-serien som bygger på den klassiska folksagan Bockarna Bruse och dess karaktärer. Historien innehåller två sensmoraler. Trollets är ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Den lilla bocken Bruses egenskaper kan sammanfattas i ”liten och slug kan också vara bättre än stor och stark”.

Tillbaka till vår historia. När de ska sova oroar sig den minsta bocken över om det finns troll på solsemestern? Men hans äldre bröder lugnar honom med att troll inte tål sol. Sen följer en rörig och rätt seg del i historien då bockarna befinner sig på flygplatsen. Tackolov vänder det när de tar plats på flygplanet. Och där vänder sig även illustrationen och du behöver vända på boken för att både se bilden och för att läsa texten. Det är väldigt fint och rätt charmigt och gör läsningen tillsammans mer spännande och händelserik.

Efter en lå-å-å-å-ng flygtur landade dom. Luften var varm och luktade lite blommor. En reseledare stod och tog emot turisterna.
-Vi undrar lite över hotellet, sa den största bocken. Var ska vi bo?
-Hur var namnet? frågade reseledaren.
-Bockarna Bru-use, sa mellanbocken, med B.
Reseledaren kollade på listan.
-Oj, ni har haft kanontur! sa hon. Det verkar som ni ska bo på det flottaste hotellet. Hotell Zanzibar!

Rummet är dock inte riktigt klart utan bockarna väntar på stranden så länge. Där är det mycket varmare än i bäcken därhemma. Men så blir de hämtade av en mystisk filur med stråhatt och solbrillor.

Läsare med huvudet på skaft har säkert redan räknat ut vem filuren är. Bockbröderna stuvas upp på ett trångt flak bland en massa grönsaker och susar iväg mot okänt mål med stråhatten vid ratten.

Jag tycker att Bockarna Bruse på solsemester är aningen svagare än de tidigare verken. Det är partier som är snurriga och känns slarviga och jag vet inte riktigt varför de finns där. Men samtidigt, språket är ljuvligt och vilt. Översättaren Pija Lindenbaum har gjort ett gott jobb. Raderna är strösslade med slang men även svårare ord att samtala kring.

Gry Moursunds illustrationer är naivistiskt härliga och fulla av uttryck. Här leks det även med spanska ord och uttryck. Det jobbas med hela bokens uppslag och texten interagerar fint med bilderna. Det är en fröjd för både unga och äldre att läsa om bockbrödernas äventyr och att få se att mod och skärpa inte handlar om storlek och fysisk styrka.

Similar Posts:

• Skolstarter och syskonskap
• Ful, skitig och glupsk
• Hej å hå, häng på
• Den allvarsamma leken
• Pekboksdramatik

Sen var det äntligen dags för fredagens mässa. Började med ett seminarium om bokcirklar, som också kan benämnas som litterära samtal eller läsecirklar. Att delta i en sådan gör både att en lär sig mer om sig själv, andra och litteraturen. Det kan också göra dig förberedd på många möten och situationer i livet genom att du har läst om det i litteraturen.

Ett tips jag tog till mig till min egen BK var att det kan vara bra att cirkla runt en bok som har luckor så att det finns något att fylla i och prata om.

Ett annat intressant seminarium handlade om att befrias från ett liv utan läsning. När en skriver lättlästa böcker är varje ord viktigt och värdefullt. Det handlar om att skapa möjligheter för alla människor att få ta del av bra berättelser. Lättläst är inte längre en genre, utan det finns flera.

Böcker kan ge unga människor kraft. Det avhandlades i ett annat seminarium. Mycket springer ur Barnkonventionen som blev lag i år. Det betyder att alla barn är lika mycket värda. Dock handlar det inte om att alla ska behandlas likadant.

Bilderboken Else-Marie och småpapporna firar trettio-årsjubileum i år. Den trycks hela tiden upp i nya upplagor. Författaren Pija Lindenbaum menar att det var något hon gjorde för länge sedaan, präglad av sin tid.

Det var ett axplock av min mässfredag.

Kram och många ord på er!

Similar Posts:

• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Hur länge varar kärleken?
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Häxkraft och mod
• Sagan om pappan som inte ville sova

En ganska stor del av boken är de tre lekande barnen just vuxna, med jobb. De lämnar osentimentalt en grinig unge hemma, låser lägenhetsdörren och kör till jobbet.

Då var vi där. Här är jobbet.
Vi är doktor.
Det är fullt i väntrummet.
Dom grinar för att dom är sjuka.

Det är drastiskt och roligt. Tårarna sprutar och blodet rinner. Det drastiska finns lika mycket i bilderna som i språket. Operationsinstrumenten verkar till exempel smått brutala: en gigantisk spruta och en stor sax. ”Den här människan behöver opereras. Så, nu blev den frisk!” Patienten skuttar glatt iväg. Hinkarna med blod som blivit över ”ger vi till vargarna” i ett särskilt Blodrum. ”Dom äter blod.”

Barnens fantasi får självklart ta plats. De är där de leker att de är. Jag kommer att tänka på en bok jag själv hade när jag var liten, Eloise av Kay Thompson. Eloise var en liten flicka som märkligt föräldralös (jag förmodar att hennes föräldrar fanns någonstans och tjänade ordentligt med pengar, men närvarande var de inte) bodde permanent på Plaza Hotell. Där for hon runt helt efter eget huvud. När Eloise lekte, ofta mycket dramatiska lekar, syntes fantasierna tecknade i rött i hennes annars tillrättalagda, svartvitrosa tillvaro. De var på en gång lockande och nästan lite läskiga.

Att låta fantasier få liv gör man kanske ändå just med skräckblandad förtjusning. Vargarna i Lindenbaums Blodrum ser ju rätt otäcka ut, liksom sprutorna, och häxan som jagar dem lite senare. Men barnen är orädda, och i slutänden landar vi ändå i det trygga, stökiga barnrummet där vi började, och där man kan ana sig till resterna av leken.

Sen vill vi till jobbet igen.
Men inte Musse för han vill ingenting.
Då lägger vi oss på golvet.
Vi fortsätter väl imorgon eller nåt.

Similar Posts:

• Den allvarsamma leken
• Pekboksdramatik
• Humoristiskt pekboksdrama
• Alla blir lyckliga
• Hej å hå, häng på

Det var en gång tre bockar som hette Bruse. En dag fick dom ett brev om att dom måste börja skolan.

Den minsta bocken ifrågasätter brevet, medan mellanbocken förstår att det handlar om att de måste lära sig saker. Den största bocken verkar känna till skollagen och förklarar för de andra att alla måste gå i skolan. Dock är brevet från den nya rektorn klumpigt och felstavat, men det är inget bockarna Bruse lägger märke till. Den största bocken testar sina småsyskons kunskaper och det finns luckor. Däremot förstår inte småbröderna varför den stora bocken ska börja skolan. Han kan ju till och med köra bil. Men den stora bocken är beredd att pröva en vecka eller två för att se hur det verkar. Sagt och gjort, redan nästa morgon hoppar de på skolbussen.

Det här är tredje remakeboken av folksagan Bockarna Bruse som nedtecknades redan 1840. Det är befriande och vilt att se de klassiska bockarna och det elaka trollet i nya situationer. Sensmoralen från originalet finns kvar, trollet som gapar över för mycket och i slutet mister allt. Men i remakeböckerna utmanar de yngre bockbröderna sin storebror. De ifrågasätter honom och han är en bra och mogen storebrorsa som lyssnar på sina småsyskon. De lyckas alltid hålla ihop och är en stark trio som stöttar varandra.

Boken bärs sannerligen av sina naivistisk illustrationer av geniala Gry Moursund. Hennes bilder är lekfulla, vildsinta och blinkar åt den vuxna läsaren. Bilduppslagen jobbar i olika vinklar och en får vända och vrida på ögonen för att hänga med. Härligt och friskt. Moursunds teckningar är galna och bejakande och det finns massvis med filurer att kika på och prata om tillsammans. Så jävla bra. Det gör Bockarna Bruse börjar skolan till en bok att även läsa för yngre barn än blivande skolbarn. Dessutom blir det en bok att läsa om och om igen och därigenom hitta olika saker att prata om.

Och trollet. Han som alltid gapar över för mycket. Som vuxen får jag en tår i ögat men jag tror barnen mest ser honom som en klumpig typ som inte är någon vidare kompis. En lirare som har mycket att jobba med helt enkelt, men som hyser någon slags hatkärlek till bröderna Bruse. Jag ser en ensam typ som desperat söker uppmärksamhet. Det är också något att prata om tillsammans med de barn en läser boken ihop med. Och snälla rara, de heter bockarna Bruse, inte bockarna Bruce som jag ser det textat då och då. Tror inte de är släkt med vare sig Bruce Springsteen, Bruce Lee eller Bruce Willis. De är sig själva nock.

Similar Posts:

• Livat på playan
• Ful, skitig och glupsk
• Stormar och skolstarter
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Sippor, vivor och revolution

Raden handböcker som kommit ut om skrivande de senaste åren är oändlig. De flesta har inriktat sig på vuxenlitteratur, men det finns också ett växande intresse för att skapa barn- och ungdomslitteratur. Genren, som är för bred för att kallas en genre (även om Augustpriset fortfarande bunkrar ihop), blir också titt som tätt utsatt för moraliska angrepp. Får man skriva om det här? Är detta att betrakta som skadligt? Rasistiskt? Förlegat? Icke jämställt, otryggt?

Jag börjar läsa Skriva barnbok med förhoppningen att få svar, eller kanske snarare massor av reflektion kring båda dessa frågeställningar. Och Annika J. Nasiell börjar hoppfullt med kloka Astrid Lindgren-citat. Det är inte skamligt att skriva enkelt, anser Lindgren, även de stora skalderna som blev odödliga gjorde ju det. Skillnaden mellan en bok för lägre åldrar och en bok för högre antas främst handla om tilltal. Det ska vara lättbegripligare, direktare. Det ska röra sig i en värld som de unga kan relatera till. Om det är skrivet för barn behöver det göras av någon som förstår sig på barn.

Det är intressant att höra vad författare och illustratörer som Pija Lindenbaum, Mårten Melin och Lisa Bjärbo har att säga om sitt skrivande. De kommer med handfasta knep och smarta formuleringar kring skrivandet, det märks att de ofta pratat om ämnet i egna skrivarverkstäder eller intervjuer. Roligt är också Lindenbaums möte med sin läkare, när hon får frågan vad hon jobbar med, taget ur hennes sommarprogram 2010. Som en illustration över det allmänskeptiska förhållningssättet till att skriva och rita som yrke:

”Jag gör barnböcker”, sa jag. Nämen, vad roligt, sa hon. Jag tänker också skriva en barnbok. Och så tänkte jag att min mamma eller syster skulle göra bilderna. Jag funderar på vilket förlag jag ska välja. Då vände jag mig om och klippte till henne. Gjorde jag alltså inte, jag sa: Vad trevligt. Jag säger inte till läkaren: Och jag tycker att det är roligt att skära med kniv, så jag tänkte att jag skulle operera lite.

Det är bitarna där författare får komma till tals som jag känner att jag kan ta till mig mest av. Även en färläggare, Erik Titusson på Lilla Piratförlaget, intervjuas. Alla säger matnyttiga saker att vika för och spara. Men kanske hade det behövts ännu fler röster?

Till det positiva hör också övningarna, som många gånger är riktigt inspirerande.

Välj en välkänd saga men lämna efter ett tag originaltexten och skriv en helt egen version.

Exempel:
Hans och Greta behåller häxans juveler och drar till storstan…

Snövit struntar i alla dvärgar och prinsar och ger sig iväg på äventyr…

Trollet lyckas lura ner minsta bocken Bruse i vattnet…

J. Nasiell går igenom olika typer av berättelser som finns. Jag får lära mig mer om barnets utveckling och behov av utmaning i de olika ålderskategorierna. Vilken svårighetsgrad man bör lägga sig på, tips på vad som brukar gå hem (som jag visserligen ställer mig frågande till. Är det baserat på någon allmän fakta, eller främst att betrakta som trender? Och är det önskvärt att författare följer det?). Och så kommer de olika hantverkstipsen igång. Den dramatiska kurvan, show don’t tell, tempus, hur du ska tänka kring början och slut. Jag, som gått flera skrivarutbildningar, läst flera handböcker i ämnet och även hållit kurser i skrivande, känner i de här kapitlen att boken trappar av. Mitt förtroende för den försämras i allt snabbare takt.

Det börjar någonstans när J. Nasiell plötsligt slänger ur sig tvärsäkra påståenden som ”Innan du börjar skriva måste du bestämma dig för vad berättelsen ska handla om”, och ”Om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen kan det bli rörigt och det är lätt att du trasslar till det för dig”. Ja, det kan vara bra att ha ett hum. Men vissa har det inte, och skriver sig fram till något bra i alla fall. Andra vet väldigt lite, men vill inte veta mer, för så fort de vet för mycket dör lusten, och inget blir skrivet.

Och ja, det blir krångligt om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen. Jag gör alltid på det viset, så jag borde veta. Men varje gång jag gjort ett tydligt synopsis eller ens ett försök till det, så har min berättelse aldrig blivit klar. Min poäng: vi gör alla olika. Du måste hitta ditt sätt. Lita aldrig på någon som säger att de hittat det rätta sättet. Det är kanske det rätta sättet för dem. Det kan mycket väl innebära döden för dig. Huvudsaken är att skiten blir skriven. Ett synopsis är inte en bok. En idé är ingen bestseller. Att redigera i flera år är vanligt förekommande. Likaså att inte veta vad man vill säga med det här när man börjar.

Och det här med att förstå sig på barn, hur gör man egentligen det? Handlar det bara om att ha barnasinnet i behåll, att som J. Nasiell skriver, ”minnas hur det var”? Ytterligare exempel på påståenden som inte säger så fasligt mycket. Självklart behöver en författare förstå vad den skriver om. Umgås mer med barn? Praktisera på en fritidsgård, en förskola? Rota fram och läs dina gamla dagböcker? Ta chansen att oftare prata med ett barn, tjuvlyssna på konversationer för att få in rätta känslan, ja jag hade kunnat tänka mig flera roliga tips på saker att göra. Men researchtipsen sträcker sig till att ”om du behöver se hur en skolgård ser ut mitt i natten, så gå dit”. Jaha.

För någon som känt sig sugen på att skriva en bok för barn eller unga och vill komma igång, är detta möjligen en kick i baken. Men Skriva barnbok står knappast på egna ben. J. Nasiell är en tveksam pedagog, det känns som att detta slängdes ihop på några veckor. Jag hade gärna sett att man uppehållit sig mer vid varje avsnitt, framför allt i just vad som skiljer en barn- eller ungdomsbok från en vuxenbok. Om vi författare har ansvar, och i så fall vilket. Jag hade önskat mig en större, tjockare bok i ämnet, med fler författarintervjuer, och herregud: med bilder! Om man nu ska prata om pekböcker och illustrerade böcker. Jag saknar också mer preciserade tips angående omfång (det måste ju finnas regler för detta från förlagens håll), och kanske även en intervju med ett eller två barn. Vad tycker de om att läsa? Och varför? Vad tycker de inte om?

Som sagt: det vimlar av handböcker i skrivande. Det vimlar av kurser och linjer, även i kategorin ”för barn och unga” finns det mycket att välja på. Detta är inte det bästa.

Similar Posts:

• En bok att älska
• En poetik att lyssna till
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• En kär gammal kollega
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln.

Nu säjer mamma nåt om åka. Men jag är inte klar.
Med taket.
Och en backe nerför.
Och ett stopp här så att barna inte ramlar i sjön.
- Kom med en gång, ropar mamma.
Fast jag bygger vägen.
- Doris! Nu! skriker hon.

Doris har det inte lätt. Hon som helst av allt vill leka för sig själv, i de kläder hon själv har valt. Inte alls följa med mamma och pappa på fika. Och så en odräglig storebror, som får strössla tårtan ändå. När Doris var tvungen att ta på sig finklänningen för att få göra det!

Nej, rättvist är det inte, i Doris värld. ”Varför ska vi dit fast jag inte vill? Jag tänker stanna här till kalaset är slut.” Sur sjunker hon ner och gömmer sig i bilen. Aldrig att mamma och pappa och Egon kan gå och lämna henne här, alldeles själv. Väl? Fast det gör de. Vinkar hejdå, tror att de styr över henne. Och så blir man utskrattad för att man knäppt koftan fel. Och ingen hjälp med att bre mackan heller, och får plocka upp efter slarverbrodern, nej vad är detta? Doris skiter i det här nu. Doris drar.

När jag var liten och blev ovän med mamma hände det att jag rymde till farmor. Det var bara tvärs över vägen, och farmor blev alltid glad när jag kom, jag fick saft och farmorskex med choklad. Man får förmoda att hon ringde till mamma, och att det aldrig riktigt blev den där efterlängtade avgrundsdjupa saknaden och ”nu ska de väl ångra sig!”-känslan som man så hett önskade att de dumma föräldrarna skulle känna.

Dumma, dumma mamma. Doris hår blir vilt och långt av ilska. Och här slutar verkligheten, och surrealismen tar vid.

Jag kan gå till ett ställe jag inte vet. Där man får ha vilka kläder man vill
och kanske är det tivoli hela dagarna. Eller cirkus. Allt är gratis,
så barnen behöver inte fråga. Eller så går jag till Armin.

Världen är så oändligt stor, och den kan vara precis vad Doris vill att den ska vara. Om man inte vill förstå vad folk säger kan man låtsas att de pratar kinesiska. Bergen blir rosa, det är nästan som Göteborg. Lindenbaum kastar sig friskt, i både bild och text. I fjärran glänser ett slott med tinnar och torn. Den lilla bäcken är kanske en jättestor flod egentligen, med bara en ranglig bro över. En westernsaga med kaktusar och rävar. Och nåde den som säger att Doris sjömanskostym är för liten! Då börjar det pirra i håret. ”Hjääääälp! skriker dom och springer iväg. Dom tål ju ingenting.”

Att läsa Doris drar är att kastas ner i en värld av total anarki. Det är roligt och fullkomligt galet. Kan man skriva så här? tänker jag.

Det finns ord som får mig att reagera och se författaren bakom istället. ”Ryggan”, säger barn så idag? Och så saknar jag en hårdare uppläxning av slappa storebror, som befinner sig i ytterligare en värld av trots. Mer nära besläktad med dataspel än isbjörnar. Fast det är också befriande att läsa om föräldrar som kommer till korta. Det står mig upp i halsen med bilden av de perfekta föräldrarna. Som ser barnen som sina livsprojekt och sätter de i första rummet så intensivt att de själva går under. Och det är väl inte så vettigt heller? Doris föräldrar ger en mer balanserad bild. Det är inte så lätt alltid att sammanföra två skilsmässofamiljer. Samtidigt som mamma och Janne är så förälskade i varandra att de inte riktigt har tid att fördjupa sig i nyanser.

Men: detta är bara saker som sker mellan raderna, i periferin. I centrum står Doris, och det är härligt befriande att följa i hennes fotspår.

Similar Posts:

• Barn behöver bonusvuxna
• Är Gittan en ö?
• Sagan om pappan som inte ville sova
• Med fantasins ständiga rörelse
• Frekes bok