dagensbok.com » Per Nilsson

Per Nilsson "Vill inte, vill"

Sofie Eliasson — Wed, 17 Apr 2019 22:00:05 +0000

Per Nilsson har skrivit en mängd böcker vid det här laget, med Hjärtans fröjd som hans kanske mest kända (och vilken bok sedan!). På samma vis som i den romanen är Vill inte, vill lite av ett formexperiment, men kanske inte ett lika lyckat sådant.

Nilssons senaste roman handlar om Nora. Om hur hon blev antastad på tunnelbanan, och om hennes vänner. Om män som gör vidriga saker, om tankar om hämnd, om livet som tonårstjej. Historien är baserad på verkliga händelser, åtminstone som de blev berättade för författaren. Om de verkligen är sanna är svårt att veta.

I början påminns jag om Barbro Lindgrens självbiografiska serie som avslutas med Bladen brinner. Något i tonen har samma vassa dagboksspråk, samma känsla. I Nora växer en tydlig bild av en tjej som växer upp fram, och hon känns levande, som att hon sitter precis bredvid. Som att man redan har mött henne. Och visst har man det. Mycket av vad hon berättar har så många redan upplevt.

Men det är det inte bara Nora vi följer. Karaktärernas historier får till en början ta plats i varsitt kapitel, ett sätt att ge kontext till Noras berättelse, innan hon själv tar över narrativet. Även författaren själv tillåter sig ett kapitel, som visserligen är välskrivet men som tar en ur berättelsen rätt abrupt.

De olika perspektiven, inklusive Nilssons eget, i kombination med den ständiga påminnelsen om att detta är en sann historia får tyvärr effekten av en slags distansering. I stället för att komma närmare karaktärerna känns de avlägsna, och motsägelsefullt nog också mindre trovärdiga. Det är synd, för det som berättas är starkt i sig, men fråntas styrkan av allt brus runtomkring. Det blir också svårt att glömma att det är en medelålders man som talar genom Nora. Texten vacklar, och det som borde ha varit en minnesvärd läsupplevelse bleknar redan.

Per Nilsson "Jag hatar kaniner och blommor och barn"

Ella Andrén — Sun, 10 Feb 2019 23:00:28 +0000

Den har ett särskilt perspektiv, Per Nilssons och Lisen Adbåges Jag hatar kaniner och blommor och barn. Blicken är i knähöjd och möter inte sällan ängsliga eller irriterade ögon från barn, tanter och katter.

Det är inte mycket berättaren gillar. Åtminstone inte av sådant som man ”ska” gilla, sådant som är ”normalt”. Kaniner borde till exempel förbjudas. Katter också, förstås. Och blommor tycker han är onödiga.

Likadant med fjärilar.
Helt meningslösa.
De smakar inte ens gott,
smakar som papper bara.
Nej, jag hatar kaniner och blommor och barn och fjärilar.
Jag säger: Bu, bu, bu.

Döda kråkor och grusiga korvbitar är däremot mums. Jo, du har nog gissat vid det här laget, käre läsare, att den här boken är, som det står på baksidan, ”Based on a true dog”. Perspektivet är en hunds.

Det är nog ett ganska roligt liksom antiperspektiv för en barnläsare. Man ska ju vara snäll och ren och tycka om saker, inte sur och gruffig och älska smutsiga saker som luktar starkt. Man ska definitivt inte äta döda djur (eller alltså, från marken i alla fall) eller levande fjärilar eller andras matrester. Sådant är ajabaja, det vet alla barn, och då är det ju också roligt med en huvudperson som gör just det.

Visst kan man också diskutera tillsammans kring berättelsen. Varför gillar inte hunden barnen och tanterna, till exempel? De gillar uppenbarligen inte honom heller, men vem började ogilla vem, tro? Och hur kommer det sig att till och med hundens ogillande har sina undantag?

Framför allt är det här ändå en rolig bok, där Lisen Adbåges nerifrånperspektiv och skrämda blickar bidrar till charmen. Ur hundperspektiv ser världen en liten smula annorlunda ut.

Per Nilsson "Damaskus Sölvesborg"

Ella Andrén — Fri, 03 Nov 2017 23:00:28 +0000

I en gymnasieklass i Sölvesborg har alla sina invanda roller och gemenskaper. Det är väl det deras mentorer tänkt på när de tar med sig klassen ut i skogen en dag och tvingar dem att utföra olika uppdrag sammanlottade i par med någon de inte brukar umgås med.

Så förs Leo och Nour samman. De har aldrig pratat med varandra tidigare. Nour är tjejen i slöja som mest umgås med de andra muslimska tjejerna i förberedelseklassen. Leo, tja, han håller sig för sig själv.

Det går bra för dem med uppgifterna. Ända tills de, sist ut bland paren, ska orientera sig ut ur skogen i slutet av dagen. Då vräker plötsligt regnet ned, Leo vill skynda en genväg och Nour faller och skadar sig. De söker skydd i scouternas vindskydd och får igång en brasa. Och de börjar på allvar prata med varandra.

Per Nilsson har skrivit en oerhört lågmäld men fin roman om två ungdomar med olika referensramar som plötsligt tvingas kommunicera med varandra. Jag gillar att den är så lågmäld och vardaglig. Dramatiken ligger mest i det de så småningom väljer att berätta för varandra. Det är förtroenden som läsaren får ta del av.

Däremot undrar jag lite om Nilsson själv och hans förlag är helt bekväma med vilken lågmäld roman han har skrivit. Baksidestexten och inte minst prologen utlovar nämligen något mer konfrontativt och konfliktfyllt. Här finns ett uttalat hot, som också understryks av de inte sällan främlingsfientliga citat av riktiga (?) sölvesborgare som inflikats mellan kapitlen. Jag får inte riktigt ihop de här olika stämningslägena. Det är som att berättelsens kärna och dess förpackning inte riktigt matchar.

Perspektiven växlar mellan en lite distanserad yttre berättare och Leos och Nours egna röster, deras hela liv levda i Sölvesborg respektive i Syrien och på flykt. I det senare fallet blir texten till monologer, där den som talar svarar på frågor från den andra som läsaren inte hör.

Ensam? Vadå? Jag är bra på att vara ensam. Jag läser, kollar saker, förbereder mig. Va? Jag förbereder mig på det som kommer att hända. Ingen annan bryr sig ju. Men jag ska vara förberedd.

Också här finns en dubbelhet. Som att jag som läsare både innesluts i det alltmer förtroendefulla samtalet och ställs en bit ifrån. Nilsson skapar liksom ett avstånd mellan läsare och karaktärer, och jag blir helt enkelt inte alldeles klok på varför.

Per Nilsson "Som hund som katt"

Ella Andrén — Mon, 13 Feb 2017 23:00:18 +0000

Egentligen är det märkligt att så få romaner är skrivna i du-form. Inte så få jag-romaner (för att inte tala om till tredje person-berättelser förklädda jag-romaner) förhåller sig ju på ett eller annat sätt till ett ”du” eller ett ”ni”. Vi finns och är i relation till andra människor.

I Per Nilssons ungdomsroman Som hund som katt finns både ett jag och ett du. Inga andra namn, inga andra kön (nästan) på de båda det handlar om. De är du och jag. Som hund och katt. Som främlingar. Som syskon. Som … kanske mer än det?

Det börjar med att deras föräldrar flyttar ihop. Duet blir tvungen att byta skola. Hatar allt. Hatar det två år yngre jaget. Så händer en olycka när föräldrarna är bortresta, och allting förändras. En närhet uppstår, psykisk som fysiskt. En som ingen får veta om. Det vore katastrof.

Det blir katastrof.

Som hund som katt är en synbart enkel liten roman med stort känslomässigt djup. Orden är enkla men träffande sammansatta. Styckena och meningarna korta men kärnfulla, nästan prosapoetiska. Det här är till exempel hela kapitel fyra:

Min pappa är död.

Han orkade inte längre.

Jag vill inte prata om det.

Det är ett av romanens teman, självmordet och mörkret inuti som kan göra att någon inte orkar längre. Sveket det innebär för dem som blir kvar. Jaget hör till dem som blivit kvar. Duet till dem som kan tänka sig att lämna. Kanske. Vad händer när man börjar bry sig om en sådan person? Kan man det? Orkar man riskera det där allra största sveket igen?

Från allra första stund är det som hund och katt jaget tänker på sig själv och sitt nya syskon. Jaget är en pålitlig, osjälvständig hund; duet en sval och elegant katt. Katter som inte verkar behöva någon. Som drar runt, som drar när det passar.

Men kanske är världen och människorna inte fullt så svarta och vita?

Per Nilsson "Otopia"

Rebecka Horn — Tue, 28 Oct 2014 23:00:26 +0000

Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger upp den nya världen. En ny värld av de överlevande efter den stora katastrofen. Ingen äger något, alla äger allt. Ingen svartsjuka finns, men den finns där under ytan. Det finns inga blodsband som knyter familjerna samman, men man har en mamma och en pappa. Det sägs att det är en värld utan kriminalitet eller våld, samtidigt blir en ung man placerad i en bur på stadens torg som straff för att han tagit en ung kvinna på brösten utan att hon ville. Folket har all makt, tjänarna lyder folket. Men Miqi anar att det finns någonting dolt under den perfekta fasaden som invånarna tillsammans bygger upp, en mur att ta sig över.

Jag har ingen plan.
Jag började.
Förr eller senare kommer jag till ett slut.
Jag går, jag är på väg.
Jag går där ingen gått förut. Jag ser mig inte om, det finns ingen väg tillbaka. I min hand håller jag en slät svart sten. Ibland skakar jag den, lyssnar.
Hela tiden medan jag går tänker jag på det som hänt. Trettio dagar passerade. Det kan min kropp berätta. För jag vet vilken som var den första dagen.

I början av Otopia är Miqi redan på väg. Under tiden som hon vandrar vidare, mot ett mål hon inte känner till, tänker hon tillbaka på den senaste månaden som passerat. Och det är så vi följer Miqi genom boken. Små nedslag i vardagen, till tidpunkter som förändrade hennes liv, som väckte hennes tankar och tvivel. Miqi började först tänka de förbjudna frågorna, och till slut tog hon dem även i sin mun. Då fanns det egentligen ingen väg tillbaka, inget val. Hon var tvungen att gå.

Per Nilsson gör sig bäst och är som starkast i språket och när han öppnar ens sinne för nya tankeställningar. Han har ett berättargrepp och ett tilltal direkt mot läsaren oberoende vilken ålder man tillhör. Hans korta meningar och kapitel ger utrymme för egna tolkningar och tankar och språket är poetiskt laddat. Detta är kanske också det som skiljer sig mest från många andra ungdomsdystopier/-utopier. Det mesta av historien ligger mellan raderna och handlingen byggs inte upp av någon action, inga mäktiga skildringar. Man väntar inte på någon stor smäll utan det är små korta steg mot insikt. Det är efterspelet efter smällen vi följer, något nytt som växer fram, nya tvivel som skapas.

I Otopia är det inte bara en ny värld som behöver byggas upp. För att inte falla tillbaka till “den Gamla Tiden” behöver även människan byggas upp på nytt. För de gamla känslorna, de gamla tankarna, de gamla handlingarna finns kvar inom varje människa. De är som ogräs som behöver rensas bort för att byggandet av en ny värld ska lyckas, för att verkligen nå fram till utopin. Regler måste finnas, och människor måste komma överens om dem.

Otopia är en värld av motsatser men där människor lever med facit i hand. Invånarna vet vad som gjorde att allt gick fel och eftersträvar att aldrig hamna där igen. Boken med sitt öppna slut lämnar en med många frågor. Vad är det för värld vi egentligen lever i nu? Vad för slags samhälle vill vi ha? Frågor som Miqi snuddade vid och man lämnar inte boken utan att tänka en gång till.

Kanske skulle jag bara tänka: Det fungerar ändå. Det här bygget vi håller på med. Alla vill det bästa för oss. Något annat finns inte.

Katarina Kieri och Per Nilsson "I det här trädet"

Stina Sigurdsson — Sun, 14 Feb 2010 23:00:56 +0000

Två av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare skriver en bok ihop. Det har hänt förr: för 15-20 år sen läste jag Hans-Eric Hellbergs och Elvira Birgitta Holms böcker Förbjudet och Tillåtet. Likheter finns det – författarna har skrivit varannat kapitel, Kieri om Jakob och Nilsson om Siri (liksom Hellberg och Holm också skrev om sitt motsatta kön). Men där slutar likheten – Hellberg och Holm skrev sina böcker på 70-talet med tidstypiska explicita sexskildringar och att jämföra I det här trädet med Förbjudet är egentligen inte rättvist. Lång tid har gått och ungdomslitteraturen ser annorlunda ut nu.

I det här trädet handlar om Jakob och Siri, men de lever parallella liv och träffas knappt. Jakob är av den tysta sorten, inte killen som går ut och festar på helgerna. Han förundras över hur klasskompisen Ida ens vill prata med honom, så pass att han glömmer bort att prata tillbaka. Siri har bara en vän, Fatima, som hon lyckas stöta ifrån sig. Hon sticker ögonen ur klasskompisarna i skolkatalogen, och har en alkoholiserad pappa som sviker henne om och om igen. De går om varandra, Jakob och Siri, och möts aldrig riktigt.

I det här trädet handlar bland annat om hur vi inte pratar med varandra och hur man gör saker stora genom att inte prata om dem. Jag grips av hur Jakob skapat enorma, traumatiska händelser av saker som kanske inte är så stora egentligen. Men eftersom familjen inte har pratat om det utan bara tigit har de fått växa oemotsagda, i fred tills de överskuggar hela livet. Och hur lätt det skulle kunna vara att punktera alltihop genom att bara säga några ord.

Jag kan känna igen Kieri och Nilssons röster i de olika kapitlen, men I det här trädet är ändå märkvärdigt hel och väl sammansatt. Per Nilsson har dessutom lämnat sina ständigt återkommande karaktärer, och många av sina tendenser att leka med fiktionen och sina karaktärer, vilket i det här fallet är lite befriande. Om jag inte hade varit så pass inläst på båda författarnas tidigare böcker tror jag inte att jag hade kunnat skilja ut vem som skrivit vad utan bara läst en helgjuten, bra bok.

Per Nilsson "Absolut Per Nilsson"

Stina Sigurdsson — Thu, 14 May 2009 22:00:33 +0000

Ett av Per Nilssons starkaste kännetecken är hans säregna karaktärer. De är ofta drömmare, funderar mycket, är speciella. Ett annat mycket typiskt Nilsson-drag är hur han stoppar in karaktärer från andra böcker i sina historier, som en vink till läsaren, för att inte tala om att han stoppar in sig själv på olika sätt och överhuvudtaget leker med metareferenser. I Absolut Per Nilsson släpper han loss fullständigt. Alla karaktärer, undantaget möjligen nån liten bifigur, kommer från någon av hans tidigare romaner: Hannah, Andreas/Anarkai, Ritva från Korpen flyger, Göran Persson 1 och 2, Zarah, Anon, Jonathan, Josefin, Mia-Maria, Amina, Ann-Katrine – you name it. Naturligtvis är Per Nilsson själv med, och han lyckas till och med peta in ett boksamtal om den egna boken Svenne i en klassrumsscen.

Men blir det någon historia av detta? Jo, det blir det, om än lätt rörig. I korthet går det ut på att hitta Zarah, som är försvunnen. Och om att hitta hoppet och tillförsikten – för alla karaktärer. Till mångt och mycket liknar den förstås Per Nilssons tidigare böcker och i synnerhet Ett annat sätt att vara ung – Hannah är även här en huvudkaraktär och karaktären Per Nosslin/Nilsson bråkar återigen med hennes huvud och skriver hennes historia. Och det är väl lite det jag vänder mig emot: jag har ju läst det här förr. Jag ställer mig dessutom frågande till om någon som inte har koll på hela Per Nilssons utgivning kan få något ut av boken eller om det bara blir ett myller av karaktärer. Jag tror att man hellre bör läsa en av ”originalböckerna” i så fall. Har man läst i stort sett alla böcker, som undertecknad har, blir det dock ett enda stort party av glada återseenden.

Däremot är jag inte särskilt förtjust i alla sexanspelningar. Det är mycket rätta till kukar och gymnasielärare som tittar på småtjejer och tonårskillar som bara vill ha sex och tonårsstjejer som inte bara vill ha sex. Jag har verkligen inget problem med sex i böcker, ungdomsbok eller ej, men här står det mig upp i halsen trots att det inte är några särskilt övertydliga skildringar. Det blir lite tröttsamt och känns ganska kladdigt bara.

Per Nilssons ständiga lek med fiktionen kontra verkligheten förtjänar en eloge i dessa based on a true story-tider. Han skriver oupphörligen om författarens rätt att ljuga, att leka Gud och ändra historierna som det passar honom själv. Han blandar in ”verkligheten” men ingen vet om verkligheten faktiskt är som han beskriver det, författaren har rätt att säga att något är sant fast det kanske inte är sant ur en annan synvinkel. I relation till suget efter böcker som har hänt på riktigt är detta intressant. Vad är egentligen på riktigt? Min sanning är inte din sanning, och kanske har jag rätt att försköna min sanning för att den ska bli intressantare att lyssna på? Eller?

Frågan är vad som händer nu, är Absolut Per Nilsson ett bokslut? På baksidan av boken har författaren skrivit:

Jag är författare. Skapar världar. Befolkar dem. Leker Gud. Och en del av leken genom åren har varit att personerna i mina böcker har hälsat på hos varandra, tittat in i varandras världar, dykt upp i varandras böcker. Och nu får alla vara med, eller i alla fall nästan alla. En sista gång.

En sista gång alltså? Äsch, är det slut nu?

Per Nilsson "The return of Hjärtans Fröjd"

Stina Sigurdsson — Thu, 30 Aug 2007 23:00:00 +0000

1992 kom Hjärtans Fröjd ut. Romanen om killen som blivit kär och hjärtekrossad och nu sitter och tittar på alla föremål som påminner om tjejen blev en storsäljare i flera länder och gav Per Nilsson ett flertal stora priser. Nu har det gått 15 år i verkligheten, men bara ett år i romanvärlden. Bokens jag (som faktiskt är namnlöst) har blivit 17 år och fått annat att tänka på, Ann-Katrin är försvunnen men Amina med vackra ögonen finns ju där. Och han har lärt sig lite om kärlek också, hur det fungerar:

1. Visa dig inte alltför intresserad, då är du inte intressant.
2. Efteråt kan man inte bli vänner.
3. Du kan inte älska lagom mycket.
4. Det finns ingen rättvisa.
5. Hur ont det än gör så dör man inte.

Jag kan bara gratulera, det där hade jag knappt förstått när jag var 27 ens.

Nå, Ann-Katrin är försvunnen och vår unge hjälte (i brist på namn) kan inte få någon ro innan han får tag i henne. Han behöver closure, han behöver avslut och vill nog få bekräftat för sig själv att han inte bryr sig längre, att han har blivit vuxen och man och står över sådana barnsligheter som han höll på med då, för ett år sedan.

Det går inte riktigt som han hade tänkt sig, förstås, men inte riktigt som jag hade tänkt mig heller. Det är allt jag säger om det.

Per Nilsson är sig lik, och The return of Hjärtans Fröjd griper tag och berör mig lite. Det är en fin historia, och det är fint att få träffa och få se hur det gick sen. Per Nilsson låter ofta tidigare bokkaraktärer dyka upp i sina böcker, som vinkar till läsaren, men så vitt jag vet har inte Hjärtans Fröjd-personerna fått synas någonstans tidigare. Jag hoppas att de får göra det nu. The return of Hjärtans Fröjd är något så bra som en befogad uppföljare.

Per Nilsson "Svenne"

Stina Sigurdsson — Sat, 10 Mar 2007 23:00:00 +0000

Svenne handlar om Fredrik Svensson: en vanlig kille som dras med i ett populistiskt parti lett av den karismatiske Nils Dackeman. I början verkar allting bra och allt Dackeman säger är vettigt, men ju längre tiden går desto mer spårar allt ut tills man inte vet var det sunda förnuftet slutar och nazismen börjar.

Per Nilsson är sig lik. Bokens teman har vi sett förut: det här om vem som styr oss, vem som egentligen bestämmer, om vi är oss själva eller om vi spelar redan förutbestämda roller. Det har varit huvudtemat i flera av Per Nilssons böcker, till exempel Anarkai och hans, i mitt tycke, bästa bok Ett annat sätt att vara ung.

Sin vana trogen låter Nilsson karaktärer från någon annan av hans böcker dyka upp i en biroll, denna gång hälsar Milena på. Milena från bland annat nyss nämnda Ett annat sätt att vara ung och framför allt från de böcker för yngre barn som specifikt handlar om henne. Milena har blivit äldre och ställer Svenne till svars för allt som har hänt, och hela boken är Svennes förklaring till Milena, efteråt, vad det var som egentligen hände. Och det är hans oskyldighetsförklaring. För han gjorde ju ingenting. Han har ingen skuld, han visste inget, han gjorde bara som han blev tillsagd.

Ja, berättelsen känns igen. Det är berättelsen om främlingsfientligheten, om intoleransen, om populismen, om nazismen, och var vi kan hamna om vi glömmer bort att ha i bakhuvudet vad som hände förra gången.

Det är alltid trevligt att läsa en ny bok av Per Nilsson. Jag känner igen mig, det känns tryggt och bra. Hans små vinkningar till oss som har läst nästan allt han skrivit är sådant som glädjer. Och boken är viktig, temat är viktigt. Men tyvärr, måste jag säga, Svenne hör inte till hans bästa. Svenne blev tilldelad Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok i höstas. Visst var det på tiden att Per Nilsson fick priset, men lite känns det som att det var för en annan bok än den här. Kanske var det för de böcker han har skrivit tidigare och som är så förbaskat glimrande skitbra. För det är inte Svenne. Tyvärr, måste jag säga.

Inte glimrande, men dock bra nog.

Augustar 2006: Susanna Alakoski, Per Nilsson och Cecilia Lindqvist

Ella Andrén — Mon, 04 Dec 2006 22:37:00 +0000

”Susanna Alakoskis moderna klasskildring är en humoristisk helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen.”

Det blev som synes debutanten Susanna Alakoski som med romanen Svinalängorna tog hem årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Vinnande sällskap fick hon av Per Nilsson i barn- och ungdomsklassen och Cecilia Lindqvist i den facklitterära. Nilssons Svenne beskiver juryn som en ”spännande, skrämmande och skickligt komponerad roman om makt och politisk aningslöshet”. Lindqvist å sin sida får priset för att i Qin med ”sin djupborrande presentation av det kinesiska stränginstrumentet qin” ha öppnat ”dörrarna till Kinas mest förfinade estetiska och intellektuella kultur”.

Dessutom delades Lilla Augustpriset ut till vinnarna i en uppsatstävling för gymnasieungdomar. Det gick i år i den skönlitterära klassen till Lisa Hedman för Boken om mig och i den facklitterära klassen till Joakim Magnusson för Fantastiska farkoster – bilen från förr till sedan.

dagensbok.com » Per Nilsson

Per Nilsson "Vill inte, vill"

Similar Posts:

Per Nilsson "Jag hatar kaniner och blommor och barn"

Similar Posts:

Per Nilsson "Damaskus Sölvesborg"

Similar Posts:

Per Nilsson "Som hund som katt"

Similar Posts:

Per Nilsson "Otopia"

Similar Posts:

Katarina Kieri och Per Nilsson "I det här trädet"

Similar Posts:

Per Nilsson "Absolut Per Nilsson"

Similar Posts:

Per Nilsson "The return of Hjärtans Fröjd"

Similar Posts:

Per Nilsson "Svenne"

Similar Posts:

Augustar 2006: Susanna Alakoski, Per Nilsson och Cecilia Lindqvist

Similar Posts: