När den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung skriver om sitt liv blir det oundvikligt att inte också skriva om världens tillstånd under det senaste halvseklet. Som en intellektuell seriehjälte tycks Galtung ha varit med precis överallt och boken Johan utan land. På fredsvägen genom världen ger en rad smakprov ur denna imponerande erfarenhet. Galtung […][...]

Det första förhållandet. Hon tycker om dig, du tycker om henne. Världen är ny, skör, den går nästan sönder. Samtidigt har du hittat hem, och skulle detta någonsin ta slut, då dör du. Men det kommer det ju aldrig att göra. Ni har funnit varandra, du är hel tack vare henne. Du blir blind av […][...]

Trenden går mot blodigare och mer brutala deckare. Gammeldags pusseldeckare är det ingen som skriver, det ska vara blod, seriemördare, stympningar och rått, riktigt rått. Jo Nesbø skriver precis den sortens deckare, hans hjälte Harry Hole är lagom alkad och lagom störd för att vara hjälte i den nya sortens nordiska kriminalhistoria. Eller den gamla […][...]

När norska Gunnhild Øyehaugs första roman kommer på svenska är det med undertiteln ”En perfekt bild av ett personligt inre”. Det är en roman med filmiskt snabba klipp och ett myller av människor, deras tankar och omständigheter, med skruvade, oväntade inslag och smarta referenser till världen och kulturen omkring oss. Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför […][...]

Den onda häxan är död. Återstår firande och vad som ska bli av hennes paljettskor. Nej, det är inte en scen ur Trollkarlen från Oz. Det är Thereses mammas och morbrors reaktioner på att deras mor har dött i Anne B Ragdes roman Arseniktornet. Therese och hennes mamma Ruby reser till Rubys ursprungsland Danmark för […][...]

Jag känner till Skavlan från talkshowen och jag känner till Unni Lindell från barncitatböckerna tillsammans med Mark Levengood, båda dessa är fenomen jag tycker ganska bra om, så det var med spänning jag satte tänderna i deras barnbok Mystiska Milla och vintercirkusen. Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald […][...]

Det börjar som en oskyldig kärlekshistoria. Och slutar i tragedi. Sigrid Undsets genombrottsroman Jenny är en djupt gripande berättelse om konstnären Jenny Winge. Hon flyr vardagen hemma i Norge för att utveckla sitt konstnärskap i Italien. I kulisserna står det nya seklet då kvinnorna börjar frigöra sig från hemmets hägn. I romanens början får läsaren […][...]

Den absolut bästa film jag sett på bio i år, ja på många år, var den norska filmen Max Manus i regi av Joachim Roenning och Espen Sandberg. Den handlar om den norska krigshjälten och sabotören Max Manus, som bekämpade tyskarna under ockupationen av Norge under andra världskriget. Filmen blev en gigantisk succé i Norge, […][...]

Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver […][...]

Per Petterson snor sin titel från en dikt av Mao Zedong, av alla människor. Bleka bilder från avfärden och byn den gången. Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan. I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, […][...]